(skärmdump aftonbladet.se)

Hen. På det hela taget verkligen ett praktiskt litet ord som det är konstigt att svenskan inte tidigare haft. Vi har ju redan andra könsneutrala pronomen men inte förrän nu något så praktiskt som detta. Märkligt att det ska väcka sådant anstöt? Roligast är de som blir upprörda och tycker att ordet hen suddar ut de olika könens särart.  Kan inte vara mycket till särart om de kan suddas ut av ett enda litet hen?

Hen är praktiskt i myndighetstexter, i nyhetsartiklar eller vid tillfällen då könet inte är känt eller viktigt att veta. Dessutom kan det i barnböcker öppna för att fler barn lättare kan identifiera sig med huvudkaraktären när hen slipper överkomma det mentala hindret att huvudpersonen är av motsatt kön. Det är inte så att hen inte har något kön. Bara att det inte är livsviktigt att i varje stund veta vilket det är. Och ibland vet man ju inte ens.

Jag läste ett tankeväckande citat kring barnuppfostran:

En förälder är inte en person att söka stöd hos, utan en person som ska göra det obehövligt med stöd.

Det är min filosofi. Det största man kan ge sina barn är en grundmurad självkänsla och en stor självständighet. Jag är ingen hönsmamma som vakar över vartenda steg min son tar. Jag är till och med förvånad själv över hur lite hönsmamma jag är.  Jag känner mig lugn som en filbunke och har nog en rätt osentimental inställning till barn. Jag vill försöka vara som mamma och pappa varit för mig; ge en enorm frihet för personligheten och de unika drag mina barn har,  en stor dos förtroende för att de är kloka nog att fatta bra beslut. Inte så många onödiga regler och principer men en hel massa kärlek och bra rutiner.  Lättare sagt än gjort. Jag får göra så gott jag kan.

Jag kan inte förstå varför chefer är så tjockskalliga att de tvekar att anställa mammor. Det kan bara bero på en enda sak; att de inte har barn själva och inte känner några mammor. Finns det några mer högpresterande än mammor? Gud vad jag multitaskar när det krävs utav mig. Jag fotograferar till min bok med en bebis hängande i sele på ryggen. Som skakar och hoppar just som jag ska trycka av och ta en knivskarp bild. Jag byter blöjor och svarar i telefon samtidigt, tröstar ledset barn med ena handen och steker köttbullar med andra. Dessutom är jag effektiv som tusan när jag väl har tid att jobba ostört, jag skjuter iväg som en projektil.

Om fler mammor var chefer skulle fler mammor anställas. De skulle förstå värdet av personal som är ansvarstagande nog att ha barn. Effektivare än de flesta andra. Skötsamma och stabila, hoppar inte iväg till Thailand för att de ”känner för det”. Arbetsvilliga och förbannat kompetenta.

Nu invänder säkert någon, men pappor då? Är inte pappor också bra att anställa? Jo, men nu handlar det inte om pappor. För män är det inte en black om foten att ha barn. Det är det för kvinnor. För att det statistiskt sett är kvinnor som håller på och vabbar och gå ner i arbetstid. Vilket de till stor del gör eftersom de tjänar mycket mindre än sina män. Småbarnspappor å sin sida – det finns statistiskt sett inga som jobbar så mycket som dem! Jag tycker gott att man kunde få en rejäl mammabonus när man får barn för att man blir så sjukt mycket mer effektiv än tidigare och ännu bättre på ansvar. Det som för tog två timmar tar nu en. Jag ska se till att utkräva bonus av min chef. Hon är en mycket intelligent och framsynt kvinna.  VD i UnderbaraClara AB. Hon förtjänar själv en bonus. Hon är jag!