Jag förstår inte att någon ens orkar bli provocerad av Ung och Bortskämd i Svt. Kära nån, vill föräldrar torka sina barn i stjärten tills de tar studenten så gärna för mig! Det är ju föräldrarnas eget fel om kidsen är bortskämda och varken kan städa eller laga mat – det är knappast något de kan beklaga sig över i efterhand. Ungarna i serien vore ju dumma i huvudet om de inte åt från silverskedarna de serveras med.
Överhuvudtaget blir jag väldigt trött på att så många vuxna förfasar sig över att dagens ungdomar är lata, bortskämda och bara vill ”bli kändisar”. Varje vuxengeneration får de barn de förtjänar. Vi har skapat ett samhället som är superego, superkommersiellt och superkapitalistiskt. Är det konstigt att ungar präglas av det?
Förresten så är ändå dessa ungdomar i minoritet. De flesta unga människor är väldigt seriösa och arbetsamma och vill jobba! Och kolla bara i bloggvärlden. Kolla på alla duktiga bloggare som lagar mat, fejar och fixar något alldeles enormt. (Fast då klagar ju vissa debattörer på det istället – aldrig kan man göra rätt) På varje ”bortskämd snorvalp” går det ett dussin seriösa ungdomar som inte dör av en arbetsdag längre än två timmar. Som inte vill vara arbetslösa och leva på sina föräldrar och spendera livet i soffan.
Och de som ändå vill det är en produkt av det här samhället och de vuxna som befolkar det. Dags att ta ert ansvar gamlingar och inte bara klaga på den generation ni uppfostrat. Kom ut ur glashuset om ni ska kasta sten!
tack, underbara älskade clara för att du tar dig tiden att skriva ner mina tankar. så befriande med en blogg som orkar ta debatten med vettiga argument och som sällan gnäller.
Helt rätt!
Om man vill födjupa sig i dessa tankar kan jag varmt rekommendera boken ”Blåsta” av Gustav Fridolin eller se föreställningen ”Kartlagd” av Patrik Hont som spelas på Göteborgs stadsteater den 6:e december. Kostar endast 20:- eftersom han går i 3:an på teaterhögskolan i Stockholm.
Den (föreställningen) tar upp just det här Clara diskuterar och bygger på just boken ”Blåsta” och Patriks egna erfarenheter och tankar- VÄLDIGT bra föreställning. Har sett den flera gånger, när den spelades i Stockholm.
”blåsta” verkar väldigt intressant. Pjäsen också, men tyvärr bor jag inte i gbg.
jag håller med. och jag har mera stört mig på Föräldrarna än ungdomarna själva. Det är ju för f** pga föräldrarna som ungdomarna blivit som de blivit. Om de nu tycker att deras son/dotter är bortskämd så SLUTA skjutsa överallt. SLUTA betala all skit ungdomarna köper. Sätt gränser o regler. Det är ju föräldrarnas eget fel att situationen är som den är. Jättebra skrivet Clara. Gillade speciellt första partiet
när man både tittade på programmet och på svt:s debatt i tisdags (?) verkade det ju inte heller som att de flesta föräldrarna ens _vill_ att deras kids ska ändra sig. man undrar ju lite varför de ställde upp i programmet överhuvudtaget? snabbt kändisskap kanske…
Du skriver så bra! Precis detta pratade vi om på lunchen idag.
Underbart! Så många gånger har jag behövt ta fajten om ”dagens ungdomar” och alltid hävdat att ungdomar är som ungdomar alltid varit. De som är vuxna nu har (som grupp betraktat) varit precis likadana, och de flesta av dem blev det ju folk av. Och om lever i en annan miljö nu än tidigare, vilket så klart präglar till viss del, så kan ju knappast ungdomarna beskyllas för detta. Bra rutet!
Så bra!
så sant som det var sagt!! =)
Så sant! De allra flesta barn och ungdomar är fantastiska. Och visst har föräldrar ett stort ansvar för huruvida deras barn blir bortskämda och lata eller inte.
/Daniela
Hej!
Lite kul är att Aristoteles förfasade sig över då tidens ungdom som otroligt lat och bortskämd. Även genereationen som var födda på 1920-talet (i England) och blev de som drog ett otroligt tungt lass beträffande andra världskriget sågs som bortskämda innan kriget bröt ut. Det känns lite som om bilden av den yngre generationen mer eller mindre varit densamma genom åren. Det intressant blir att se hur jag själv om 40 år ser på den generation som då är 15-25 år.
Beträffande SVT.s serie så är den onekligen rolig, kan dock inte låta bli att reflektera över ungdomarnas första möten med ”verkligheten”.
/Jacob B.
Bra skrivet Clara!
Jag kan lägga till att jag arbetar som lärare i en förskoleklass (alltså med sex-åringar) och det är många barn i dsom är otroligt bortskämda och får alltid som dom vill i gruppen! Vissa av föräldrarna är, ursäkta orden, otroligt dumma och korkade som inte inser att detta går ut över barnet. Vissa av dom här barna kan inte samarbeta och inte ta tillsägelser om dom gör fel.
Vissa av föräldrarna säger inte ens till deras barn om dom gör fel! För några dagar sedan ville inte en pojke gå hem från förskoleklassen och då sparkade, slog och spottade han på pappan. Pappa i sin tur (mesen själv) sa bara: ”Men kom nu! Vi ska hem och äta!” Han sa inte till sin som att han gjorde fel och att man inte fick sparkas, slåss och spotta!
Hur ska vi då som lärare kunna få in dessa barn i samhället som en bra och samarbetsvillig medborgare?
Marie, du har kanske inga egna barn? Det är rätt oprofessionellt av dig att kalla föräldrar ”dumma och korkade”. Pappan du skriver om hade kanske just då inte tid, lust och ork att ge sin son en morallektion inför alla. Har själv 2 pojkar i den åldern, och det kan bli tokiga konflikter ibland, då de kan dra fram knutnäven – men så kan de säga förlåt också. Visst kan du ha dina uppfattningar om föräldrar, men du bör inte fördöma dem på det viset – rusar av tanken att våra barns fröknar tänker så om mig bara för att pojkarna är lite vilda och har en stark vilja. Det är ju nog jobbigt ibland för mig som förälder.
Evelina, nu är detta inte riktat mot dig som enskild förälder utan mot dina argument i din kommentar.
Om man inte är konsekvent och alltid berättar för barn när de handlar felaktigt, så är det som att berätta för barnet att ibland går det lätt att komma undan med att göra dumma grejer, bara för att mamma eller pappa är trött och inte orkar.
Visst får man såklart som föräldrer vara trött och slut och så vidare, det blir alla, men man måste ändå vara konsekvent i barnuppfostran annars tror barnet att det är lugnt att bete sig dumt ibland. Och du, en del barn må ha starka viljor, men det är föräldern som måste ha starkast. Det är ju föräldern som ska uppfostra barnet och inte tvärtom.
Håller helt med Mari (jag jobbar också som lärare). En förälder som bara säger ”kom så går vi” får skylla sig själv när barnet växer upp och blir en egoistisk, självisk människa som inte har förmåga att sammarbeta. Jag har egna barna och skulle ALDRIG låta min son spotta, slå och sparka på mig och sen bara säga ”kom nu måste vi gå”. Barn kan trotsa sina föräldrar men då är det upp till föräldrarna att visa att de inte tolererar ett sådant beteende, till sist slutar barnen att trotsa och vara uppkäftiga för de lär sig att det inte lönar sig.
/ M
Jag tycker det är lite skrämmande att en lärare skriver så öppet om en sådan här händelse, då det är enkelt att spåra dig Mari via din blogg. Det råder tystnadsplikt i ett sådant yrke som man bör ta allvarligt på. Jag vill också säga att det är väldigt lätt att döma när man själv inte har några egna barn. Vem vet hur den pappans dag har sett ut.. hans tålamod och ork var kanske sedan länge slut pga orsaker han inte delger förskoleläraren. Ingen förälder orkar vara konsekvent och perfekt alltid. Och DET vet man om man har egna erfarenheter. Jag förstår inte heller meningen med att prata bakom ryggen på föräldrarna och fördöma de. Varför inte, särskilt som lärare, sträcka ut en hjälpande hand, en vägvisning om vad man som förälder kan göra i sådana lägen om man nu sitter på någon dunderkur.
Jag är också oroad för att Mari har länkat till sin blogg eftersom hon beskriver en specifik händelse. Däremot tycker jag att man som lärare och förskollärare måste få uttrycka sin åsikt kring hur föräldrar och barn agerar. Det är många gånger tröttsamt med kommentaren ”du förstår inte eftersom du inte själv har barn”. Är alla som har barn verkligen diskvalificerade från att delta i diskussioner om föräldraskap? Om man följer den regeln kanske man inte heller som icke-pedagog ska uttrycka sin åsikt i hur en pedagog ska utföra sitt arbete eller tala om sitt arbete.
Dessutom måste jag påpeka att en pedagog har STOR erfarenhet och kunskap 0m barn och inlärning. Något som föräldrar med erfarenhet av enbart sina egna barn, inte har.
I övrigt håller jag med Mari helt och hållet om att föräldrar som inte hjälper sina barn att förstå gränser gör dem en björntjänst. De här föräldrarna vill sina barns bästa men gör istället så att barnen många gånger får det mycket svårt.
/Också pedagog
Jag önskar se att läraren delger föräldrarna sin kunskap, och inte bara besitter den bakom ryggen. Det är inte alla gånger så lätt när saker och ting inte går på räls, som ju livet sällan gör, och i ett specifikt fall som detta vet vi faktiskt inte hur pappans sinnesstämning i övrigt såg ut. Då tror jag det är lättare att sätta sig in i situationen om man har egen erfarenhet av föräldraskap. Jag är medveten om att man som pedagog har en utbildning att luta sig mot, just därför gör det ont att se att man i egenskap av det fördömer föräldrars handlande, som gör så gott de kan med de resurserna de har, och inte erbjuder sin expertis istället.
Jag skulle tro att det här var ett exempel av många, av just den här pappan. Att Mari ser i vardagen vilka problem denna uppfostran ger barnen. Och att hon troligen också har försökt att på ett fint sätt ta upp saken med föräldrarna. Men här kommer en av de grejerna in som man kanske inte förstår om man inte själv är lärare. Det är inte det lättaste att prata med föräldrar om hur de uppfostrar sina barn. Det är en mycket laddad fråga. Även om man bara talar om det i allmäna termer på t.ex. ett föräldramöte. Man skulle ju kunna tala om vikten av att vara konsekvent och om att våga sätta gränser, t.ex. Se bara på reaktionerna av det Mari skrivit här. Nu har hon visserligen tagit upp ett specifikt fall. Men jag tror att om ni tänker efter så tror ni inte att hon tog upp den pappan för att det bara händer ibland. Hon är säkerligen inte en skitbra lärare varje dag och har troligen stor förståelse för att man är en halvtaskig förälder vissa dagar. Det är skräcken och kränkningen i att bli ifrågasatt som upprör.
(Svarar på mitt eget då det inte finns någon svarsfunktion under ditt inlägg, Marianne)
Jag tycker inte att Mari var varken ödmjuk, diplomatisk eller pedagogisk i sitt inlägg. Vi får väl hoppas att det inte är på det viset hon har försökt ta upp saken ”på ett fint sätt” med föräldrarna om hon nu har gjort det. (Den verkliga uppfattningen som vi får ta del av här kan ju dessutom lysa igenom den mest välformulerade meningen). Att kunna hantera konflikter och upprörda känslor är en av de allra viktigaste punkterna jag anser att man som pedagog och lärare bör ha i sitt förvar. Den situationen ställs flertalet även inför i många andra yrkeskategorier i samhället, det exkluderar inte läraryrket, och kan därför sätta sig in i hur svårt det kan vara.
Till Evelina, E och alla andra som försvarar pappan och kastar skit på läraren. Vi lärare ka ninte uppfostra ERA barn. Vi pedagoger försöker lära era barn att betee sig respektfullt men det hjälper inte om ni inte gör det hemma. Jag blir så trött på alla föräldrar som dumpar sina barn i skolan och på dagis och tror att vi lärare ska uppfostra era barn. Det är ni föräldrar som måste göra grovjobbet. Tyvärr undviker föräldrar konflikter med sina barn och låter barnen få som de vill och hoppas på att lärarna kan uppfostra barnen åt dem. Ni föräldrar kan inte skylla på att ni är trötta, jobbar så hårt och inte orkar efter en hård dag, det kanske ni borde tänkt på innan ni skaffade er barn. Att det är kaos i skolan beror till 90% på att föräldrar inte kan uppfostra sina snorungar och tror att vi ska göra det istället. Vi sitter inte inne med några pedagogiska hemligheter, det är sunt förnuft som gäller. Spotter barnet på dig så säger du ifrån på skarpen, svårare än så är det inte.
P.S Jag har barn så kom inte med era dåliga argument om att ”du har inte egna barn”
Slog på datorn idag och ser med viss förtjusning att det blev en hel diskussion utav mitt inlägg. Marie, jag vill bara poängtera en gång till: Om pappan i ditt exempel vet vi ingenting, du känner familjen bättre. Jag försökte bara föreställe mig situationen och visa lite empati. Jag håller med, naturligtvis måste vi visa för barnen vad som är ok och vad inte. Naturligtvis finns det gränser och oacceptabelt beteende. Men som sagt, livet är bra mycket mer komplex än pedogogläroböckerna visar upp (är själv en, så jag vet), och jag tror att barn mycket väl klarar en förälder som inte är 100% konsekvent alla gånger, för det kan man inte vara.
För det andra tycker jag som sagt att det är väldigt oprofessionellt att uttrycka dig så om föräldrar som du gjorde – du måste ju samarbeta med dem för barnens bästa. Givetvis kommer en sådan inställning gentemot föräldrarna att påverka relationen till barnen – även om du inte vill det. – hälsningar från en mamma som uppskattar enbra
relation till sina barns lärare.
Jag blir mörkrädd för alla föräldrar som på allvar tycker att läraren har gjort något fel. Jag förstår inte hur ni tänker? Ni måste ta ansvar för era barn, någon annan kan inte göra det åt er. Föräldrarna har ansvar för hur barnet beter sig inte läraren. Problemet i dagens samhälle är att alla föräldrar inte orkar uppfostra sina barn och skyller mer än gärna ifrån sig på att de jobbar för hårt, skolan är för dålig och bla.bla.bla. Jag möter skräckexempel på dessa föräldrar varje dag då jag jobbar som gymnasielärare. Många föräldrar försvarar sina barn när de fuskar, skolkar och beteer sig illa mot oss lärare eller sina klasskamrater. Äpplet faller inte långt ifrån trädet och de elever som beteer sig som idioter har ofta idioter till föräldrar(oftast curling föräldrar). Skärp er Fröken E, Evelina och Malin, uppfostra era egna ungar!!
/ Jenny Persson
Jag, sambon och vår gamla lägenhetskompis diskuterade det här igår och kom fram till samma sak. Hade jag fått allt serverat hela livet är det inte säkert att jag hade varit bättre än de där ungdomarna. Föräldrarna måste fatta att ungarna blir som de uppfostrar dem, att förvänta sig något annat är ju bara spånigt.
Vi tyckte vi skämde bort vår lillasyster, bara för att hon en gång inte kunde förbereda middagen utan skriftliga instruktioner, när resten av familjen skulle komma hem sent. Då var hon tolv. Alla familjer är olika, och jag är glad att jag och mina systrar växte upp i en miljö där eget ansvar var något eftersträvansvärt. Vi ville ta ansvar. En vacker dag måste jag fråga mina föräldrar hur de gjorde…
Hear, hear!
Människor växer under ansvar, så är det. Får de inget är det ju inte konstigt alls att de växer upp att bli oansvariga och och egocentrerade.. Väldigt bra skrivet!
Fy sjutton vad bra skrivet, tack Clara!
Hej hopp!
Du har en award att hämta inne hos mig som jag vill ge dig för att du har en fantastiskt fin blogg.
Clara, du tar verkligen bladet från munnen! Jag är själv nitton år och bor i Kalmar där det är helt hopplöst att få jobb. Jag har dock haft turen att jag har lyckats få ett jobb. Men säkert 95% av mina kompisar i min ålder går arbetslösa och skulle göra vad som helst för att få jobba med vad som helst! Jag har ingen som bara vill ligga hemma och leva på mamma och pappa. Man vill flytta hemifrån, skaffa jobb, få en bra ekonomi och ett fint hem. Men som sagt, tyvärr är det den lilla skaran som inte vill samma sak som blir uppmärksammade.
Man kan nog inte bara skylla allt på förälddrarna för även om man blir uppfostrad
på ett sånt sätt är det inte säkert att man inte känner att man vill bryta sig ifrån
sina föräldrar det tillhör ju lixom puberteten till…en egen identitet och det kan man ju aldrig få om man beter sig sådär. Även om mina föräldrar aldrig hade några problem
med att jag bodde hemma så var ju min ambititon att ha ett eget boende det tillhör
utvecklingen……eller har jag fel. Jag tror inte man kan uppfostra ett monster om man bara vill jag tror det krävs mer än så. Det finns många som levt i misär som inte har samma värderingar som sina föräldrar och även de som växt upp rikt som tagit avstång och gjort sig ett eget liv. Vi föds till egna individer inte som en skapelse av någon annan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Socialisation
Så himla bra skrivet! Du är så bra Clara!
Tack för detta inlägg! Bra skrivet!
Jag såg programmet på SVT play bara för att se vad all uppståndelse handlade om. Det mest uppseendeväckande tycker jag var att det är föräldrarna själva som skall bedöma vilken unge som ”sköter sig” bäst i huset. De föräldrarna som på alldeles egen hand skapat dessa bortskämda ungar. Ja kära hjärtanes.
Hei! Jeg er så enig. Med tre barn i huset – (4, 7 og 9 år) – er vi midt i det. Det er ikke bare ungdommer som må oppdras til å ta ansvar. Det må begynne med de små. Jeg tror – dessverre – at familielivet for mange er blitt så travelt, folk er så lite hjemme, barn er så lite hjemme (de er i barnehage og på skolefritidsordning hele ettermiddagen) – at det blir for lite tid til å la barna delta hjemme. For det tar tid om en toåring skal være med å vaske opp (”diska”), det tar tid om seksåringen skal være med å klippe graset, det blir mer søl når barna skal være med å bake og lage mat. Det tar tid – og det blir ikke alltid helt slik som de voksne hadde tenkt.
Voksne må ta seg tid til å ta barna med på det som skal gjøres. Det må være en del av et familieliv, lage mat, rydde, vaske.
Slik prøver jeg å lære opp mine små. Det er viktig for vårt liv i familien nå – og det er viktig for dem når de blir større – at de har lært å være selvstendige, at de har lært å ta ansvar og se hva som trengs å gjøres rundt dem.
(Dette skriver jeg en del om på min blogg – for dem som orker å lese norsk….)
Själv känner man ju både extrem-ambitiösa vänner och andra som är riktiga latmaskar. Det är verkligen rätt som du säger. Man blir ju till stor del det som arv och miljö gör, och om miljön råkar vara nästintill bedräglig i vissa fall är det inte konstigt att vissa blir på ett sätt som andra kan tyckas ogilla.
Jag är mitt i tonåren själv för tillfället och har stora drömmar och ambitioner, och det kan ibland kännas lite irriterande att många vuxna ser ner lite på ungdomarna, samhällets framtid. Jag kanske inte har blivit så särskilt utsatt för det, men man märker ändå av det.
Självklart har man jättelänge sagt att ungdomar är vårdslösa och oförskämda, men vi utvecklas hela tiden på ett sätt eller ett annat, och vissa tål inte den typen av förändring. Man får bara hoppas att förändringen blir till det bästa.
Tyvärr kommer de nog inte lära sig så mycket nytt genom att vara med i programmet heller. Föräldrarna nominerar ungdomar till att åka ut med motiveringar som ”hon tar för mycket plats” och ”han är för tyst”! Jag tycker att det varit en mycket bättre programidé om de istället lyft fram de som skött sig bra under veckan, det hade nog motiverat mer till förändring…
ja eller hur! helt ineffektivt. Bästa sättet att förändra någon är ju att berömma dem i form.
Lisa: Vi påverkas OTROLIGT mycket av våra föräldrar. Alla böcker om maskrosbarn som levt igenom misär och kommit ut på andra sidan är väl ganska bekväma att läsa. Jaja, han/hon klarade sig i alla fall! Men så ser inte verkligheten ut. Många som haft en kass barndom får ingen grund att stå på och de klarar sig tyvärr ofta inte alls bra.
Du har så rätt!
Heja på Clara!
Bra tänkt där. Jag håller helt med dig om att vi får det samhälle och de ungdomar vi förtjänar. Problemet är att samhällsdebatten bara skrapar på ytan och producerar ännu fler ytliga såpor som det kan bli ”debatt” om. Fast för mig är det ingen riktig debatt utan bara ännu ett högljutt kacklande….den riktiga debatten borde handla om det du skriver om.
Nämligen ett konsumtionsinriktat, kapitalistiskt ”slit och släng samhälle” där människor får sitt värde utifrån matriella tillgångar och status. När dessa kriterier inte uppfylls så kastas de ut från arbetsmarknad och hamnar ofta i socioekonomiska problem som ytterligare förstärker det som kallas ”utanförskap”. Ett begrepp som skapats av det system vi har)= För att inte de älskade barnen ska hamna i detta utanförskapsmörker så gäller det att sköta om de (vuxna) små liven allt vad tygen håller!
Äntligen lite vettiga tankar kring detta! Känns oerhört lättande faktiskt att någon står med bena på jorden i denna debatten för som du säger så är båda sidor av samma skrot o korn. De som anklagar är egentligen inte bättre än de anklagade!!!!!
Tack! Jag tänkte samma sak när jag såg det och kände mig dessutom stolt över tanken på att jag faktiskt har blivit utrustad med rätt verktyg för att klara mig i den här världen där ”göra rätt för sig” är så vansinnigt viktigt.
Klart man förfasar sig över unga vuxna som är så borttappade – eftersom de framställs på ett så osympatiskt sätt. MEN självklart gäller den verkliga indignationen föräldrarna som varit så urbota korkade.
Så enkelt är det inte förstås. Det är just det som är problemet att man hela tiden skyfflar över allt ansvar på föräldrarna. Föräldrarna har mycket ansvar men när barnen växer upp ingår det ju också i konceptet att man måste släppa lite på bevakningen och visa för dem att de har ansvar för sina egna liv. Förstår du att min sons (8 år) lärare skickar mail till alla föräldrar med uppgifter om barnens läxor? Jag förstår ingenting. Är det jag som ska göra läxan? Vad menar hon? Om barnen inte är mogna att ta ansvar för sina egna läxor är det då så klokt att de får så mycket? Och jajamen. Har barnen inte gjort läxorna eller varit stökiga på annat sätt skickas direkt arga mail till föräldrarna. Man tror inte att det är sant ibland. Allt är föräldrarnas ansvar fast man inte ens var där och inte såg vad det var som hände. Personalen som såg alltihop slår ifrån sig. Det här systemet tvingar ju föräldrarna att hovra som helikoptrar över barnen, de står under konstant bevakning. Det finns till och med mammor i klassen som tagit ledigt från jobbet bara för att vara med barnen hela dagen i skolan för att de är så oroliga över de ilskna rapporterna som hela tiden kommer från personalen (som i min mening inte verkar kunna/våga hantera några som helst konfliktsituationer på egen hand). Så ser det ut idag. Inte lätt för att inte säga omöjligt att få alla rätt i ämnet föräldraskap. Snart får vi önska dig välkommen till klubben
!
Jag kan inte svara på hur det går till i skolan nu, men av mina egna personliga erfarenheter så försöker lärarna på alla sätt att få ordning på ”stökiga elever”, men det är inte det enklaste. I min klass fanns det många elever där varken elev eller föräldrar riktigt brydde sig om skolan. Det fanns elever som skrattade åt läraren när hon sa åt dem, som slog henne och som inte brydde sig det minsta om att räkna matte/läsa/vad som nu skulle göras.
Jag tror att din sons lärare mailar till föräldrarna om läxor då barnen helt enkelt struntar i att göra dem. Det var ett stående trick i min klass i alla fall. Att man låtsades som att man inte hade några läxor – och då fick vara med kompisar istället för att behöva bry sig om skolan. Alla har inte det där ansvarstänket.
Tack Clara!
Så har jag aldrig sett det eller tänkt efter ordentligt på vad som ligger bakom.
Man kan väl alltid hoppas nu att min/vår generation har ett större miljötänk och återinför lite hederliga värdegrunden samtidigt som vi blandar med en rejäl klick med feminism och jämställdhet! Jag märker ju skillnad på mitt tänk och mammor som fick barn för 10 år sedan.
Jag håller helt med dig och skrev ett liknande inlägg igår. Även jag jobbar som pedagog och tycker att det är mycket värre när föräldrarna inte bryr sig alls än när de bryr sig för mycket. Många har använt ordet ‘misshandel’, vilket jag tycker är alldeles för starkt. Misshandel är när man ger sig på barn, fysiskt eller psykiskt. Jag är helt säkert på att vilket barn som helst som blir misshandlat ”på riktigt” skulle kunna tänka sig att byta med de bortskämda ungdomarna vilken dag som helst.
Bra skrivet!:)
hej, tycker du har så himla rätt så har länkat dig i ett inlägg på min blogg. hoppas det är okej! underbar blogg
Hmmm……..ser på signaturerna och undrar var männen är.
Koppling någon?
Så otroligt helt rätt! Du har så smarta synpunkter. Tack!