Jag gillar att vara ute och resa för att det förändrar hur jag ser på mig själv. Som när jag och Jakob backpackade genom Indien för sex år sedan och delade tågkupé med ett ungt indiskt par. Hemma i Sverige jobbade Jakob som personlig assistent. Ett riktigt lågstatusyrke, trots att det inte borde vara det. Men när Jakob berättade om sitt jobb såg de oehört imponerade ut. Jag antar att de tänkte att han var personlig assistent till någon direktör eller prins eller liknande. Vilken annan personlig assistent har råd att resa till andra sidan världen? Det måste vara någon som assisterar en väldigt framstående person. Mig misstrodde de däremot. Hur kunde jag, ett enkelt biträde i en klädbutik ha råd att åka ända till Indien? Det var något som inte stämde i den ekvationen.
Och för någon dag sedan började jag snacka med en kille som jobbar som livräddare och han frågade mig vad jag jobbar med. I’m a writer and a photographer svarade jag honom. Att jag också är bloggare tyckte jag inte var lönt att förklara, det brukar vara omständigt nog att berätta på svenska. Han tyckte att det lät väldigt spännande och såg faktiskt riktigt imponerad ut. Och efteråt tänkte jag att jag lurats lite grann. Gjort mig lite bättre än jag är. Är jag verkligen författare och fotograf? Får jag verkligen ta de stora orden i min mun? Men jo, jag skriver ju böcker och jo jag lever till stor del på mina bilder. Men i Sverige blir jag oftast presenterad som bloggare. UnderbaraClara närmare bestämt vilket antingen får folk att se ut som frågetecken eller flina skeptiskt. Jag blir omedelbart jag tagen för en ytlig åttiotalist. Bloggare? Är det inte ni som tar emot mutor och bantar med barnmatsburkar och fläker ut er själva på internet? Sedan måste jag ägna massor av tid åt att bevisa att jag varken är tappad bakom en vagn eller född i farstun. Att jag vet och kan massor. Men jag börjar liksom alltid på minus och måste arbeta mig upp.
Det behövde jag inte nu, nu började jag på tusen plus. Och det kändes både behagligt och fel på samma gång. Som att jag utgav mig för att vara något annan än det jag är. Men vad är jag egentligen?
70 svar
Du är precis det du utger dig för att vara, och mer därtill Clara. 🙂 Oroa dig inte över att du ska ha överdrivit för och “lurat” denna livräddare att tro att du är bättre än du är. Du är bra! Du är fantastisk på det du gör! Du har gett ut en bok, som dessutom kommer ges ut på engelska och du kan stolt presentera dig för fotograf. Dina bilder är fantastiska!
Du peppar mig att se mina positiva sidor och t.o.m. överdriva dem lite så att de ska komma fram mer. Du peppar mig att ta mer plats och tro på mig själv. Du förtjänar att börja på tusen plus! Kram Camilla
En sak har jag tänkt på ang jobb. Är det inte lite konstigt ändå att det vi jobbar med/som per automatik berättar hur vi är som person? Är övertygad om att jag skulle bemötas olika beroende på om jag presenterade mig som advokat eller städerska. I bland finns det kanske likhetstecken mellan de två sakerna. Men åtminstonde jobbar jag där jag jobbar för att jag måste av olika anledningar. Jag har ändå tur som har ett jobb. Hur blir det för dem som ofrivilligt eller frivilligt står utanför arbetsmarknaden? Hur ser medmänniskorna på dem?
En tanke i natten bara….
Har nog aldrig kommenterat dig tidigare vill passa på att skriva att jag tycker om din fina blogg 🙂
Jag håller med dig och jag har tänkt på samma sak. Jag har stått utanför arbetslivet sedan 2007. Det är alltså 5 år. Jag är 33 år gammal. Jag har stått utanför på grund av sjukdom (“bara”, jag är alltså inte klassiskt arbetslös). Idag är jag student men pluggar bara halvtid på grund av min hälsa och jag känner igen mig i att jag blir lätt “personlighetslös” för att jag inte har någon yrkeskategori att inhägna mig i. Att nu kunna säga att jag är student är socialt befriande och det är helt galet, att jag innan det bara var “sjuk” jag var liksom inte Sara längre. Galet.
Allting är relativt som Albert Einsten sa. Allting beror på vad man utgår ifrån. Det svåra, i alla fall för mig, är att jag nästan aldrig utgår från 1000 plus. Jag lägger mig alltid på minus. För outbildad,för gammal,för oerfaren,för tjock,för dum ,för fattig…blir vansinnig på mig själv men försätter mig ständigt i samma jäkla minusposition. När någon plötsligt ser på mig med plusögon blir jag nästan arg, det känns ju så fel och obekvämt eftersom jag hjärntvättat mig i minus under hela mitt liv. Kanske är det så att många av oss (oftast kvinnor) tvingats välja att utgå från minus för att inte ständigt behöva stå till svars för vad vi kan och är bra på? Tänker på ditt inlägg om mobbing…vem orkar stå emot en konstant tsunami av nedvärdering och negativ bedömning i längden? Fy fasen vilka bra inlägg du gör…skulle vilja lägga till ordet klartänkta i din bloggs namn.
Kram Annika
Synd att vissa saker ska vara “finare” än andra! 🙂 Men att träffa nya människor och förklara sig själv för andra… det gör verkligen att man funderar kring vem man är, vad man är, och varför!
Hej Clara! Äntligen har jag också börjat läsa din omtalade blogg. Detta var gôrbra skrivit och stämmer i mitt 77 åriga liv! Lycka till i fortsättningen!
Ja, det är ju precis så – vad vi sätter för etiketter på saker spelar roll, stor roll, för hur de sakerna uppfattas, och därmed för hur vi själva uppfattas. Och gränserna för vad som ryms inom en viss kategori fastslås och utmanas hela tiden, så snart vi hänvisar till den kategorin på något sätt.
Vem får kalla sig skribent? Journalist? Författare? Räcker det att skriva, eller måste man skriva i vissa specifika sammanhang? Finns det någon gräns för hur mycket man ska tjäna på skrivandet, så att etiketten är mer knuten till lönearbetet som fenomen, än till själva skrivandet som aktivitet?
Jag tycker den som försörjer sig på det hela är skribent och att man själv ska sätta etiketten på vem man är. Men författarförbundet säger att författare är man när man givit ut ett flertal (3 el 5 tror jag) böcker.
Du är allt det du säger att du är, och du har varit framgångsrik i det du tagit dig för. Imponerande! Jag tycker du ska vara stolt över ditt bloggande. Det har tagit dig långt. Att andra väljer att se ner på vissa yrken är tråkigt, men inget man bör bryvsig om. Var stolt över din karriär!
Det är väl snarare svårt att sätta etiketterna “författare” eller “fotograf” på dig för att du är så mycket mer än det. Du är en frilansande mångsysslare och egenföretagare väl? En debattör? En kändis t.om. ;-p Fast först och främst är du underbaraclara för mig (i din yrkesroll alltså). Det borde ju också vara ett yrke, eftersom det finns ett behov av en underbaraclara här i Sverige.
Det tar tid Clara att erövra “nya”” världar. Om 10 år är du en bland andra framstående fotografer-bloggare- författare-m.m
Det du gör är proffsigt bra, fint och kul!!
Tankvärda ord…och jag älskar också att resa. Berikar livet och ökar förståelsen för andra kulturer och människor!
Kram
Ja, precis! Man kan leva flera år på minnet av en lyckad resa. Alla borde få möjligheten att komma iväg och upptäcka nya kulturer. Man växer enormt som människa.
Hej Underbara Clara!
Har aldrig tidigare kommenterat din blogg trots att jag följer dig. Dina bilder är fantastiska och du är en person med mycket klokskap.
Har själv haft den stora förmånen att dagligen träffa och samtala med ungdomar på Ungdomshälsan. På mitt sätt har jag inspirerat till att våga tro på sin egen förmåga och att våga gå sin egen väg. Du gör det på ditt fina sätt, så fortsätt med det. Med rak rygg och stolt blick!
Mvh
Helena Isaksson
Skellefteå
Det är intressant det där. Det är ju i möten med andra vi blir till liksom. Och vad härligt att börja på 1000 plus! Kram!
Jag har haft samma problem, har haft hemskt svårt att kalla mig själv konstnär, jag lever inte helt på det men har haft flera egna utställningar. Nu säger jag att jag är det, strunt samma!
En annan intressant sak är om man presenterar sig: “Jag är…” eller “Jag jobbar som…”. Det säger en del om hur man förhåller sig till sitt arbete!
Jag har ofta tänkt på det, att du ofta blir presenterad först som bloggare och beroende på vilket sammanhang du är i kommer övriga titlar, men mest som bloggare. Hur vill du själv bli presenterad? Det kan du påverka genom att vara tydlig!? Men jag får en känsla av att du kanske ändå gillar att bli kallad bloggare? För det är ju inget fult! Det är bara andra som fått något om bakfoten!
Fast bloggare skriver ju (writer) så oavsett for du ju inte med någon osanning.
Nej, personlig assistent på det sättet vi har det i Sverige känns inte som det vanligaste jobbet i Indien.
Du är väl en av de få bloggarna som jag tror är den du är både “av och på” bloggen, du låtsas inte vara någon eller tycka något för att provocera och där med få fler läsare. Du känns äkta och det man ser är det man får, och det är tusen gånger bättre än alla dessa schablonbloggare som skapat sig ett namn genom att vara dryga, provocerande människor på sina bloggar men någon helt annat i verkligheten.
..tycker för övrigt att du helt klart kan presenterar dig som skribent/författare och fotograf, det är lika sant som att du heter Clara!
Jag tycker det är jättebra att du tar upp frågan om vilka vi är om vi bortser från yttre faktorer så som utseende, karriär, status och materialism. Vi får inte bli vårt eget motstånd, du kommer möta tillräckligt med motstånd där ute och då kommer du behöva dig själv mer än någonting annat. Så att veta vem du är, är för mig viktigare än att investera i någon högstatus-utbildning eller att bli rik. Många vågar inte skapa en sund relation med sig själva eller världen och vara sig själva fullt ut eftersom det innebär förändring, någonting nytt, och vem är du då? Var stolt över att vara just unika dej! Hejsvej!
Jag hade nog kallat dig för entreprenör.
På wikipedia står det : Entreprenörskap kan definieras som “förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter”. Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. En entreprenör skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Det där tycker jag är du i ett nötskal 😀
Och i ditt entreprenörskap skriver du, fotograferar, pysslar, inreder, ger tips, sprider information och budskap, föreläser, organiserar o.s.v.
Jag blir så nyfiken på HUR killen, som du pratade med, berättade att han jobbar som livräddare. Sa han det med stolthet i rösten eller som att det inte var något särskilt?
Jag gissar nämligen att det är ett sådant yrke som jag skulle bli imponerad av att höra om, eftersom det troligen innebär ett enormt ansvar. Fast som livräddare kanske det inte är något man dagligen går och tänker på, utan “bara gör”.
Dessutom tror jag även att många lätt imponeras av yrken som de själva gärna skulle vilja ha/vilja klara av, och att yrken som vissa inte riktigt vet vad det innebär är sådana som lätt nedvärderas…tyvärr!
Jag kan verkligen förstå vad du menar. Du är ju verkligen framgångsrik med din blogg och jag är ju långt där ifrån… men jag har bestämt mig för att lägga ner mer arbete på min blogg och eventuellt senare kunna starta en webbutik. MEN när jag berättar att jag bloggar eller försöker att få lite extra tid här hemma för bloggen så blir jag inte tagen på allvar.
Jag förstår att det kändes bra att säga att du till exempel är fotograf (det är du ju med!) Man är ju liksom något mer accepterat då. Tänk om alla som ser ner på bloggare visste hur mycket tid vi verkligen lägger ner på vårt bloggande. Jag älskar verkligen din blogg Clara och det finns ingen annan blogg som får mig att lämna så här låååånga kommentarer.
Kram Madeleiene
Minns en gång att min historielärare på gymnasiet berättade om när han flög inom USA och hamnade bredvid en indisk miljonär. När han berättade att han jobbade som lärare blev denne man så imponerad och respektfull, medan min lärare i Sverige nästan ses som någon som har bara glider runder och har lov hela tiden. Min lärare menade att en man som har så mycket pengar och som lyckats i livet kan bli vördandsfull för en gymnasielärare, är något som aldrig skulle kunna ske i Sverige.
Jag har inte tidigare kommenterat på din blogg men vilken härlig inspiration och livsglädje du bjuder på varje dag. Tusen tack för det.
Jag är utbildad inom turismen men jobbar detta år och förhoppningsvis också några år till som lärarvikarie. Jag har jätte svårt för att säga att jag jobbar som lärare eftersom en lärare i mina ögon är en fullt kompetent och utbildad lärare och det är ju inte jag. Men trots det älskar jag mitt jobb och satsar väldigt mycket på att göra ett bra arbete. Vad jag egentligen är vet jag ändå inte.
Jag pluggar till lärare och har tidigare också jobbat som lärarvikarie i långa perioder, och jag förstår precis vad du menar. Men samtidigt tycker jag att det känns som att det är väldigt stor skillnad på att vara lärare och att jobba som lärare. Vet dock inte vad som är rätt att säga om man inte är utbildad.. det är klurigt.
Har inte detta också att göra med den här grejen som (tydligen) nästan alla svenskar lever med – Rädslan för att bli påkommen. Att man går runt och jobbar som något eller lever ett visst liv men hela tiden är rädd för att folk ska avslöja att man bara låtsas. Jag har läst undersökningar som pekar mot att nästan alla lever med den känslan hela livet. Varför vet jag inte, men det är rätt tragiskt. Jag själv känner igen mig i det jättemycket. Får alltid lite dåligt samvete när jag berättar att jag jobbar som fotograf eller att jag pluggar mänskliga rättigheter för jag tror knappt själv på att jag faktiskt gör det. Jättekonstigt psykologiskt fenomen.
Känslomässigt kan jag vara en osäker 4åring lika väl som den självständiga kvinnan som går sin egen väg.
Det känns som om jag ljuger när jag bara beskriver den ena delen av mig. Men det gör jag inte.
Du är författare och fotograf och mycket mer.
Ouch! Jag jobbade för ett tag sen som personlig assistent, visste inte att det sågs som låg status.
När jag var i Indien och berättade att jag jobbade som pers.ass åt människor med funktionsnedsättning och utv.störning, bemöttes jag många gånger med stor respekt. Till skillnad från det nedlåtande bemötande jag ofta fick här i Sverige, ansågs jag ha en sysselsättning som gav god karma. Det hände tom att jag fick rabatt i butiker för att personalen ville ta del av min karma…
Allt gott,
Frida
blir du illa bemött i sverige för att du är personlig assistent?? mycket sorgligt att höra, det hade jag aldrig kunnat tro… ett yrke som verkligen förtjänar all respekt.
Man kan ju inte säga annat än att du är framgångsrik i allafall : )
Det är bara dumma männniskor som mâste sätta en etikett pâ dig. Ungefär som om man mâste kunna visa upp sitt franska IDkort för att de skall tro att man talar franska med dem…..En slags kontrollfreakigt samhälle, lâs A. Huxley.
Odla din rika personlighet och kul ! 🙂
Jeg kjenner igjen følelsen! Selv om jeg ikke har noe høystatusyrke, så merker jeg noen ganger at jeg møter folk som liksom ser litt opp til meg når jeg forteller hva jeg jobber med. Da får jeg behov for å si at det jeg gjør ikke er spesielt viktig, at det er noe hvem som helst kan gjøre, at det bare er tilfeldig at jeg fikk den jobben osv….
Jag är i alla arbetslös efter sjukskrivning, inte så högt i rang men huvudsaken man inte tappar tron på sig själv, men det är lätt hänt.
Glöm bara inte att du är människa (och medmänniska) i första hand!! “Arbetslös” är bara en tillfällig del av ditt nuvarande liv, inte vem du faktiskt är. Fast som en som också är (tillfälligt) arbetslös, vet jag att det inte är lätt att hålla ångan uppe. Hang in there! 🙂
Jag förstår ditt resonemang Clara men tänk vad du kan utnyttja med detta. Om du som bloggare, som varken bantar på barnmat eller hypar trend-jeans utan faktiskt skriver bra, om vettiga saker, jobbar hårt och har bloggen som informationsflöde och inspiration, om DU då titulerar dig som bloggare kanske den numera tråkiga stämpeln av bloggare kan vattnas ur och tas mer på allvar 🙂
Det känns som du tar upp två diskussioner. Det ena är vad du känner dig som utifrån vad du själv gör. Det andra är om man får kalla sig ett yrke som fotograf till ex. Det är väl där vi hamnar inom kreativa yrken. Ingen skulle till ex komma på att kalla sig för sjuksköterska bara för att man vill sköta om människor. Men de kreativa kan man liksom bli “ändå”för att man har fallenhet för att sy,teckna, måla, skriva eller fotografera eller något annat skapande. Jag tänker att hur bra man än är på de delarna så kan man alltid lära sig mer. Kanske utbilda sig vidare. Är man automatiskt fotograf om man tar vackra bilder ? Eller blir man det om man försörjer sig på det? Idag svämmas världen och nätet över av bilder. De flesta är väl hyfsade, en del riktigt dåliga och andra vackra. När alla kan ta en bild för att det är tekniskt möjligt och enkelt för att vi kan använda en telefon till det, blir vi då alla fotografer?
Tänker också att rätt om man bantar med barnmat behöver man inte vara bakom flötet…. Bara vilsen på sitt sätt kanske. Eller bara nöjd med att banta med barnmat? Vi är alla människor och vi har våra rädslor, stora som små.
F.A.N.T.A.S.T.I.S.K. Det är vad du är!!!
KRAM
// Inredningsfrun
Bra skrivet! Tänkvärt inlägg. Det där med etiketter ja… Ibland användbart och ibland himla knivigt. Att börja på tusen plus lät toppen by the way, you go!=)
Eftersom man inte “är” vad man “gör” så tänker jag mig att du ÄR Clara kort och gott! 😉 Sen gör du en massa saker som du trivs med, mår bra av och som bonus även uppskattas av andra, som jag till exempel! 😉
fembarnsmamma
dalslands största bloggare
arbetslös
modeguru för medelålders mulliga modiga
man kan presentera sig som vad som helst.
huvudsaken är att vara nyfiken på den som frågar 🙂
Du bestämmer själv vem du är, och den du vill vara är du också. Och det har ingen annan att säga till något om. 🙂
Förstår hur du menar, kan känna likadant. “Får” jag verkligen kalla mig författare? Men å andra sidan – spelar det så stor roll ? Vilken titel man än ger sig själv och vad man än ägnar sina dagar åt är huvudsaken ändå att man får uppleva arbetsglädje. Skriver lite om det begreppet idag http://booksdreams.se/debutantbloggen/2012/11/05/arbetsgladje-eller-mandag-morgon-jippi/
Ha en riktigt skön fortsatt utlandsvistelse, här är det November Rain för hela slanten idag.
Hej Clara!
Jag tror att det är viktigt att du ändå står på dig och använder ordet “bloggare”; just för att lyfta dess värde! Jag tror att det är enda sättet att förändra ett ord och fylla det med förnyad mening och innehåll. Stå på dig!
Håller med! Lyft begreppet!
jag tror bloggarna kommer ses på med andra ögon i sinom tid, allt fler når ju framgång genom sin blogg. vi får se, det blir spännande att följa utveckligen.
En fantastisk förebild är vad jag tänker påstå. Som bevisligen kan göra allt du tycker är roligt, samtidigt! Du strålar utan att sänka någon annan, istället hjälper du andra att våga stå upp och våga göra. Till exempel ska jag själv snart starta ett eget företag och det är nästan uteslutande på grund av all pepp jag fått genom att läsa din blogg!
Jag pratade, på knagglig ryska, med en taxichaufför när jag var i Mongoliet. För att spara ihop till resan hade jag jobbat ett år med sanering av brandskador, så jag sa att jag var städerska när han frågade vad jag jobbade med. Han var helt övertygad om att jag sa fel ord eftersom jag inte kunde språket så bra och försökte med alla möjliga förslag på andra yrken, det verkade liksom inte möjligt för en städerska att resa. Han blev sen mycket imponerad av min lön (knappt 15000/mån, men minst lika förskräckt över vad en hyresrätt i Stockholm kostar.
Fina Clara med en fantastisk blogg,
Jag ska snart skaffa lägenhet, och nu står jag här med din bok under armen, beredd att genomsöka varenda loppis i trakten efter de perfekta inredningsprylarna. Min pappa hostar “vägglöss”, och jag stannar i steget. Har du någon erfarenhet av loppisgrejer med vägglöss? Bör jag vara orolig?
Tack på förhand.
När jag gick författarutbildning sade lärarna apropå titlar att män brukar kalla sig Författare efter att (kanske) gett ut en bok/skrift etc. Kvinnor kan efter fem romaner/posesi/noveller fortfarande säga: “Jag skriver en del” när folk frågar.
Såtillvida kanske du i mötet med den där killen var mer “manlig” Clara, men det tycker jag är bra.
Däremot kan jag idag fundera över de klassiska medieyrkenas titlar, där alla tycks vara t ex programledare, ha en egen “Show” men inte kunna något särskilt alls. Synas i rutan kommer i första hand, någon ev kunskap kommer betydligt längre ner på listan. Det kan jag också känna när jag bläddrar i pocketstället på ICA . MÅnga av de personerna är inte författare för mig och det som ges ut är inte litteratur. I min värld.
Så fint du har det och fina bilder!
Kram Tina
Det är det jag älskar med att vara invandrad till Sverige från Mellanöstern och därmed ha två kulturer – man blir ödmjuk inför sina egen karaktär och personlighet. När jag var i yngre tonåren var jag och mina kompisar såååå uttråkade i vår lilla stad, och tyckte att allting var så tillrättalagt och ville ha äventyr och spontanitet. Sedan åkte jag till hemlandet på besök med mina föräldrar. Allting var oorganiserat, ingen körde enligt trafikregler, fanns inga trottoarer att gå på, myndigheter och museum var ett virrvarr av oregelbundna öppettider och effektivitet och korruption, och det fanns ingen taxameter i taxibilarna så det var omöjligt att veta hur mycket man skulle behöva spendera. Den sociala kulturen är väldigt gästvänlig så det kunde komma en hel grupp med oannonserade gäster och knacka på porten just som man höll på att göra sig i ordning för att gå ut – bara att ställa in och servera te, oavsett om någon annan väntade på en. Allt detta har ju sin charm, men jag insåg att jag faktiskt har ett stort behov av ordning och organisation i mitt liv för att min hjärna ska känna sig lugn 🙂
Det där med hur man presenterar sig och kvalificerar sig känner jag också igen, men jag och mina tjejkompisar har gjort det till en vana att milt ryta ifrån på varandra så fort sådant där snack uppstår. Det är en sådan TYPISK kvinnofälla. Det tog mig många år att inse att det finns ingen bluff att avslöja – jag har gjort det jag har gjort, och har nått de framgångar jag har nått. Jag luras inte! Om andra inte förstår vad jag gör eller vikten av det så är det inte mitt fel, och jag är inte skyldig någon att nedvärdera min egen kompetens.
En väldigt bra fråga det där. Synd att man oftast inte känner sig värdig de där tusen plusen, som ju egentligen är den väg man borde gå och lita på direkt! Stor igenkänningsfaktor. Tänk om man hade svaret på den frågan!…
Har du planerat någon föreläsning i närheten av Umeå den närmsta tiden? *håller tummarna*
Du är verkligen det du säger att du är, samt kreativ inredare och professionell pysslare eftersom du faktiskt lever på det.
Jag tycker det är rätt roligt med hur folk reagerar beroende på ens titel eller utbildning. Jag hade en bekant som brukade ignorera mig, tydligen hade hon fått för sig att jag inte hade gått gymnasiet och därför inte var värd att prata med. När det sen en kväll pratades om utbildningar och det kom fram att jag faktiskt var utbildad till det ena och andra, då blev hon plötsligt jättetrevlig.
Och för några år sen var jag arbetslös i några månader, när jag äntligen fick jobb som tidningsutdelare blev jag jätteglad och pratade med alla om det. Min syster tog mig åt sidan på en fest och sa att jag nedvärderade mig själv, jag hade ju en utbildning inom bildkonst och borde presentera mig som konstnär. Tog bort lite av glädjen av att äntligen ha ett fast jobb där jag fick bra betalt 🙁
Jag ser det som att vi alla är sammansatta, vi kanske inte är någon utan många några som utgör det som är vi. Tankegången föddes när jag som 20-åring läste Hesses “Stäppvargen”.
samma sak hände mig, och som för mig översatte ni troligen också personlig assistent direkt till “personal assistant”, vilket faktiskt betyder assistent till en högt uppsatt person. caretaker for the future!
bless
Jag förstår de som är tveksamma till bloggande eftersom det blivit ett sätt för folk att bara visa att de finns. Men det finns ju bloggar med ett större syfte än att visa dagens outfit bara, och just Underbara Clara tycker jag är en av de bloggar som höjer bloggandets status. Heja Clara!
Jag tror att folk tar sig själva på alldeles för stort allvar när det kommer till jobb och jobbtitlar. Jag tycker att du ska vara stolt över det du skapat och inte på något vis bry dig om vad andra eventuellt tycker och tänker om dig och ditt jobb oh eventuella titlar.
Men Clara, han hade nog varit ännu mer imponerad om han hade vetat vilken sjuhelsikes bloggare du är och en riktig kändis dessutom.
Så sant!
Får mig att tänka på en vän till mig som när han var 20 år sa att han var konstnär! (inte ville bli…) Kaxigt men också väldigt inspirerande, tycker jag. Bortsett från ett par månaders extraknäck på ett äldreboende, nått år på konstskola med studielån (som han sedan snabbt skyndade sig att betala tillbaka när konsten började ge mer inkomster) har han levt på sin konst. Är således konstnär idag (13 år senare) och har varit sedan många år tillbaka, ja kanske ända sedan han började kalla sig konstnär, även fast han inte tjänade pengar på det i början eller hade mer än ett folkhögskoleår av utbildning inom området då… Att kalla sig något som alla kanske inte tycker är helt sant kan ju också vara att ta upp en riktning i sitt liv. Att se sig redan där. Bara en reflektion…
Varför inte? Du plåtar, du skriver, du debatterar och du får betalt för det. Eller, du tar betalt för det. Och då är ju “författare och fotograf” varken lögn eller modifierad sanning. Vad härligt att starta på 1000 plus. Jag har precis börjat att starta på 1000 plus. Säger stolt att jag är kreativ designer och egen företagare i lilla bolaget My Rose Valley. Det må ha varit en hobby som nu börjar ta fart så varför inte? Det är ju det jag är. Och jag känner sån stolthet när jag säger det. Det borde du också göra. Var mäkta stolt Clara.
Tycker det är så hemskt att så fort man säger att man bloggar nu för tiden (till folk som inte läser bloggar främst) ser de nästan ner på en. De tänker “Aha, hon är en sådan typ. En sådan modebloggare eller kissie eller vad det nu är dom håller på med.”
Jag driver en fotografiblogg och en matblogg för att jag vill nå ut. Nå ut till folk som tycker om mina fotografier eller som kanske till och med vill anställa mig. Till folk som är glutenintoleranta och vill lära sig.
Bloggare borde inte vara några man ser ner på, utan ser upp till för att de ofta lever sin dröm, eller åtminstone försöker. Att man stolt visar upp bilder man tagit varje dag eller texter man skriver utan att få tillräckligt med cred är lite tråkigt. Hoppas vi kan vända detta tillsammans!
Frågan är om vi inte borde sluta VARA våra yrken. Vi är vi, oss själva. Och det är vi ju oavsett var/vad vi jobbar med. Jag ÄR inte lärare, jag jobbar som lärare. För mig är det en stor skillnad. Jag presenterar mig aldrig som mitt yrke. Du är Clara och du skriver och fotograferar. Eller? Och Emma (7 nov kl 10:56): vilken fin och klok reflektion!
Hola,
Alla yrken ses och bedöms pa olika sätt beroende var i världen man befinner sig. Här i Spanien vagade jag knappt tala om (förr) att jag arbetade som bartender eller servitris da det är sett som ett riktigt skitjobb medans i Sverige blir man behandlad pa ett helt annat sätt om man arbetar inom restaurangbranschen. När jag hade pluggat klart och började arbeta inom IT sa blev reaktionerna direkt annorlunda här i Madrid när man presenterades för nagon ny och sade att man arbetar inom IT. Trist men sa är det…
MVH fran Madrid,
La Madrileña (Marina)