En av anledningarna till att jag gör den här resan är för att få ro att skriva färdigt manuset till min nya bok. Jag har svårt att hitta arbetsro hemma när det kommer hundra mail om dagen och ständiga telefonsamtal. Jag behöver sammanhängande arbetsro, frånvaro av internet och så behöver jag barnvakt.
Jag är här med Jakobs mormor och hennes man. De har en lägenhet här på Teneriffa och om dagarna är jag ledig och på kvällarna skriver jag. Jag sitter på terrassen med utsikt över vattnet och alla ljus som tänds när solen sjunker. Det borde vara härligt att skriva men det har mest varit ångestfyllt fram tills nu. Det känns som att jag står vid foten av ett berg och ska rulla en stor sten upp för branten. Det ska ske på tid och det är viktigt att det blir precis rätt. Jag står vid foten av berget och jag vet att jag måste upp med stenen hur tung den än känns. Blotta vetskapen gör mig utmattad och jag lägger pannan mot tangentbordet och försöker komma på en undanflykter. Men stenen måste upp ändå. Texterna måste skrivas färdigt. Hur mycket jag än tvivlar på att jag kan så är det bara att göra det. Låtsas som att jag inte hör mitt eget tvivel. Sådan är skapandeprocessen. Varenda gång jag skapar någonting måste jag rulla den där eländiga stenen upp för berget. Lika svårt är det varje gång. Framförallt i början. Ibland ger jag upp och vänder om när jag kommit halvvägs. Men då blir det bara ännu värre, för jag måste, måste, måste få upp stenen igen. Hur ska jag annars kunna uppleva den där underbara berusande känslan som kommer när jag slutligen är uppe? När jag kan pusta ut och se mig omkring. Den där känslan som infinner sig ett litet ögonblick och är belöningen för slitet. Innan det är dags att rulla nästa sten uppför nästa slänt.
76 svar
Känner så väl igen mig. Med ett steg i taget når man toppen till slut ändå. Ser fram emot att läsa din bok! 🙂
Ibland känns det så övermäktigt och man vill ta den enkla vägen ut. Fast det blir så mycket tråkigare då. Jag är övertygad om att det kommer bli bra det här. Fortsätt rulla uppåt. Kram på det!
Jag brukar vända halvvägs. För trött för att orka ända upp. Den där stenen blir bara tyngre och tyngre och man undrar om det inte fanns en lättare väg, om man gick fel. Så man vänder tillbaka igen. Himla dumt, för då måste man börja om!
Samma här. Hittar liksom inte kraften att fortsätta hela vägen när det känns för motigt. Tänker hela tiden att jag ska ändra mig, men det är svårt att bryta år av gamla vanor…
Men jag hejar och tror på dig i Clara! /Lina
Stenen når ju aldrig toppen, den rullar ner innan dess. Och så tycker jag det känns när man inte njuter av sina framgångar. Då känns det mest som: “men var det inte här jag stod alldeles nyss: samma eländiga berg och samma tråkiga sten?” Men så är det ju inte.
Man har i alla fall lyckats bli några år äldre.
Alla jobb har inslag av sisyfosarbete, men jag vill drista mig till att säga att kreativa yrken utmärker sig som väldigt lite sisyfos jämfört med mycket annat. Har själv ett yrke där man är kreativ och skapar saker som kommer vara för många generationer framöver (precis som en bra bok faktiskt gör). Även om varje arbetsprocess har samma upplägg som den förra (och samma kurva av prestationsångest, kämpande och tillfredsställelse) så är det milsvid skillnad jämför att t.ex. jobba som städerska, som jag också har gjort. Som städerska räckte det att vara sjuk eller ledig och få en dålig vikarie så var allt man gjort utplånat, och jobbet gick ut på att göra exakt samma sak varje dag för att upprätthålla en ok nivå, varken mer eller mindre. Jag vet vad Clara menar med att kreativt arbete genomgår olika faser och att man sällan kan skippa det jobbiga och självtvivlet. Men jag tycker att sisyfosarbete är något helt annat.
Jag håller med! Bra text i övrigt men Sisyfosliknelsen missar ju målet med ett par mil eller så.
Nej det gjorde den ju inte. Ett arbete som man inte ser något slut på brukar kallas för ett Sisyfosarbete. Enda sättet att komma undan det är att göra som Sisyfos gjorde nämligen att lära sig att tycka om det och göra det meningsfullt. Ibland känns besattheten av att skapa som ett straff eftersom det aldrig tar slut, man aldrig blir nöjd. Ända sättet är att hitta mening i själva kampen och lidandet.
Utmärkt formulerat. Tar dig i ena handen och Sisyfos i den andra i morgon när jag ska skriva om en vetenskaplig artikel. Kan inte ens beskriva hur tung stenen är. Men upp ska den!
Men som sagt, du avslutar projekt hela tiden. Hela grejen med Sisyfus är att han ALDRIG GÖR DET. Stenen rullar ner. Den kommer aldrig upp. En färdig bok är ju en alldeles strålande vacker sten som ligger snällt på sin upprullade plats och skiner över alla nya projekt/stenar som dyker upp. Stor, stor skillnad.
fast Sisyfoshänvisningen handlar inte om att göra färdigt en bok, utan om att vara en kreativ person som vet att man kommer leva livet och aldrig bli färdig med sin kreativiet. Den gåvan/bördan är som att rulla en sten uppför en sluttning om och om och om igen och veta att man aldrig kommer att komma fram förrän man dör ifrån behovet av att skapa och vara kreativ. Ett behov som är både hemskt och fantastiskt på en och samma gång. Hänger du med?
Det beror väl verkligen på vilken sorts kreativt arbete det rör sig om. Jag kan mest svara för den vetenskapliga skrivprocessen och där upprepas vissa tråkiga moment absolut och när en författare måste leverera kan alldeles säkert en viss ångestladdad känsla upprepa sig (jag har precis läst Paul Austers “The Invention of Solitude” och där beskrivs känslan rätt ingående.)
Usch nu är ni för smarta, hänger inte med.
Vetenskapligaartiklar skriver långt ifrån alla.
Jag förstår hur du menar, men jag tycker inte att liknelsen är bra ändå. Eftersom jag uppfattar det som om lidandet Sisyfos utstår till största delen ligger i att han aldrig någonsin ser några resultat för sin möda, aldrig uppnår något. Allt han kkämpat med är ogjort, syns inte, finns inte. Det är ju raka motsatsen till en kreativ människas arbetsliv – hen lämnar ju ett pärlband av triumfer efter varandra. Att ständigt behöva ta itu med nya projekt är ju mycket enklare om en kan se att det en gör faktiskt gör lite skillnad. Liknselsen skulle ev ha funkat om S hade ett oöversiktligt antal stenar att rulla upp för slänten, och att varje sten faktiskt stannade på toppen.
Sisyfos rullande av sten var ett straff, det var meningslöst, och det varar för evigt… Finns inget försonande, det är en myt om hur gudarna (som inte är “goda” som guden i den kristna mytologin) straffar en människa som inte gjort som de vill. Kanske ska man vara glad att man har lagt en del av sitt liv på ett enahanda och repetitivt fysiskt arbete som inte märks när det görs bra och som är ogjort varje morgon när man kommer tillbaka på jobbet. Känslan när jag har avslutat en arbetsprocess (kan vara allt från ett halvår till flera år lång) i mitt nuvarande jobb, och ser att det faktiskt blev ett resultat till slut, något man inte visste hur det skulle bli när man började, den känslan är oslagbar. Att vilja fira något man uppnått på jobbet, inte bara att det äntligen är helg så att man slipper jobba…
Ja, alltså, det var Clara som jag förstod men inte höll med. Du, Anna, håller jag med utan invändningar. Ett kreativt arbete är ju ett slags arbete som verkligen INTE är likt Sisyfos straff. Skulle vilja säga att de flesta andra sorters arbeten är betydligt mer åt det hållet än just en författares/bloggares/formgivares
/fotograf/stylist etc, etc.
Oj, vad jag känner igen mig här! Innan jag startar ett nytt projekt tänker jag “åh, vad härligt att bara få skriva” eller “vad kul det skulle vara att få göra det där fotojobbet” eller vad det nu är. Under själva processen känns det bara fet-trögt och ångest och jag undrar varför jag överhuvudtaget gör just detta. Men sedan när det är klart så är jag sjukt nöjd med mig själv och tänker att jag älskar det jag gör. Heja heja arbetet med boken! Och hoppas du njuter av solen ordentligt också!
Jag känner igen mig. Bra skrivet om processen. Det jag brukar trösta mig med är att en lärare sa att det består av 0% inspriation, 90% arbete och 10% metodik. Man kan inte vänta på inspriationen utan den brukar komma efter att man har kommit igång och känner att ens projekt bär och man ser att ens idéer blir bra och att de går att förverkla.
Snälla Clara vad du pressar dig själv, lägg manuset åt sidan ta en långpromenad och försök koppla av en stund. Så ska du se att det kommer att underlätta i ditt skrivande.
Känner väldigt väl igen mig, sitter med ett gigantiskt berg framför mig just nu – och bara skjuter på det… För DET är jag bra på! 😉 LYCKA TILL!
Det kommer gå bra!
Precis sådär är det, Clara! Men du är ju helt galet grym på att skriva så det kommer att lösa sig. 🙂 Heja heja!
Heja, heja! Du är ju bra på att rulla sten!
Fy, får ångest att bara av att läsa det du skriver..men jag tror att det går bättre om man tillåter sig att känna alla jobbiga känslor så kanske de slutligen börjar avta och kreativiteteten återvänder..?
Stort lycka till! Kram
Sisyfosarbete blir aldrig klart, det är det begreppet innebär. Att det är motigt är inte ett sisyfosarbete
Snark.
Nä just det. Det kreativa arbetet blir aldrig klart. Så fort man kommit upp är det bara att börja om igen
Men boken blir ju klar, eller hur? Kanske skulle det gå lättare om du hade en mer uppmuntrande målbild än den där stenen? Tänk som en idrottskvinna!
Det är så lätt att bara kasta iväg arbetet och tycka att det inte är lönt. Men sen är det ju så väl lönt. Man glömmer bara bort det ibland.
Stort lycka till med boken, det kommer att bli toppenbra!
Hejar på dig, Clara!
Precis så känner jag med uppsatsskrivandet just nu. Men små, små steg i uppförsbacken gör att det snart kommer gå lättare. Inbillar jag mig i alla fall. Lycka till, Clara!
Det där känner jag igen från tentapluggande. Man tycker ju att erfarenheten skulle säga en att det gååår, men likförbenat så känns det varje gång som om man ALDRIG kommer att klara det.
Men kom igen Clara, du vet att du kan, du har gjort det förr och det blir ju jättebra!!!
Kram och pepp till dig!
Jag är precis i samma sits som du nu. Håller på och skriver på min kandidatuppsats som ska lämnas in om en månad. Kreativa stunder varvas med pust, suck och stön…
Oj jag skulle också vilja ta steget så man kan börja rulla på stenarna.. Men hur börjar man…
Känner igen mig! Har ett vanligt lönearbete 8-17 men i princip alla mina arbetsuppgifter kräver en kreativ ansträngning – att JAG skapar något, ofta från ingenting eller med mycket små medel. Ibland får jag för mig att jag är latare än mina arbetskamrater eftersom jag tar fler och längre pauser än dem. Men sen inser jag, att mitt arbete kräver de där pauserna, för det är en sån överjordisk ansträngning att få till varje uppgift så det går inte att hålla på med åtta-nio timmar i ett sträck. Ibland önskar jag att jag satt med givna siffror och räknade, som många av mina arbetskamrater gör, men sen inser jag att näe… jag har ju valt detta stenrullande med flit just för att jag vet att det är det jag är bra på och vill hålla på med. Då brukar det kännas lite lättare – ett tag! 🙂
Det är svårast innan flytet kommit igång. Som om någon liten jäkel är där och trycker på av-knappen hela tiden.
Tack! Tack för den här texten! Hade just satt mig vid datorn för att skriva på mitt lilla projekt, och tappade orken efter ca 1 minut! Och så klickade jag mig hit och fick läsa det här! Mitt i prick! Stort lycka till med ditt arbete och Gud välsigne dig!
Har precis hyrt kontor för att kunna fokusera på min bok med betraktelser, dikter, recept mm från den lilla byn Järnäsklubb i Västerbotten.
Och tvivlet. Himmel vad det kan gnaga.
Lycka till Clara. Låter härligt med en terass. Här ser jag skymningen gå ner över en frusen lägda.
Klart du blir trött om du tittar på hela berget samtidigt. Grejen är att du kan aldrig flytta stenen mer än en liten liten bit i taget, oavsett tempo. Och hela boken skrivs en bokstav i taget. Tänk på det istället så ska du se att det blir lättare. Allt handlar om perspektiv. Lycka till! 🙂 🙂 🙂
PRECIIIS!
Affärsidén har varit i mig alldeles för länge nu. Jag har rullat smågrus för att prova om det går att ens ta sten dit, uppför mitt berg. Det går, jag ser möjligheterna och nu fick jag inspiration att rulla de tunga stenarna. Tack.
Nu kör vi Clara!
Nu kanske detta inte har med kreativt arbete att göra, eller så har det det. Men för mig när jag är i kast med att rulla stenar uppför berg, eller snarare klättrar uppför branta sluttningar, är jag helt fel ute! Jag måste släppa taget och sitta där vid foten av berget ett tag för att se stigen som går mot toppen. Många gånger blir jag så ivrig, den där inre pressen av att nå toppen fort driver på inifrån och man börjar klättra trots att man har funnit stigen och då måste jag kapitulera och börja om vid foten av berget och återigen finna den på nytt. Skapande skall vara lustfyllt! Min far brukar alltid säga att man måste tvinga igång kroppen. Tvinga sig framåt! Men jag tror ställtiden, när man sitter där vid foten av berget är viktig! Annars missar man stigen! Jag tror heller inte att målet är så jävla viktigt! Utan det är resan som betyder något. Det är upptäckterna man gör medans man vandrar stigen utan att lyssna på den där tjattrande apan som stressar och pressar en frammåt. Som lurar en att klättra så man tappar bort sig. Så man mister lusten. En del hävdar att ångesten är någon form av drivkraft i skapandeprocessen. Men om det man medvetet väljer att ägna sin vardag åt, ger ångest, tror jag man behöver sitta en lång stund till vid foten av det där berget. Kanske ställa fram en bänk, några sköna filtar, en kopp kaffe och fundera varför gör jag detta? Jag tror lusten är målet. Och den hittar man inte vid toppen av berget utan alltid vid början av resan.
Vi alla väntar med spänning på att din bok ska komma ut. 🙂
Hoppas det lättar lite iallafall så inte den där stenen känns alltför tung..
ja, det låter ju kul.
Jag kände likadant idag – och länkade till dig. Hoppas det går bra. Och lycka till för sjutton gubbar, det där grejjar ju du!
Du gör det bra! Heja, heja!! Och tänk på vad stark du blivit när du är uppe på toppen…
Så jag känner igen mig. Mitt problem just nu är att hitta tid. Bara det känns som ett eget berg att rulla en sten över. Så skönt att känna igen sig och samtidigt känna pepp till att fortsätta kämpa.
Jag känner så väl igen mig! Ojoj, vilket himla lass att dra många gånger. Och så tillfredställande efteråt när man fixat det och hinner njuta en stund.
heja dig! 🙂
Tror också att det handlar om att njuta av pinan uppför berget – känna mjölksyran – och övervinna den. Skratta tröttheten i ansiktet, visa tvivlet att det tvivlat förjäves och bara fortsätta. På ett eller annat sätt.
Vet inte hur du jobbar, men ibland kan det räcka att börja i en annan ände, eller sätta sig lite annorlunda, ställa sig upp eller bara låta pennan lopa lite (svårt att få till det om man sitter vid en dator dock…). Lycka till! Skickar lite extra kraft!
Väldigt målande och träffsäker beskrivning av skapande processen!
Lycka till!
Kram Helen
Lycka till med skrivandet. Behöver du hjälp med bollen där så åker vi till Teneriffa på torsdag. Kan komma förbi med choklad och glada hejjar-rop 😉 /Nico från She-left-u (du har väl inte missat att halv åtta är från “Staaan” denna vecka?)
”Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke” citat Sally, bibliotekarien i serien med samma namn. Det var mitt mantra när jag skrev min magisteruppsats, som verkligen kändes som ett oöverstigligt berg. För att komma upp, kan man inte bromsa, det är bara att trampa på. Och till slut är man där – på toppen! Lycka till!
Haha, jag tänkte precis på samma citat när jag skrev mitt exjobb och visst är det så 🙂
Och Clara, lycka till och baserat på att ha läst din förra bok är jag säker på att den nya också kommer att bli helt fantastisk!
Kramar
“Berg är till för att flyttas!”, var det någon grupp som “sjöng” för många år sedan…
Nej, skämt åsido, det är väl utmärkande för kreativa människor; att inte bli kreativ när man tänkt sig att vara det, som när man tar sig tid till det.
Jag läste din novell i den Rosa boken (och vill uppmana alla andra att göra det också!) och sedan läste jag den en gång till högt för min man. Kunde inte läsa utan att behöva pausa och hämta andan, gråta och emellanåt le. Du är så förbannat bra, rent ut sagt, på att formulera dig, beröra och komma nära inpå. Det är en gåva och jag är glad att du använder dig av den! Det behövs fler av dig som kan skriva ordentligt (och då syftar jag på ditt språk, dina ordval, grammatiken, allt det där som vi fick lära oss i skolan…), som skriver närvarande, rakt, men ändå så rikt och nyanserat. Tänk dig att du struntar i att göra det du borde just nu – då kanske det kommer..
Lycka till Clara!
Clara- känner så väl igen mig. Håller på med en avhandling som stundvis känns övermäktigt. Det är en ständig balansgång mellan att behöva “ställtid” för att mentalt orka ta sats till att faktiskt bara sätta sig ner på rumpan och börja jobba…. Jag har upptäckt att jag behöver ganska långa tidsspann av aktivt jobb för att “komma in på banan” och att det sällan KÄNNS bra i början. För den duktiga med höga krav på sig själv – är det bästa tipset att göra Något – så brukar det lossna efter en stund – och att varva med återhämtning förstås! Stor kram (från en som tänker att det är lätt att sitta här i soffan och ge kloka råd 🙂
Fast du får ju fram en produkt. Många andra uppgifter har inte en lika tydlig utdelning som just en bok.
Med sisyfosarbete brukar man mena meningslösa uppgifter och att man anstränger sig i onödan (sisyfosarbetet tar aldrig slut!) Man bara mal på i all oändlighet…
Du kanske har skrivkramp?
Hög igenkänningsfaktor! Vi är nog många som känner igen oss i den starka viljan att vilja framåt och uppåt, men att inte alltid tro tillräckligt mycket på vår egen förmåga. Fortsätt att hitta lustfyllda sätt att rulla de där stenarna! Det är dessutom en fin inspiration för oss andra när du delar med dig av dina tankar. Heja!
Har nyligen skrivit klart min avhandling, ska försvara den på fredag – gahhh. Jag känner igen mig i din beskrivning precis. Ibland inträffar faser av “flow”, då orden kommer lätt, men för att det ska inträffa måste tankarna ha retts ut ordentligt först. Det är som om man behöver de inledande ångestfaserna för att kunna leverera. När det varit som mest tungt och skrivkrampen varit ett faktum har jag använt några skrivtips jag fått under åren.
– Sätt upp ett mål på ett visst antal ord om dagen, eller anteckna antalet ord i din kalender efter en arbetsdag. På det sättet visualiserar du din progress. Vissa dagar händer det att siffran får ett minus framför sig men i det stora hela brukar textmassan växa.
– Börja skrivprocessen med att göra ett “skelett”. Skriv rubriker. plasera ut tankar om vad du tänker dig ska finnas under rubrikerna. Skriv in de texter som kommer till dig även om de inte tillhör det avsnitt du tänkt skriva för dagen. Helt enkelt hoppa runt. Skelettet gör att du får en bra överblick och att det blir lättare att leverera lite varje dag. Även små tankar, ord osv räknas. De är inte färdigformulerade men de för arbetet frammåt.
– Ha små delmål i processen så att du kan fira under tiden.
Lycka till!
Jag tror på dig massor!! Du är så begåvad och driftig.Heja, heja!
Åh precis sådär känner jag mig nu när jag sitter och skriver på en rapport som ska in på fredag. Jag kommer på tusen miljoner andra saker att göra istället för att skriva, läser din blogg till exempel 🙂 Det är skit när man är mitt i det, men så förbaskat skönt när man är klar. När jag har klickat på skicka-knappen på fredag ska jag fira med ett glädjerop och en finfin middag med nån jag tycker om.
Lycka till!
Enastående Barbro Alving citerade en gång en gammal vis journalist, som sade “enda sättet att få en artikel skrivenär att skriva den”! Så sant. Pang på bara, skriv även om du tycker att det är dåligt. Du kan ändra och klydda sedan. Aptiten växer medan man äter! Lycka till!
Jag står också vid foten av berget. Fast mitt berg ligger i regniga Göteborg och stenen jag ska rulla är en avdelningsbudget 🙂
Thank you for sharing your process; this was exactly what I needed to read this morning. Rooting for you!
Heja heja heja dig Clara!!! Ge gamle Sisyfos en omgång han sent ska glömma!
Tänk på myrorna. Ett barr i taget. 🙂
Heja heja Clara! Du kommer fixa det galant!
Hei Clara:) ville bare si at jeg er så glad i bloggen din. Koser meg med Monica Zetterlund(takk for tips) og kikker i arkivene. Hører på husmorsskolan podcast når jeg tusler i vei til universitetet og drømmer om jul. Takk for at du blogger:)
I think many of us who must create feel this way. It’s part of the push and pull of our passion. I wish you would give yourself a break and enjoy yourself with your husband for awhile in the evening, isn’t this supposed to be a vacation? Don’t worry; you will get it done because you always do.
Hej Clara,
ta en danspaus från jobbet till den här passande videon med Avicii, om du inte redan sett den. Underbar!
http://www.youtube.com/watch?v=_ovdm2yX4MA
Lycka till, du och Sisyfos!
Ps. Vet exakt vad du menar med dittt inlägg för övrigt, är frilansskribent och kan stånga pannan blodig ibland när texter ska “värkas” fram eller när tusen faktatrådar ska bli en enda röd tråd. Lika hemskt som det senare blir underbart, artikeln faller på plats, som magiska pusselbitar som bara hittar varandra. Men sällan magi utan jobbet innan! Tyvärr.
Kram, ha det skönt!
Hoppas att TED talks-klippet jag skickade dig för länge sedan på FB om kretörer och deras “genier” kan lätta bördan (om du alls minns det). 😉 Show up for your part every day. Sedan är det upp till ditt geni att få det att flyga. Ha en fin semester!
Skönt att höra att du också kan få skrivkramp ibland!
När man sitter där framför ett tomt word-dokument känns det ibland helt overkligt att det om några timmar kommer att finnas en hel artikel där. Men som vanligt löser sig alltid!
Perfekt att du får avlastning under resan. Arbetsro och barn går inte alltid ihop. Jag jobbar mycket hemma och när jag blev gravid fick jag många kommentarer om att det var perfekt eftersom jag då kunde arbeta under min föräldraledighet. Nja, det är svårare än vad man tror. Bara den här kommentaren har jag varit tvungen att avbryta tre gånger för att rädda lillan från diverse potentiella faror!
Tack för många fina och tänkvärda inlägg!
Förstår precis vad du menar. Fördelen med skrivande är ändå att man kan se tillbaka på det färdiga resultatet. Titta. Där är den. Boken. Tentan. Texten. Jag studerar just nu och njuter av att kunna bocka av mina poäng, se en avslutad kurs på papper osv. Tidigare arbetade jag som sångerska och det kändes väldigt flyktigt. En virkad duk finns ju kvar. Medan livemusik är som såpbubblor. Underbart flyktig.
Gillar metaforen!