En av anledningarna till att jag gör den här resan är för att få ro att skriva färdigt manuset till min nya bok. Jag har svårt att hitta arbetsro hemma när det kommer hundra mail om dagen och ständiga telefonsamtal. Jag behöver sammanhängande arbetsro, frånvaro av internet och så behöver jag barnvakt.

Jag är här med Jakobs mormor och hennes man. De har en lägenhet här på Teneriffa och om dagarna är jag ledig och på kvällarna skriver jag. Jag  sitter på terrassen med utsikt över vattnet och alla ljus som tänds när solen sjunker. Det borde vara härligt att skriva men det har mest varit ångestfyllt fram tills nu.  Det känns som att jag står vid foten av ett berg och ska rulla en stor sten upp för branten. Det ska ske på tid och det är viktigt att det blir precis rätt. Jag står vid foten av berget och jag vet att jag måste upp med stenen hur tung den än känns. Blotta vetskapen gör mig utmattad och jag lägger pannan mot tangentbordet och försöker komma på en undanflykter. Men stenen måste upp ändå. Texterna måste skrivas färdigt. Hur mycket jag än tvivlar på att jag kan så är det bara att göra det. Låtsas som att jag inte hör mitt eget tvivel. Sådan är skapandeprocessen. Varenda gång jag skapar någonting måste jag rulla den där eländiga stenen upp för berget. Lika svårt är det varje gång. Framförallt i början. Ibland ger jag upp och vänder om när jag kommit halvvägs. Men då blir det bara ännu värre, för jag måste, måste, måste få upp stenen igen. Hur ska jag annars kunna uppleva den där underbara berusande känslan som kommer när jag slutligen är uppe? När jag kan pusta ut och se mig omkring. Den där känslan som infinner sig ett litet ögonblick och är belöningen för slitet. Innan det är dags att rulla nästa sten uppför nästa slänt.