När jag tog emot priset som Årets Secondhandprofil intervjuades jag av en några journalister. Jag berättade om mitt jobb och om alla roliga projekt jag gör, varpå en av journalisterna konstaterade -Du lever ett härjigt liv.
Hörde jag fel? Sa hon verkligen härjigt? Menade hon inte härligt? Nej, det var härjigt hon sa, med skeptisk stämma. Jag började nästan fnissa för att det lät så absurt. När jag tänker på folk med härjiga liv tänker jag på sprutnarkomaner som prostituerar sig för att ha råd med sitt missbruk. Jag tänker inte på småbarnsmammor på den västerbottniska landsbygden, som skriver böcker, odlar grönsaker, bloggar och drömmer om att skaffa höns. Men tydligen räcker det för att någon ska påstå att man lever härjigt.
Det är tyvärr inte första gången jag möts av påståenden som dessa. Tvärtom är det bara en i raden av många. Och jag noterar hur man porträtterar kvinnor som har framgångar i sitt yrkesliv. Oftast väljer journalisten problemvinkeln. – Men hur får du egentligen ihop moderskapet med karriären? Vad säger din man? Är det inte svårt att vara en kvinna med makt? Är det inte jobbigt att resa så mycket? Tickar inte din biologiska klocka? Stressar det dig att vara så framgångsrik? Är du inte nära bristningsgränsen? Tar du verkligen hand om dig?!
I en av de första intervjuer jag läste med Ebba von Sydow när hon precis slagit igenom som journalist fick hon bara svara på en massa frågor om sin bettskena. Jaha, du sover med bettskena? Ja du är förstås stressad och pressad av karriären? Kommer du verkligen palla trycket? Kommer det här att gå? Sätter du inte en massa press på andra unga kvinnor när du jobbar i det här höga tempot? Den underliggande budskapet var att framgången var ett problem som skulle hanteras. Inte en belöning för hårt arbete.
Det motsatta gäller för män. Här riktigt frossar man i hur många resdagar småbarnspappan Carl Bildt har varje år. Hur lite han sover varje natt (fyra timmar). Hur slitsamt men meningsfullt Andreas Carlssons arbete som producent är. Boende i en annan världsdel än sin son lyckas han ändå på något vis betraktas som en ”härlig farsa”. Leif GWs obefintliga föräldraskap skakar man på huvudet och ler lite åt. Ingen oroade sig över Fredrik Reinfeldts familjeliv, men många undrade över Filippas.
Jag tycker inte att det är fel att man frågar karriärsmässigt framgångsrika människor om baksidorna. Men det som blir är himla tröttsamt är att det bara är kvinnor som får frågan. Och varje gång någon ställer en fråga som utgår ifrån att något är ett problem, så blir det ett problem.
Jag har hört folk som säger att det inte är så frågorna är menade. De är inte tänkta att låta negativa. Men det är ju fruktansvärt naivt tänkt. Vi kan ju leka med tanken att vi skulle ta och byta ut ordet karriär i alla intervjufrågor som ställs till kvinnor mot något helt annat, typ stora fötter. Men oj Clara, vilka jättefötter! Hur funkar det i familjen ? Vad säger din man om det? Hur är det egentligen att resa så mycket när man ha så stora fötter? Tror du att din skostorlek hindrat dig från att hitta en livspartner? Är andra kvinnor avundsjuka på dina stora fötter? Är det inte svårt att ha stå stora fötter som kvinna? Sätter du inte press på alla kvinnor som har mindre fötter? Om du skulle ge ett gott råd till någon annan kvinna med stora fötter – vad skulle du säga för tröstande då? Och hade jag inte hade ett problem med mina stora fötter innan intervjun skulle jag definitivt ha det efteråt.
Nog är det väl ändå själva fasen att det ser ut så här fast kalendern snart visar 2013?!
Bra där!
Jag har precis blivit befordrad och kommer i februari börja jobba med spännande arbetsuppgifter och nya kollegor, i den kungliga huvudstaden. Hemma i Norrköping (ca 1,20 minuter bort med tåg) så hörs dock stämmor från folk i omgivningen, vissa som jag knappt känner, som alla understryker hur jobbigt och tufft det kommer bli för mig. okej….
Grattis till spännande utmaning! Jag tror de andra är avis…
Det klarar du fint! Jag pendlar från Nyköping och har småbarn på det. Det funkar bra om det inte kommer för mycket snö. Välkommen till tåget!
Jag tror faktiskt att det kan vara omtanke bakom, som i sin tur kan komma av att man själv har erfarenheter av ”karusellåkande”.
Jag har själv ”åkt karusell” i flera år och det var både kul och utvecklande, men risken är stor att man kastas av i farten…
…och det tror jag andra ser före man själv.
Så var det då för mig.
Och jag är helt säker på att även män kan kastas av i farten; så det är ingen skillnad i det!
…sedan håller jag helt med dig om att man kan uttrycka sig på olika sätt, att skuldbelägga är dålig kommunikation – men att däremot kanske dela av egna erfarenheter; det är bättre
Lycka till; Clara! Jag har lärt mig så mycket av ditt sätt att både fota och blogga!
Fast som journalist är det väl tämligen oprofessionellt att helt plötsligt, utan att ha blivit ombedd, ge livsråd och försöka lära Clara hur hon bör känna/leva sitt liv. Visst om man är en nära vän kanske, men alla har faktiskt inte rätt att tycka och tänka hur som helst om ens liv, oavsett om det kommer från omtanke eller inte.
Precis det jag skriver: ”…att skuldbelägga någon är dålig kommunikation”
Så håller med dig om det
Mycket bra skrivet! Att det skiljer sig ofta (inte alltid, men ofta) hur man bemöter män och kvinnor när det kommer till karriären är tråkigt. Som du säger; om man utgår ifrån att det är ett problem så blir det ett problem.
Upplever du att det är kvinnliga journalister som ställer dessa negativa frågor, eller är det även manliga? Konstigt att vi inte kommit längre 2012 (snart 2013).
Hörde en annan ”rolig” sak som Elaine Eksvärd sa på en föreläsning. -Har ni någonsin hört någon säga att en man har skinn på näsan…
Hälsningar Malin
Bra skrivet Clara.
Bra rutet! Kan bara hålla med.
Bra rutet! Det är som att kvinnor fortfarande passar bäst i köket, bland kastruller och bullbak. Men de får absolut inte ta betalt för det de gör i köket, för det är ju att göra karriär och det passar inte kvinnor, som generellt sett har svaga nerver. Suck. Varje gång du påpekar felaktigheter som denna, kommer vi ett steg närmre jämlikhet. Stå på dig, Clara!
Jag fattade inte hur du menade först men sen klarnade det när jag läste sista meningen i fotstycket. Bra skrivet!
hur vore det om alla fokuserade på positiva saker, vinklar allt till en mer positiv synvinkel – vilket otrolig skillnad det skulle vara i vår värld då. Folk skulle må så mycket bättre och allt annat rullar ju på i positiv anda därifrån! Jantelagen har gjort sitt, dags att må bra, ta plats och vara lycklig!!!
//Tez
Hear hear!!!
Kan inte du börja skriva kolumner i någon stor tidning, typ DN etc.? Denna fråga skulle behöva komma upp i större forum. Jag håller med om allt du skriver – men det är ju dom som inte läser din blogg som skulle behöva läsa!
Tack för din fina blogg och dina kloka inlägg!
Där slog du huvudet på spiken! Mycket bra skrivet
Ja mycket ska man höra innan öronen trillar av. Eller vad man nu brukar säga…
Det är verkligen så otroligt vanligt( det vanligaste kanske) att människor ger olika bemötande beroende på om man är man eller kvinna! Börjar förresten redan när man och kvinna är flicka och pojke…..fel från början alltså.
Hur män och kvinnor porträtteras, beskrivs och förväntas vara, tycker jag verkligen är rent ut sagt skamligt. Och att det är för att du är kvinna som du får svara på dessa frågor.
Men, jag tycker också att du har det härjigt ibland. Särskilt när det var du som skulle dra in kosingen till familjen, vara nyblivien mamma och samtidigt driva ett företag. Det tycker jag verkar vara ett härj. För en kvinna. För en man.
Bra att du lyfter fram frågan! Känner så väl igen det från min barndom. Då min pappa var hemma och mamma jobbade. Pappa blev hyllad varje gång han bakade bröd eller gjorde något alls i hemmet vilket kändes konstigt eftersom han var hemma hela dagarna. Mamma däremot fick ofta höra att det inte var rätt att hon arbetade så mycket. Jag tyckte att det var galet att människor såg det så när jag var barn och än mer galet är det nu. Jag tycker att ditt liv verkar härligt Clara! Liza
Hujedamej va bra skrivet.
Jag håller med, ända ut i mina stora fötter!
Jag älskar verkligen när du hjälper oss att se på saker ur en ny synvinkel och även om jag skrattade när du bytte ut karriär mor jättefötter så fick jag mig en tankeställare, tack! Stor kram från Ystad
Du är så vansinnigt bra, Clara. Så vansinnigt bra och viktig. Det spelar ingen roll om det ligger omtanke bakom eller att man inte tänkt att frågorna ska låta negativa, alla människor har ett ansvar för att skapa och forma världen som vi lever i och då är det inte tanken som räknas utan våra ord och handlingar. Det som faktiskt lägger sig som en grund i samhället och påverkar mer än man ibland kan tro. Att det ser ut såhär, som du beskriver, är ju ingenting naturgivet – det är performativt, det är något journalister, privatpersoner, alla, utför och skapar som en verklighet. Tur då att du finns att försöka förändra det. Kram!
”Och varje gång någon ställer en fråga som utgår ifrån att något är ett problem, så blir det ett problem.” Precis! Hör man en sak tillräckligt många gånger är det svårt att inte börja ta åt sig….
Bra skrivet av dig, jag tänker ofta på det när jag läser och ser intervjuer på tv. Jag har tänkt flera gånger på hur Jesper i tv 4 nyhetsmorgon trasslar in sig i detta träsk.
Dock kan jag som läsare av din text inte förstå att om du lever ett härjigt liv är det automatiskt negativt i ditt liv. Generellt kan vara ett konstaterande av ett liv med mycket att göra som mestadels ger positiva vibbar. Men i situationen du befann dig i var den negativa undertonen självklar. Och då är det givetvis precis så som du skriver. Alltså ordet härjigt i sig ser jag inte som negativt.
Bra att du tar upp detta! Har själv tänkt länge på hur totalt olika kvinnor och män framställs i media. Det är irriterande att bo i ett land som klappar sig så för bröstet över hur ”jämställda” vi är, samtidigt som patriarkala värderingar genomsyrar stort som smått i vårt samhälle.
Jag tycker det behövs massor av offentliga filosofiska diskussioner kring vad vi har för föreställningar om vad det är att vara man eller kvinna. Vad vi har för förväntningar och varför. Vad vi blir provocerade av och varför.
När jag har valt att vara med barnen mycket, att baka, laga nyttig mat från grunden majoriteten av veckans dagar, så känns det som jag provocerat och i vissa sammanhang behövt försvara min livsstil lika mycket som kvinnor som satsar på sitt jobb och gör en lysande karriär. Ofta ställs vi ju också emot varandra. Men varför då? Det behövs ju inte i ett samhälle som är öppet och accepterande inför det faktum att vi är olika, att olika saker gör oss lyckliga.
Bra skrivet! Skiljer man sig ur den stora massan, från de normer som råder, är man provocerande!! Jag tror det gör folk osäkra och avundsjuka för att man kör sitt ”eget race” för att hitta den livsstil som passar bäst!
Riktigt, riktigt bra skrivet!!
Hej! Jo du har rätt i att det mesta betraktas ur en negativ synvinkel när det är folk som lyckas. Det kanske har att göra med avundsjuka och därför vill något negativt hittas i det hela, tyvärr.
Jag tycker dock att härjigt är ett positivt ord! I betydelsen vad du har mycket roliga projekt och saker pågång att göra! Alltså i meningen att du har mycket att stå i på ett positivt sätt. Betydelsen påverkas förvisso alltid av tonfallet också…
Tack för en fantastisk blogg, ger ljusglimtar i vardagen och inspirerar till skrivande! MVH Emma i Kristianstad
Tror också att det provocerar att man som kvinna faktiskt är nöjd med sin tillvaro och inte klagar eller har dåligt samvete. Jag har slutat prata så mycket om mitt arbete och hur det går ihop med mitt familjeliv (tre barn). Speciellt kvinnor vill problematisera. Och jag vill slippa försvara mig: Jag är inte stressad! Jag har det faktiskt helt underbart bra!
Bra skrivet och formulerat!
Ordet ”härja ”är en svensk verb och betyder ödelägga,bråka,väsnas,domdera ohämmat gå på mm.
Helt fel ord på en framåt duktig kvinna.
Heja Clara! Jag förstår precis vad du menar!
Tack Clara för ett bra inlägg! Passade mig perfekt just nu då jag brottats med mammarollen kontra karriären när det snart är dags att börja jobba igen efter föräldraledighet. Ditt inlägg stärkte mig i att fortsätta gå den väg som passar mig och min familj – inte den som andra förväntar sig. Problem som uppkommer längs vägen är till för att lösas!
VÄL RUTET, och helt sant!
Fast, ditt liv verkar ju härjigt. Resor hit och dit, och tusen uppdrag.
Det är nog mycket att du bor på landet som ger det intrycket. Om man jämför din tillvaro som den verkar med säg Blondinbellas så tänker jag att det är enklare för henne för hon behöver aldrig sätta sig i bilen på morgonen och köra i snöstorm till sina uppdrag vissa dagar. Vilket vi som bor på landet i Norra Sverige fattar att du måste.
Du jämför dig med Carl Bilt, och jo, hans liv verkar också härjigt.
jag förstår din poäng och håller med om det du skriver men just ordet Härjar/Härjigt har jag inte alls uppfattat som något negativt. Jag trodde att det stod för att man har en fullt liv alltså många aktiviteter. helt enkelt man är en aktiv person. Kan ju vara både positivt och negativ. jag skulle nog säga att du är en härlig person vilket jag anser vara mycket bra. du verkar ha mycket energi och genomföra många saker.
Precis! Jag uppfattar också ordet som något positivt, att man har många bollar i luften och gör mycket! Jag härjar på stan när jag köper julklappar till exempel. Inget negativt med det ordet inte.
Problematiken ligger inte endast i själva frågeställningen/konstaterandet utan att andra tar sig friheten att uttala sin oombedda personliga åsikt. Är inte tanken med att vara journalist att den ska vara neutral och ej spegla journalistens åsikt? Vad hade denna journalist chef/uppdragsivare tyckt om dennes uttalande? Hade ett kassörsbiträde sagt ”oj du verkar äta/röka/knulla mycket” vid köp av passande vara, privatanställd eller på uppdrag för kund, kan den riskera sitt arbete/uppdrag. Och tror vi att om Kungen/Reinfeld/”eliten” skulle få samma muttrande konstaterande att samma journalist hade fått komma in i pressrummet i framtiden?
Men det är ju för att journalister/redaktörer alltid väljer i förväg vilken vinkel en artikel ska ha och först därefter utformar frågorna för att få ”rätt” typ av svar som passar den vinkeln man tänkt sig på artikeln. Vill man alltså ha en artikeln om hur tufft det är att vara karriärkvinna, ja inte fokuserar man på att få fram allt det positiva med det livet
Ja journalistens uppdrag är ju att fråga (bekvämt/obekvämt) men får hen uttrycka sin personliga åsikt i frågan oombett?
Hej Clara!
du är min största inspiration just nu, jag har velat leva det liv du lever i flera år, ska sätta igång att leva det snart.
Tack för att du finns och inspirerar, inte bara med vackra saker utan också med kloka ord! Fortsätt!
Jodå, så är det allt och man blir mer och mer smärtsamt medveten om förväntningarna i samhället; särskilt på kvinnor; särskilt i en viss ålder. Jag har inga barn vilket också verkar reta gallfeber på folk. Jag är bara 32 år och känner mig inte redo – än – trots att jag är nygift och lever i ett lyckligt förhållande. Jääätteprovocerande, tydligen. ”Men – är det ändå inte dags snart?” ”Du låter väl inte karriären gå före det som är så mycket viktigare?” ”Hur tänker du hantera att bli en gammal mamma?” Hoppsan. Gammal?! Våra ideal har åkt hundra år tillbaka tänker jag när jag hör det där. Jag vet också att jag just nu är totalt oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag har en gedigen utbildning och har gjort några hundår på ett företag som bl a gett mig ledarerfarenhet. Nu vill jag vidare men får väldigt mager respons. Min gissning är att en nygift kvinna i 30-årsåldern inte är så intressant att investera i. Troligtvis kommer hon ju skaffa barn snart och vilja vara hemma… Förväntningar, förväntningar…som bara drabbar kvinnor i princip. Därför att man förutsätter saker och ting. Å andra sidan, om jag nu vill skaffa barn snart då? Borde jag inte vara värd att investera i ändå, för att jag är jag och för att arbetsgivaren tänker längre än näsan räcker? Hmpf.
Summa summarum så älskar folk att kommentera och värdera andras livsval, dra konstiga slutsatser och uppröras över ditt och datt. Och det handlar förmodligen om inget annat än att de tycker det är svinjobbigt att någon annan mår bra och trivs med sitt liv trots att de gör saker och ting annorlunda än de själva. Att vidga vyerna är läskigt och skrämmande, tydligen.
Hua vilken jobbig sits du är i. Dumma arbetsmarknaden och omgivningen. DU skaffar väl barn närhelst Du vill och om du kan. Folk ska verkligen inte lägga sig i och tycka om detta. Vissa personer kanske inte kan få barn/har svårt/eller alls inte försöker. Morr! Blir oxå galen på hur man dömer kvinnor efter”risken” att hon kanske skaffar barn. Suck!!
Fast ärligt talat, förväntningar drabbar inte bara kvinnor. Tex så är det ofta inte så lätt för män att säga till sin arbetsgivare att de vill ta ut mycket föräldrarledighet eftersom det inte riktigt förväntas. Skulle tro att kvinnor och män är precis lika tyngda av förväntningar även om de inte handlar om samma typ av saker. Att det känns som att detta drabbar mest kvinnor är kanske för att det är mer okej för kvinnor att klaga. Jag menar hur manligt är det med en gnällig karl liksom
Absolut, förväntningarna är jag med på. Men det jag menar är när de fall en arbgivare tänker olika. Att det biologiskt sätt är lite knepigare att vara kvinna. Inte sant? Att en arbgivare troligtvis INTE tänker efter 2 ggr innan han anställer en MAN han träffat i ”fertil ålder” för en anställningsintervju. Jag vet av egen erfarenhet chefer/arbgivare som sagt under intervju ”du har ett barn hemma eller hur?” Och ”du planerar att skaffa nr 2 snart, inte sant?” Personer som också sagt efter intervjuer av perfekta kandidater till sina kollegor ”vi skippar denna för HON kommer med största sannolikhet vilja vara mammaledig om 1-2år”. Jag tycker att det känns rätt ofräscht… Och jag har inga barn själv 28år singel och inga planer på barn. Aldrig behövt genomgå liknande situationer men många vänner har det. Om folk frågar NÄR jag tänker skaffa barn? Aldrig. Så det finns så många olika erfarenheter i dessa frågor och upplevelser. Men faktum kvarstår ju. Vi behandlas olika och vi har olika förutsättningar på marknaden. Det kan vi nog va ense om
Det här är nog den enda bloggen där kommentarsfälten är lika intressanta att läsa som själva bloggen, uppfriskande och stimulerande!!
Jo. Men samtidigt kan jag också förstå hennes fråga. Själv hade jag fjorton olika yrkesroller innan jag brände ut mig. Det är inte alltid så lätt att jonglera en massa småjobb. Det blev härjigt för mig. Härjigt var verkligen rätt ord. Det är det jag ser i frågan. Skillnaden mellan en massa smågrejer och mellan ett 9-17-jobb.
Jo, kvinnor är ju överrepresenterade bland de som ”bränner ut sig” (jag avskyr det uttrycket). Därför är det kanske i sak inte så konstigt att man uppmärksammar och ställer frågor. Men jag håller med om att det kan vara vansinnigt irriterande och förminskande. På mitt förra jobb satt jag ofta kvar till långt in på kvällarna. Det gjorde även en massa manliga kollegor. Men vem var det som fick ta emot allt ojande?
Däremot är man nog inte skonad bara för att man har ett jobb som på pappret ska vara 9-17. Det hade jag, men i realiteten jobbade jag dubbelt så mycket. Och en av mina bästa väninnor, som i våras blev sjukskriven för att ha gått in i väggen, jobbade inte ens 100 procent – men blev ändå knäckt av pressen på att prestera på jobbet, samtidigt som hon hade heltidsansvar för barn, hem, husbygge och en haltande relation pga en karriärfokuserad man i chefsposition som jobbade sex dagar i veckan och bra mycket mer än 100 procent. Men han kunde ju på ”typiskt manligt sätt” fokusera enbart på jobbet.
Det är komplicerat detta.
Jag tycker dock att det här har förändrats ganska mycket, nu läser jag knappt veckotidningar/månadstidningar, så jag vet inte hur det ser ut i den världen men jag upplever att män mycket oftare numera får just frågan om hur karriären gått ihop med att vara förälder numera t ex i tv-intervjuer.. Ifall de har dåligt samvete för att de varit frånvarande ifall de varit det, vilket väl eg är en lite annan debatt, men den fråga upplever jag också ställs mer numera till män.. Jag har tänkt på detta just när det pratas om att män och kvinnor behandlas olika, att jag faktiskt flera gånger har reagerat på att ”nu ställer reportern en sådan där fråga till den här mannen som tidigare traditionellt sett ställdes till kvinnor”. Sen behöver det fortfarande bli bättre men det har definitvt skett en förändring – det tycker jag att jag kan säga att jag har sett tydligt eftersom jag varit uppmärksam på just detta i intervjuer.. Vad gäller det här med GW Persson tänkte jag faktiskt att många skrattade för att det han sa lät så absurt, och jag har sett flera skribenter reagera över hur han uttryckte sig också. I o m att skavlan också är ett underhållningsprogram som väl är tänkt att vara lättsamt tror jag att de i publiken som blev upprörda inte gav uttryck för det där och då.. Jag tycker själv att det känns lättare att fortsätta framåt och fortsätta att jobba med en fråga när jag ser tecken på förändring, att man jobbar mot ett mål som man håller på att närma sig, så därför håller jag utkik efter just sådana tecken..:)
Oftare. Men inte tillräckligt ofta. Och jag undrar om män generellt verkligen känner samma otillräcklighet som kvinnor generellt känner – i alla fall 70-talistmäns och tidigare födda. För att de helt enkelt inte har blivit fostrade att göra det eller har samma förväntningar på sig. Har en nybliven far i min bekantskapskrets, som gick tillbaka till sitt toppjobb en vecka efter att första barnet föddes. Han gick till och med in och jobbade en del under den första veckan. Efter ett par veckor var han igång som vanligt med resor och övernattningar borta, kvällsjobb, representation… Visst finns det de som reagerar lite grann, men inte i närheten så mycket som om hans fru skulle gått tillbaka till jobbet efter ett halvår.
(Och han är verkligen jättelycklig över sitt barn, skulle säkert vilja tillbringa mer tid med familjen – men för honom är det såhär det ser ut, så växte han själv upp – och då kan man ju i varje fall vila i att man följer normerna.)
Vad gäller GW, så finns det så klart en underliggande problematik där, men folk i en publik är konstiga. Har lyssnat på GW på bokmässan och då skrattade åhörarna tvångsmässigt även när det inte var det minsta roligt, tvärtom. I Skavlan skrattade publiken även åt Knausgårds självmordsförsök, så den lägger jag ingen större vikt vid.
Jamen exakt. Vad ÄR det med folk?! Jag studerar till Steriltekniker och behöver åka iväg veckovis ibland på föreläsningar, då låter det såhär: ”jamen vad säger din man då, när du behöver åka iväg så?!” ??????? Jamenvafan ska han säga!!? Så fort kvinnor gör nåt som faller ur ramarna; är man genast där och höjer ett pekfinger.
Jag tror det handlar om en tolkning av orden, för så här uppfattar jag dem:
härjad är man mycket riktigt om man är lite sliten, det är ett negativt uttryck. Härjigt kan mycket väl min mamma konstatera att jag har det ibland med småbarn, studier och så vidare, men det betyder egentligen bara att det är mycket att göra. För mig framstår det som ganska neutralt, eller kanske med en viss nyans av medkänsla. Men visst är det sant vad du säger – om bettskenor och fötter…
Så bra! Och kul exempel med fötterna! Har verkligen tänkt på detta också, det stämmer så!
http://www.youtube.com/watch?v=1tyFpZbSJDk
Bra rutet Clara! Nej jag förstår inte heller problemet. Jag har varit ensamstående med två små fina killar sedan mitten av min läkarutbildning och alla förfasar sig över att det går. Varför skulle det inte gå undrar jag? Jag har det faktiskt lättare nu än när jag levde i en relation som tyngde mig. Jag avskyr att en del ser mig som ett offer när jag ser mig som en människa med massor med möjligheter! Se det positiva och möjligheterna med ditt liv så blir det så mycket roligare och man klarar alltid mer än man tror oavsett läget mellan benen. You go girl!
/Anna
Pingback: Heja Clara! | Ebbas Blogg | SVT.se
Mycket bra skrivet, tog mig friheten att länka till dig och skriva ”bra rutet” men kunde inte låta bli att fylla på med lite svammel från mig…
Ha en riktigt fin helg! Kram från Ebba
Nu kom jag och tänka på det ironiska inlägget du skrev om…var det en skidåkare…tror det…han hade nyss blivit pappa och skulle jobba direkt. Bra skrivit!
Jag tycker att du/ni verkar leva ett härligt liv och fortsätt med det. Fortsätt också att inspirera. Just nu följer jag två tjejer som bloggar och som jag blir glad åt att läsa. Och ni är så bra. Här är den andra bloggen. http://jonnajinton.se/
Jonny
Jag påbörjade min tvååriga masterutbildning vid Lunds Universitet när jag var i nionde månaden, när jag och min sambo varit hemma tillsammans i fyra veckor efter förlossningen så gick jag tillbaka till att studera heltid men var föräldraledig varannan dag (min sambo tog också varannan dag föräldraledigt) fram tills dess att min son började på dagis och jag är nu inne på sista halvåret. Den fråga jag ständigt möts av är varför jag offrat moderskapet. För att jag delat på dagen lika med min sambo. Ingen säger att jag är duktig som roddar föräldraledighet och avancerad universitetsutbildning på 100% (med bäst betyg i klassen!) och visst, det är inget jag gjort för att få beröm heller så det kan jag vara utan men det som ständigt slår mig är just att jag upplever att andra väldigt väldigt gärna vill höra att det är svårt. Att jag skall ångra att jag inte var hemma på heltid (och hur gick det egentligen med amningen då?!) att andra väldigt gärna vill att jag skall ha upplevt att jag missat något bara för att jag tillät min partner att behålla sina alldeles egna föräldradagar. Helt absurt.
Heja! Heja!
Sverige är jämställt enda tills man får barn. Efter det kommer pekpinnarna om man lever jämställt eller om mannen tar mer ansvar för barn o hem.
Mycket bra skrivit!!!! Och stor grattis till priset.
Vet ni vad som är så intressant. Jag har precis tvärtom upplevelse. Jag jobbar som verksamhetschef i en relativt stor organisation med ett par långresor om året och Bryssel titt som tätt. Jag har, i samråd med mina medarbetare, kommit fram till en lösning som fungerar bra. (Alla på arbetsplatsen har enskilda lösningar utifrån livspusslet) jag börjar hutlöst tidigt, går så jag är hemma med barnen från fyra, (har dryga timmen pendling hem) jobbar på tåget och hemma en dag i veckan. Tar till och från med barn och make på tjänsteresa (självklart betalar vi det själva). Å det funkar bra. Jag är nöjd organisationen likaså. Jag jobbar mycket ca 60 h per vecka men jag känner inte att det går ut över kvantitetstid (jag tror på kvantitet hellre än kvalitet) med barn och make. Men andra utanför organisationen är ofta väldigt skuldbeläggande och säger saker som. Du jobbar aldrig, din familj är i centrum inte ditt jobb, du är ju alltid hemma etc. Det blir ett tvärtom skuldbeläggande. Men jag försöker att inte bry mig så länge arbetsgivare och medarbetare är nöjda, omsättningen ökar och resultaten i verksamheten är bra.
Min erfarenhet är att flexibilitet är A o O för att få familj o karriär att fungera ihop. Är man sin egen kan man förhoppningsvis skapa den flexibiliteten själv (vilket Clara verkar vara bra på) annars behöver man en arbetsgivare som har förstått hur viktigt det är.
Är det inte lite så många kvinnor överhuvudtaget pratar med varandra?!! Jag misstänker att det var en kvinnlig journalist som frågade. Har svårt att tänka mig att en man skulle ställa den frågan till en framgångsrik kvinna. En hel del kvinnor fokuserar på KÄNSLOR och PROBLEM medan många män skryter om sina bragder.
Men sen kommer ju Jantelagen in i det hela också. Själv har jag reagerat på att många (kvinnliga ?) bloggare i intervjuer får frågan: ”tröttnar du aldrig på dig själv?” Och Lisa Ekdahl fick i en intervju frågan hur hon kunde leva med att en del människor ser rött när hon nämns och rentav hatar henne. Frågan borde väl ha lydit: ”Hur kan du leva med att inte alla älskar dig?” Vilken himla skitfråga till nån som är så duktig.
”Är det inte lite så många kvinnor överhuvudtaget pratar med varandra?!!”
Nej, i mina kretsar förekommer det inte överhuvudtaget. Jag tycker det är en mytbild av hur kvinnor är eller förväntas vara.
Att det bara skulle vara kvinnliga journalister som beter sig så här som mot Clara tror jag inte alls på, men det skulle vara intressant att veta hur det ligger till.
Jag skrev inte ”många” först faktiskt (!) och kom på att det enda jag håller på att göra är att förstärka stereotyper. Jag menade förstås inte att kvinnor bara pratar om känslor och problem dessutom, men att dessa trots allt står i centrum. Och ”många kvinnor” tycker jag ändå jag kan stå för – men vad härligt att det inte är så hos dig. Men vad pratar ni om då??!
Neeeeej, skojar bara. Men själv kan jag märka att jag även i akademiska sammanhang pratar annorlunda med kvinnor än med män. Med kvinnor har jag pratat om pressen och förväntningarna en del också, med många män bara om fakta. Jag tycker om båda sätten lika mycket måste jag säga.
Eh, nej, det gör även manliga journalister. Tro mig.
”Känslor och problem” är något som följer med i mallen för hur man förhåller sig till kvinnor – oavsett vem som frågar.
Thought so
Jaha, det var väl önsketänkande då. Att åtminstone manliga journalister koncentrerar sig mer på yrkesmänniskan de intervjuar. Det är ju trots allt yrkesmänniskan som väckt intresset en gång i tiden.
Är inte det en konstig förväntan på kvinnliga journalister, att de på något sätt är mindre professionella och lägger in värderingar i saker i större utsträckning än män? Bara för att de är just KVINNLIGA journalister?
Det där påminner mig om något som hände mig för ett tag sedan. Jag mötte en gammal dam, och hon pratade på och frågade om gamla vanliga frågor om min lilla pojk, till exempel om jag tyckte det var skönt att vara barnledig. Jag sa som det var, att jag inte är ledig, utan pluggar heltid, och hon blev då så förvånad, och frågade mig ”Va, gör du? Måste du läsa på nätterna då? Är det inte tufft?”. Inte ens en tanke på att min son har en närvarande pappa också, utan hon förutsatte automatiskt att jag pluggade nattetid. Jag förklarade i vartfall vänligt för henne att min man är hemma med honom just nu, och att jag får tid att studera ändå. Det känns som om man som kvinna, och gör mer än en sak (barnpassning) är något ytterst ovanligt, och folk förstår inte att det finns fäder med.
Det där har jag också varit med om, i olika sammanhang. Exempelvis ett kvällsmöte då en av de manliga deltagarna frågade mig ”men, var är ditt barn? har du barnvakt?” varpå jag svarade att ”hon har en pappa också!”. Det är konstigt hur det inte förväntas att papporna kan ta hand om sina barn, numera får jag inte sådana frågor så ofta, folk i min omgivning har vant sig vid att vår familj hjälps åt och möjliggör för varandra att göra olika saker.
Väl rutit (heter det verkligen så!?)! Vet inte om du rutit till om detta ämne, annars är det ett tips: den pojkiga/manliga dominansen i barnböcker och i barnprogram. Håller på att bli galen, så snälla skriv om det!
Keep up the good work!
Det är så intressant. Det där med karriär och kvinnor, och hur samhället ser på det. Nu när männen börjat ta mer ansvar även med hem och barn visar studier att männen drabbas av den ”kvinnliga” åkomman utbrändhet.
Ditt jobb ser säkert härjat ut för den som inte förstår, eller inte vill förstå. Du gör ju jättemånga saker, men du har ju även möjligheten att göra mycket hemma, samtidigt som du umgås med din familj, och framförallt välja vad du vill göra. Jag tror att härjandet är något man skapar själv, det finns inte där utan att man låter det komma in.
Bra skrivet! Jag tycker du skriver som bast nar du ar lite arg, Clara!
Sååå bra! Välformulerat och klockrent skrivet.
Hej UNDERBARA Clara
jamen jag tror inte det gäller bara kvinnor..jag e ensamstående pappa och jag får oxå höra den vinklingen ofta,,lite trist.man vill ju bli påhejad
Fortsätt bara..du e DUKTIG
å missa nu inte….
S
A
T
U
R
D
A
Y
S
H
O
W
O
F
F
de e kul att vara med
VÄLKOMMEN
Håkan
Bra skrivet, jag håller med. Åh så många gånger jag fått liknande kommentarer. Man borde skaffa sig öronproppar för att inte tappa sugen.
Susanna
Jag håller inte alls med dig Clara och majoriteten här inne. Jag blir så förvånad över att denna föreställda åsikt, om att vi kvinnor blir påhoppade så fort vi är ambitiösa, fortfarande finns. Nog har vi väl kommit över det. Vi är inte på något sätt offer och jag tror att vägen till jämlikhet blir svårare om vi väljer att känna oss kränkta av ett ord som härjat. Du vet ju att du är skitduktig, jag tycker att du är skitduktig. Fokusera på det istället. Det andra är bara föreställningar om något som vi kvinnor så gärna hänger kvar vid.
”Nog har vi väl kommit över det!” – nä det är ju just det vi inte har. Och bara för att man påtalar ett problem betyder det inte att man känner sig som ett offer eller är kränkt. Jag är varken kränkt eller ledsen – jag är bara dödstrött
Åh, på tal om att byta ut ord – jag har en dröm! Tänk ett manus, ett helt vanligt manus till en film eller TV-serie på valfri kanal. Och så byts alla karaktärer och repliker ut så att männen får kvinnornas roller och kvinnorna männens… Hade nog varit en eye-opener för de flesta. =)
Märkligt nu är det ni hårt arbetande karriär kvinnor som man ska vända ut och in på och ifrågasätta. Hur långt har vi kommit när det gäller kvinnor och karriär. Tänker på klagomål radiotjänst år 1938 med första kvinnliga nyhetsuppläsaren som blev en folkstorm. Nu hoppar man på alla duktiga och driftiga kvinnor år 2012. Både du Clara och Ebba är beundransvärda kvinnor.
Hej, jag har små fötter men kul med större som visar vägen och inspirerar. Kanske mina också växer?
Heja Clara! Jag håller helt och hållet med dig. Och jag blir så TRÖTT på andra kvinnor som nedvärderar framgång genom att fortsätta problematisera. MER KVINNOSOLIDARITET – NU!
Bra skrivet, Clara! Du har helt rätt. Konstigt att synen fortfarande är så skev och jag tror inte det hjälper att ha kvotering och liknande överallt heller. Då blir det ”ja, hon kom ju in på det – tror inte hon orkar med egentligen.” och liknande uttalanden.
Det är så rätt det du skriver!
En man ifrågasätts aldrig medans en kvinna gör det alltid. O är inte kvinnan känd så pratas o undras det i närmaste kretsen iallafall liksom.
Kram Nettan
Jag pluggar till utredare och har tänkt en hel del på detta. Vi har jobbat mycket med intervjuer och enkäter och när vi ska hitta ämne för uppsatser känns det ofta som att man går i samma spår om och om igen. För även om vi får lära oss att inte ställa ledande frågor så känner jag ofta att bara det att man frågar om något som kan vara känsligt antyder att det skulle kunna finnas ett problem där. Och det kan som du skriver kan det nästan cementera problemet man vill undersöka ännu mer.
Jag har skrivit några inlägg om tjejtidningars sätt att skriva om kvinnor. Tex: varför måste kvinnliga kändisar ALLTID få frågan vad de inte gillar med sin kropp?
Hej Clara!
Jag vill bara säga att du är en glödlampa i mörkret. (ej en lågenergilampa)
Jag tittade lite i arkivet tidigare och läste bland annat inlägget om att frigörelsen bara kan se ut på ett enda sätt. Själv är jag också trött på detta. Att man som ung tjej förväntas festa, ligga runt och göra karriär i en storstad för att bevisa hur frigjord man är. Själv är jag nykterist sedan flera år tillbaka. Redan när jag var tonåring tröttnade jag på att festa och föredrog i stället att stanna hemma och baka, skriva, laga mat, teckna, pyssla etc på helgerna. Jag har noterat att man oftast blir ifrågasatt om man INTE måste supa sig full innan man vågar mingla på fester, medan de som måste supa sig fulla för att kunna vara sociala aldrig tycks bli ifrågasatta. Som nykterist och vegan får man ofta försvara sina val, men om man äter kött och dricker alkohol behöver man sällan förklara varför man gjort dessa val, eftersom de inte ses som aktiva val – man följer ju bara normen. Jag har också märkt att många stockholmare tycks leva med föreställningen att hela världen kretsar kring Stockholm. Alla som bor utanför Stockholm är tydligen exotiska lantisar som inte vet sitt eget bästa. Alla som pratar dialekt är lustiga och resten av landet är en enda massa där Hälsingland och Halland är samma sak. Stockholmare intalar sig gärna att de är öppna, men är egentligen ganska trångsynta. Att leva som man vill var man vill och trotsa förväntningarna på hur en ”modern” ung kvinna ska leva borde ju om något betraktas som feministiskt. Så skit i alla som är missunnsamma och fortsätt att inspirera genom att vara den du är.
Fast de riktiga stockholmarna är inte trångsynta bara de 80% inflyttade från landet som försöker hålla nån fasad för att, vad de tror, passa in. Riktiga Stockholmare är trevliga, går inte alls så snabbt och klagar inte på de som står still till vänster i tunnelbanan. Inflyttade jäktar, puttas och suckar djupt när det är sju minuter tills nästa tunnelbanetåg
// jag provade i sex år men är nu åter trygg på landet.
Lika trött som jag är på prat om hur kvinnor BÖR vara och hur deras karriärer BÖR se ut (det vill säga att en kvinna som tar ett steg från normen är en konstig kvinna – hmpf!) är jag trött på allt prat om hur stockholmare är. Stockholmare är ingen slät smet som går att kategorisera på ett enda sätt. Det finns hundratusentals människor i Stockholm, och dra mig baklänges – alla är olika. Det är väl ändå ganska trångsynt att tro att alla stockholmare är trångsynta.
Jag tror att även vissa feminister är fast i en förlegad föreställning om hur feministiska kvinnor ska/bör leva. Vi behöver uppdatera vår syn på hur en feminist kan leva. Som du skrev tidigare, kan man klä sig i femtiotalskläder utan ha femtiotalsvärderingar. Och de som anser att du är en hemmafru som flyr verkligheten är ju helt korkade.
En kvinna kan tydligen aldrig göra rätt. Antingen lever hon ett alldeles för aktivt liv och får skit för att hon är en offentlig person med karriär, eller också får hon skit för att hon tillbringar för mycket tid hemma och gör ”opolitiska” saker och därmed är ett hån mot feminister. Som kvinna är man alltid fel.
Kunde inte hålla med mer!! Så oerhört tröttsamt är vad det är.
Du är så bra Clara. Så bra.
Mycket bra iakttagelse!
Jag tyckte för övrigt att det om fötterna va mycket roligt!!!
Väldigt bra att du skriver om detta! Detta sätt att skuldbelägga kvinnor tycker jag man möter ofta i vardagen (inte bara i media). Jag är lärare, gillar mitt tuffa jobb men orkar inte jobba heltid just på grund av en tuff arbetssituation. Inte för att jag är mamma! Inte för att jag är kvinna! Men så många som väljer att se det från det hållet. Jag har fått så många kommentarer om detta, hur mina barn är små osv. Min man har aldrig blivit ifrågasatt för att han jobbar heltid när han har så små barn. Ofta kommer kommentarerna från kvinnor (äldre) som minsann har varit hemma med sina barn. Varför inte stöta varandra? Helst kvinnor emellan. Det är tufft för alla men det kan bli bättre om vi uppmuntrar varandra!
Tack för ett bra och välskrivet inlägg!
Skitbra text.
Jo det har du helt rätt i ! Det är själva fasen! Jag fick frågan om vi inte ville ha ett tredje barn. Jag svarade att jo kanske men att jag vill satsa på karriären efter mina studier så isåfall blir det nog att min sambo får ta all föräldraledighet. Jag har ändå inte kunnat amma tidigare så det skiter jag nog i att försöka med om det blir en till unge… Hela rummet drog efter andan! Men det kan du väl ändå inte mena!??? sa en upprörd röst och fick backning av de andra. Efter samtalet var slut kunde jag konstatera för mig själv att en mamma som satsar på karriären är förmodligen bland det fulaste och mest skamfyllda som finns idag. Ja, idag, 2012!!! Sucka…
Bra Clara. Men det är något annat jag blir väldans trött på det är gnället på Stocholmare, De flesta som arbetar inom vår Stocholmscentrerade massmedia är från mindre städer och landsort, För övrigt så är de flesta Stocholmare inflyttade sen en eller ett par eller generationer tillbaka p g a att det inte fanns arbete där de kom ifrån. Själv är jag uppvuxen i en av Stockholms förorter, där var vi hundratals ungar och våra föräldrar var invandrade från hela landet. Många var tvungna att lämna sina nära och kära för att kunna få möjlighet att försörja sig. De flesta Stocholmare är ”bönder”. Själv härstammar jag ifrån Skåne,Hälsingland,Västernorrland, Småland och Medelpad sen väldigt många generationer tillbaka. Om du ser lite bakåt i din släkthistoria så är du säkert släkt med både en och en annan Stockholmare. För övrigt, läs! Lilltarzan och jag, (kommer inte i brådrasket på namnet på författaren men han är skådespelare).Den handlar om hur det såg ut och var för många inflyttade till Stocholm. Ingen dans på rosor.
Vilket härligt och spännande inlägg! Och när du byter ut karriär mot jättefötter, måste jag nästan till att fnissa, då din poäng blir så tydligt just där.
Tack!
Mitt i prick Clara! Du är grym!
Men du vet väl att kvinnans lott i livet är att hålla sig hemma och följa gamla intorkade normer
Inte bara när det gäller karriär blir man ifrågasatt när man väljer att gå utanför hemmets väggar och dessutom göra något för sitt eget höga nöjes skull. Jag blev rejält ifrågasatt när jag köpte mig en egen häst för ett drygt år sedan (för mina egna förvärvade pengar). Oj oj oj, vad skulle min man säga, och det blir mycket tid hemmifrån osv osv… Jag har hästen inhyst på en anläggning där allt ingår. Jag behöver bara rykta och rida vilket jag gör 5 ggr i veckan. Jag har inga barn som det tar tid ifrån. Men ack ack ack. Konstigt nog är det aldrig någon som har några synpunkter på min kollegas make, som trots tre små barn har lagårn hemma full med djur som ska skötas morgon och kväll, VARJE DAG, ÅR UT OCH ÅR IN. Och inte för att han är bonde på riktigt, utan bara för skojs skull utanför sitt heltidsjobb som han försörjer sig på. Aldrig någon som förfasar sig över hur mycket tid som tas från hem och barn där inte!
Och jag som tycker du verkar leva ett harmoniskt och helt härligt liv… Så olika det kan vara, men så är jag ju biolog och inte journalist
Jag tycker att bland det läskigaste av allt är hur detta omedvetet påverkar mina val och min syn på min egna förmåga! Det är väl ingen i min direkta närhet som säger till mig att jag inte kan göra saker eller att mitt val att satsa på en karriär som upptar mycket tid är ett problem. Min man stöttar mig tvärtom mest! Men jag själv lider STÄNDIGT av dåligt samvete och måste rättfärdiga för mig själv att jag kan, får och har rätt till att göra detta och att det inte är fel.
(Och ja, jag har storlek 44 i skor också men tack och lov är det ett mindre problem i sammanhanget
)
Pingback: Emma Glännström » Blog Archive » Om att ”gå in i väggen innan du är trettio”