I helgen såg jag sista avsnittet av serien Bron. Den serien påminde mig om Homeland som i sin tur påminner mig om Stieg Larssons serie Män som hatar kvinnor. Tre tv-serier jag följt med intresse. Tre kritikerhyllade serier med kvinnor i huvudrollerna. Tre serier där kvinnorna är smartast, djärvast, de som räddar showen. Tre starka kvinnor.

Och svaga – väldigt svaga. För hjältinnor måste ha svagheter som på sätt och vis gör dem helt ofarliga.  FBI-agenten Carrie Mathison är bipolär och medicinerar kraftigt. Hon pendlar mellan genialitet och galenskap. Snabbtänkta polisen Saga Noren besitter egenskaper vissa med aspergers syndrom har. Detsamma gäller för Lisbet Salander.

Men dessa kvinnor delar många fler egenskaper med varandra än sin sjukdomsproblematik.  Ingen av dem har några egentliga väninnor. Alla är skitsnygga och sexuellt utlevande. De har sex “som män” – alltså utan en massa känslomässigt tjafs. De är dåliga på att läsa sociala koder – så dåliga att deras genidrag närmast framstår som orealistiska. Fungerar de överhuvudtaget ute i samhället? De saknar familjeliv och söker sig istället till äldre män som blir fadersgestalter. Enda gången vi får se Saga gråta är när hennes manliga chef och mentor ska bli flytta till Göteborg. Lisbet Salanders hela liv rasar samman när hon förlorar den enda man hon litat på – Holger Palmgren. Och Carrie Mathison gör sig omöjlig bland alla på sitt jobb, den enda som kan hantera och förstå henne är den äldre och klokare Saul. Ganska snart blir det uppenbart att utan just dessa fadersgestalter skulle hjältinnorna bara vara knäppa misfits.

Budskapet tycks vara att en intelligent kvinna måste vara sjuk. Sjukdomen verkar vara själva anledningen till att en kvinna blir intelligent. En frisk kvinna kan aldrig vara lika djärv och snabbtänkt. Jämför det med manliga film- och seriehjältar som James Bond, Jason Bourne, Ethan Hunt från Mission Impossible, Jimmy McNulty från The Wire, Martin Bäck med fler. Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. I grunden utstrålar de alltid styrka och förmåga. Och man kan hoppa upp och sätta sig på att ingen av dem blivit hjältar tack vare någon modersgestalt i form av en rynkig tant.

Jag blir så trött när jag ser dessa mönster. 2010-talet är det tillfälle i historien när kvinnor för kanske första gången får vara intelligenta hjältinnor. Med det förbehållet att de har ett psykiskt handikapp. Helt friska kvinnor kan däremot inte lösa brott och tänka logiskt och rationellt. Deras hjärnor klarar inte av det. Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.

EDIT: Rätt ska vara rätt och precis som många kommenterat är Aspberger ingen sjukdom utan en funktionsvariation.