Hallonmums är en favorit! Funkar lika bra med frysta som färska hallon. Lillen kan hjälpa till med alla steg längs vägen.

Recept på hallonmums har jag hittat i den här fina kokboken från Saltå Kvarn.

Till kakan behöver du: 100 smör, 2 ägg, 2 dl socker, 1 dl solrosolja, 2 msk mjölk, 3 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker, 1 dl frysta hallon

Till glasyren behöver du: 1 dl färska eller frysta hallon, 50 g smör, 1 msk vaniljsocker, 3 dl florsocker, kokosflingor

Gör kakan så här: Sätt ugnen på 175 grader. Och smält smör i en kastrull. Vispa ägg och socker pösigt Tillsätt det smälta smöret, oljan och mjölken. Ta fram en annan bunke. I den blandar du mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Blanda ihop innehållet i de två bunkarna. Vänd försiktigt ner mjölblandningen i bunken med äggsmet. Använd en stor slev och vispa inte, bara rör! Klä en ugnsform (cirka 20 x 30 cm stor) med bakplåtspapper och häll smeten i den. Fördela frysta hallon över smeten. Grädda kakan mitt i ugnen i 20-25 minuter. Ta ut kakan och låt den svalna i formen.

Gör glasyren så här: Mosa hallonen med en gaffel och sila hallonmoset genom en finmaskig sil. Släng bort kärnorna och spara moset och saften som runnit genom silen. Smält smöret i en kastrull och tillsätt hallonmoset i det smälta smöret. Vispa ner vaniljsocker och florsocker. När kakan svalnat helt brer du ut glasyren över kakan med slickepott och avslutar med att strö över kokosflingor. Skär den i bitar och servera med lättvispad grädde eller precis som den är!

När vi blev ihop på gymnasiet tränade han massor, läste allt som fanns att läsa om hälsa, friskvård, kost och motion. Ja han gjorde till och med med egna matlådor till lunch för att skolmaten var av för dålig kvalitet.  Idag är han personlig tränare, iyengaryogalärare och snart sjukgymnast. Förutom att vara en fantastisk människa är han nog en av de minst självdestruktiva personer jag känner. Han ser alltid till att ta hand om både sin kropp och sitt psyke. Och fast han hållit på med träning och kost som i andras ögon kan verka extrem och överdriven är det ingen som påstått att han är ätstörd, ytlig, eller ett viljelöst offer. Tvärtom tycker folk att han är vettig. Och när han är stark och vältränad är han helt enkelt stark och vältränad.  Hans kropp är inte politik. Och när han någon gång pratar om sina levnadsvanor med andra killar säger de mest att han är grym.  Inte ”sluta prata om det där, jag får så sjukt mycket ångest av att du är så duktig hela tiden”. Kanske känner någon så, men ingen skulle komma på att lägga det ansvaret på honom, eller försöka påföra skuld.

Senaste dagarna har någon slags ”rump-gate” pågått i bloggosfären, där den ena bloggen efter den andra diskuterat min rumpa. Eller snarare en bild av min jeansrumpa som lades upp i instagramflödet för några dagar sedan. Denna bild har analyserats ur alla vinklar – och min träning och hur jag bloggar om den har granskats noga. Allt har förstås inte varit negativt. Men den många gånger hårda kritiken som kommit handlar om att jag sprider osunda ideal och är en dålig och farlig förebild. Mina outfibilder har påståtts vara lika dåliga som det som reproduceras inom pornografin. Och min självkänsla, eller den eventuella bristen på den – har blivit synad i sömmarna. Vad säger egentligen Claras kropp? Vad vill hon med den?

Läsningen har fått mig att sucka. Sucka över att min kropp denna gång inte blev villebråd för en äldre man på bussen, eller en snuskgubbe på instagram. Utan för ett gäng välformulerade kvinnor som kallar sig feminister. Men logiken var precis den samma som den alltid är när man tar sig rätten att kommentera och hantera kvinnors kroppar. När hon klär sig så där/fotar sig så där/beter sig så där så får hon skylla sig själv för hur hon bemöts! Min jeansrumpa blev allmän egendom samma stund som jag la ut bilden av den på instagram. Och många av dessa analyser kändes precis lika obehagliga att läsa som när snuskgubbar kommenterar, eller när någon kallar mig fetto i mitt kommentarfält. Min kropp blev politik och inte längre min kropp, utan ett slagträ i en debatt som andra initierat. En viktig debatt förvisso. Kanske framförallt för att den påminde mig om något helt annat än vad den var ämnad att göra. Nämligen att jag som kvinna inte äger rätten till min kropp. Andra äger rätten till min kropp och att definiera den. En kvinnas kropp kan aldrig bara vara – den måste alltid säga något. Är den lockande? Frånstötande? Hälsosam? Fet? Feministisk? Sexig? Provocerande? Det är upp till alla utom kvinnan själv att avgöra.

Jag känner en otrolig frustration över hela den här situationen. Men nu tänker jag skita i det. Nu tänker jag låtsas att jag är en man – min man. Och att min kropp är min egen att njuta, vara stolt över, ta hand om på det sätt jag själv vill. Och att ingen annan äger rätten till den. Varken de som kallar sig för feminister eller de som jag kallar för snuskgubbar.

Middagen fick hon i present när hon fyllde år och eftersom det var fem månader sedan kändes det som läge (!) att äntligen slå till.

Härligt att bara gå ut och äta tillsammans och prata tills stället stängde. På menyn stod tapas och Elina velade länge över vad hon skulle välja. Men jag gjorde det enkelt för mig genom att helt enkelt beställa in tre portioner rökta räkor med aioli till middag. Bästa jag vet och dumt att snurra till det i onödan.

Piffad i en secondhandfydad klänning med pingvinärm och axelvaddar!

Dessutom ett stort guldarmband som jag tror jag fått från Anna.

Lite för trött och en aning vinglig på benen snavade jag in genom ytterdörren ikväll och nu ska jag stupa i säng, för i morgon väntar reportage och massa annat jobb!

Mixa 250 g fryst mango med en ordentligt mogen banan, lite tropisk juice och två centimetertjocka skivor färsk och söt ananas. Släng ner en näve färska basiikablad i mixern och världens godaste mangoglass är kirrad!

Peppen när jag hittade dessa shorts på Monki alltså! Perfekt midjehöga så att man kan knöla ner magen under linningen och så gjorda i den bästa blå nyansen. Jag köper sällan nya kläder men gör jag det så går jag ofta till Monki. Älskar att det verkligen finns kläder som passar där. När jag shoppar på H&M köper jag alltid i 42 (och ändå kan det ofta vara för litet och strama över axlar byst och rumpa). På Monki kan jag köpa både storlek S och storlek XL – kläderna har ofta en lös passform vilket gör att jag kan välja lite hur jag vill att de ska sitta. Dessutom tycker jag att Monki i Umeå har bra personal som kan hjälpa en att hitta rätt grejer! Toppen jag har på bilden är faktiskt en baddräkt – men mer om den i ett senare inlägg!

(Kanske ska tillägga, ifall någon nu skulle undra i tider av dold marknadsföring att jag förstås inte är sponsrad av Monki på något sätt. Bara genuint glad över att det finns en butik som funkar för mig där jag får känna mig som norm och inte undantag, när jag de facto vet att kvinnor med storlek större än small inte är något undantag!)

Byt ut ”gamla människor” mot ”ammande mammor” i exemplet ovan så har ni en beskrivning av hur det kan låta när folk diskuterar amning i offentligheten. Jag har flera gången trott att amningsdebatten var över och förbi, men bara här om veckan skrev Blondinbella att det var äckligt med mammor som ammade offentligt, och hela debatten drogs upp igen.

Det är så intressant att människor faktiskt tror att de har rätt till en åsikt i frågan.  Och att de är snälla som erbjuder kvinnor att amma i offentligheten, bara de fixar det diskret. I den här frågan finns en enda korrekt uppfattning som inte är direkt fascistiskt och det är denna:  Små barn får inta sin föda på offentliga ställen precis som alla andra. Att begränsa barns möjligheter att äta är att förvisa kvinnor till hemmet. De flesta kvinnor ammar diskret. Men alla kan inte amma diskret. Och vad som är nog diskret är inte upp till andra att avgöra. Byt ut en ”ammande mamma” mot en gamling, en handikappad eller för all del – en människa med utländskt påbrå och förstå hur sjuk den sortens argumentationen är.

Ni som äcklas av ammande mammor. Till er vill jag bara säga att det är okej att ni rör er ute i samhället. Jag förstår att ni måste få gå på café ibland, och kanske också äta middag. Jag inser att ni har rätt att vara äckelmagade och existera. Men gör det diskret! Blir ni äcklade av något ni ser – sätt er förslagsvis på toaletten och ät er mat. Då blir det trevligare för alla!

Jag har inte någon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad där jag får utvecklas och testa mina tankegångar. Jag har sällan tänkt ”nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klänningar, feminism, recept, träning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjärna. Inte orkat krysta fram inlägg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. När jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriär och jobbfrågor. Och nu när jag kommit igång med träningen så handlar det mycket om träning. Varenda gång min blogg får en ny ton, ytteligare en färg på paletten, så finns det dem som beklagar sig. Du är inte som förut. Du håller på att bli någon annan.

Nej jag håller inte på att bli någon annan. Jag är fortfarande Clara. Och precis som du som läser är jag en människa i ständig förändring. Att inte vara det vore ju fruktansvärt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa år främst för mig själv och inte för mina läsare. Att ni sedan är några hundratusen som läser gör mig jätteglad och stolt och tacksam. Men jag kan ändå inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den föreställning vissa av er gjort om vem Underbaraclara är. Jag kan inte bli den karaktären. Och om ni tröttnar, blir arga på mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förändrats – läs då en annan blogg som bättre passar in på er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lättad.

Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det är dagen bloggen dör.

Idag och tre dagar framåt har vi en inspelning på gång här hemma. Det blir fullt jobb från gryning till sen kväll och jag bara hoppas att vi inte ska stöta på några hinder eller missöden under dagarna. Lite trött är jag allt, och liksom fransig i kanterna. Men nu är det bara att köra!

Nästa vecka väntar äntligen lugnare schema och lite nedtrappning inför semestern. I princip varje kväll senaste veckorna har jag fått jobba extra med saker jag inte hunnit med under dagarna eftersom Jakob varit borta till sena eftermiddagen på praktik. Det HATAR jag! Jag hatar att inte kunna leva efter mina ideal och med de vanor jag vet behövs för att göra mig glad och balanserad. Ska bli skönt att återställa balansen, få lediga kvällar igen och inte minst tid att hänga med min man, min släkt och mina vänner. (Plus höns och gris. Men mer om det senare!)

Jag kan tycka att det är roligt att läsa träningsbloggar skrivna av duktiga PTs och fitnesstjejer. Men det som verkligen inspirerar mig är personer som gör samma resa som jag. Som försöker komma tillbaks efter en graviditet eller flera. Jag blir inspirerad av att läsa om hur Ebba höll igång och tränade under sin graviditet, om hur Leila kämpar för att tappa sina mammakilon, hur Lotta efter att ha varit totalt otränad nu ska springa tjejmilen, och hur min vän Malin, efter tre graviditeter försöker komma iform igen och påbörjat en viktresa där fyrtio kilo ska bort! Jag blir peppad av de kompisar som samtidigt som mig valt att starta en rörelse mot ett lite mer hälsosamt liv. Sådant inspirerar mig till tusen! Jag blir inte träningspeppad av skitsmala fitnesstjejer som posar i tajts och sportbh utan av helt vanliga kvinnor som försöker leva lite mer hälsosamt. Som inte jobbar med träning utan jobbar för att få in träningen bland allt annat som ska rymmas i livet! Som kanske går från att aldrig röra sig till att orka lunka fram en kilometer. Det gör mig peppad och glad och övertygad om att ifall de kan och orkar så kan och orkar jag!

Resultatet av min träning behöver inte bli en platt mage eller cellulit-fria lår. Det är oklart om jag ens behöver få något resultat. Alltså nå fram till ett specifikt mål. För vad ska jag göra när jag når det? Jag vill träna för livet, få bättre hälsa, få kroppen att känna sig lika stark som innan jag fick barn.  Men framförallt behöver jag glädjen och energin som träningen ger mig. Fristaden i vardagen som motionen utgör och euforin som kommer efter ett ordentligt träningspass.

Veckans tävling sker i samband med Euroflorist och priset är ett blomsterbud värde 500 kronor att skicka till någon som du tycker behöver skämmas bort. Känner du någon vardagshjälte som förtjänar lite uppmuntran? Själv kan jag tänka mig en hel radda människor som gjort sig förtjänta av en rejäl bukett.

För att vara med och tävla ska du berätta vem du vill skänka blommorna till och motivera varför just den personen är värd buketten. Gå in på www.euroflorist.se och välj en bukett till ett maxvärde av 500 kr och skriv namnet på buketten i din kommentar.

Ett givet svar i sådana här tävlingar är ju kanske mamma, pappa, mormor eller så. Men ännu roligare är det om ni nominerar människor som inte tillhör er familj men som gör världen lite bättre. En trevlig kassörska, en duktig pedagog på förskolan, någon som gör ett viktigt arbete men kanske inte alltid får den uppskattning den gjort sig förtjänt av!

*Tävlingen pågår tom 23/5-2013 kl. 23.59. Vinnaren utses av euroflorist.se och deras beslut kan ej överklagas.  I potten finns ett presentkort på en bukett värde 500 kronor. Vinnaren kontaktas via mejl. Ev vinstskatt betalas av vinnaren. 

Jackan med nyckelpigorna har han ärvt av mig, den stickade tröjan har hans gammor gjort åt honom. Huvan är blå och skjortan har han på lån. Så fint ihop alltsammans! Jag tycker nästan att det är roligare med hans kläder än mina egna nuförtiden. Är mina bara rena, fria från snor och flottfläckar och något sånär sköna så är jag nöjd.

Visst skulle jag kunna jobba åtta timmar om dagen men jag skulle inte få mer gjort. Jag gör faktiskt samma jobb på fem timmar som jag innan jag blev mamma ägnade åtta timmar åt! Och hade jag väl åtta arbetstimmar till förfogande skulle jag ändå inte orka vara effektiv hela denna tid utan tvingas skapa en massa pauser i arbetet. Faktum är att det finns forskning som visar att väldigt få orkar med dessa långa arbetsdagar. Vi har i princip aldrig tidigare jobbat så långa dagar som vi gör idag. Ändå har många dötid på jobbet som de bara ”sitter av”. Det finns de som menar att vi skulle kunna korta våra arbetsdagar till fyra timmar utan att vi skulle få mindre gjort. Fyra timmar är ungefär den tid vi orkar prestera på topp under en åtta timmars arbetsdag. Så på dessa timmar skulle vi orka lika mycket som vi i vanliga fall gör på åtta – och ha mer tid för familjer, vänner, fritidsintressen efter jobbet. För visst gör vi mer än bara jobbar på jobbet…en undersökning  på irländska företag visar att en arbetstimme per dag och person går åt till intriger på jobbet(!)

Det bästa med mitt jobb är att jag kan komprimera och bestämma mina arbetstider. Jobba korta dagar men hinna väldigt mycket. Noll pendlingsavstånd (bara ta trappan upp till arbetsrummet) och noll ställtid mellan olika saker. På de flesta arbetsplatser finns inte möjligheten att jobba kortare men mer intensiva dagar även om det skulle vara praktiskt genomförbart! Det anser jag är slöseri med både tid och resurser. Jag önskar att fler politiska partier förstod att systemet med åtta timmars arbetsdag är något lika omodernt som ångmaskinen. Det är dags att leta nya sätt att bygga arbetslivet på.

(Läs den här vettiga artikeln i ämnet. Man blir peppad på något radikalt och nästan samhällsomstörtande vad gäller arbetstid!).

Jeans jeans jeans! Så osköna men ganska snygga. Känner mig nästan naken i dem men ibland gör jag ett försök att ha på mig jeans i alla fall. Idag blev det tokskrynklig blus, ankelkorta jeans och peeptoes. Nagellacket kommer från Mavala och heter London. Det perfekta röda!

Skala och hacka rabarbern. Mät upp 1 del rabarber, 1 del hallon och 1 del vatten och lägg i en kastrull. Koka upp och låt sedan koka på svag värme några minuter tills rabarbern mjuknat. Sockra efter behag och avsluta med att dofta över lite potatismjöl under omrörning. Låt koka upp och tillsätt mer potatismjöl tills önskad konsistens uppnås. Servera ljummen med gräddmjölk. Mums!