Jag kan inte förstå varför chefer är så tjockskalliga att de tvekar att anställa mammor. Det kan bara bero på en enda sak; att de inte har barn själva och inte känner några mammor. Finns det några mer högpresterande än mammor? Gud vad jag multitaskar när det krävs utav mig. Jag fotograferar till min bok med en bebis hängande i sele på ryggen. Som skakar och hoppar just som jag ska trycka av och ta en knivskarp bild. Jag byter blöjor och svarar i telefon samtidigt, tröstar ledset barn med ena handen och steker köttbullar med andra. Dessutom är jag effektiv som tusan när jag väl har tid att jobba ostört, jag skjuter iväg som en projektil.
Om fler mammor var chefer skulle fler mammor anställas. De skulle förstå värdet av personal som är ansvarstagande nog att ha barn. Effektivare än de flesta andra. Skötsamma och stabila, hoppar inte iväg till Thailand för att de ”känner för det”. Arbetsvilliga och förbannat kompetenta.
Nu invänder säkert någon, men pappor då? Är inte pappor också bra att anställa? Jo, men nu handlar det inte om pappor. För män är det inte en black om foten att ha barn. Det är det för kvinnor. För att det statistiskt sett är kvinnor som håller på och vabbar och gå ner i arbetstid. Vilket de till stor del gör eftersom de tjänar mycket mindre än sina män. Småbarnspappor å sin sida – det finns statistiskt sett inga som jobbar så mycket som dem! Jag tycker gott att man kunde få en rejäl mammabonus när man får barn för att man blir så sjukt mycket mer effektiv än tidigare och ännu bättre på ansvar. Det som för tog två timmar tar nu en. Jag ska se till att utkräva bonus av min chef. Hon är en mycket intelligent och framsynt kvinna. VD i UnderbaraClara AB. Hon förtjänar själv en bonus. Hon är jag!
Det finns kvinnliga chefer, som själva har barn, som inte anställer gravida eller nyblivna mödrar…
Ja, man ska inte inbilla sig att det bara är män som upprätthåller ojämlika strukturer.
Exakt. Jag kan absolut förstå varför även om det kan låta så orättvist. Jag har haft kollegor som varit hemma och vabbat mer än de varit på jobb. När man dragit deras lass under en lång tid är det svårt att låta bli att irritera sig över deras frånvaro.
Jag vet att det kan låta så orättvist och elakt eftersom varken barnen eller mammorna kan hjälpa att barnen blir sjuka.
Men hur synd det än är om barnen så är det ju samtidigt synd om alla kollegor som är kvar, som kanske redan är stressade och drunknar i jobb. Alla arbetsplatser kan inte ta in vikarier eftersom inte alla arbetsuppgifter är något man kan lära sig på kort tid.
Hur ska man lösa det då?
Nä, hade jag varit chef hade jag också vägt in barndelen vid nyanställning. Ett företag ska gå runt, inte idka välgörenhet.
Ja, men utan barn blir det inga fler att anställa eller köra runt företaget med!
Om arbetsuppgifterna är så viktiga att de måste bli klara inom ett visst tidsspann, närvarande kollegor eller inte, så är det upp till ledningen att se till att det fungerar. Antingen genom att anställa fler som kan ta del av arbetsbördan permanent, eller ha återkommande vikarier som faktiskt är insatta. Du ska inte behöva dra din vabbande kollegas lass, då är det ledningen gör fel. Bli irriterad på dem i stället för din kollega!
Bra sagt. Det där är något som i tidigare arbetssituationer stört arslet av mig. När man sinsemellan får lösa personalfrånvaro bara hux flux, av ren jävla välvilja mot den som är borta OCH mot ledningen. Det ÄR och förblir ledningens ansvar att se till att saker funkar. Folk blir sjuka, barn blir sjuka osv. Det ska ledningen ha med i beräkningen.
Ja, men då ska väl inte bara kvinnor förbli icke-anställda, utan även unga män som kanske skaffar ungar inom några år? Vem säger att alla kvinnor vill skaffa barn. För att inte tala om hushåll där två män vill bli föräldrar. Om män även vabbar eller tar ut föräldraledighet i lika stor utsträckning som kvinnor så blir det inte en anledning att inte vilja anställa kvinnor. Men den här inställningen, att inte vilja anställa kvinnor för att de kanske vill skaffa barn så småningom, eller redan har, det sitter bara i förlegade föreställningar om att kvinnan tar hand om ungarna – och det är det som måste ruckas på! Så att kvinnor inte längre är underbetalda, och hushåll med barn har råd att låta farsorna ta ut föräldraledighet och vabba. Sådant som faktiskt gör att du tänker i sådana sjuka banor som diskriminerar och förtrycker kvinnor.
Frida: Precis så tycker jag med! Jag tycker det är fruktansvärt att jag har mindre chans att anställas än vad min manlige sambo har, bara för att folk tror att det är jag som kommer vabba.
Nu har jag dock inte barn men om/när jag skulle få det så är det alldeles självklart att jag och sambon delar föräldraledighet/vabb!
Det är just detta som är felet: att man antar att ”man idkar välgörenhet” när man anställer en småbarnsmamma. Hur idiotiskt är inte det? Det är att stereotypisera, att DISKRIMINERA. Man är alltså dömd till fattigdom som mamma. Är det OK?
En jag känner fick rejält skäll när hon som helt nyanställd berättade att hon var gravid i femte månaden. Av en kvinnlig chef/mamma. Min chef, som är man och har en fru som var hemmafru när deras barn var små, har anställt flera tjejer i ”skaffar första barnet när som helst-åldern”, och blir jätteglad för alla småttingar som ploppar ut. Tror han går och drömmer om att bli morfar.
Jag tycker inte det är rätt att skälla ut sin nyanställda, inte på något sätt. Men om man sätter sig in i arbetsgivarens situation, kan jag på sätt och vis förstå reaktionen. Du anställer någon för att det behövs mer folk på företaget, du kanske får räkna med att lära upp personen i fråga några månader innan det fungerar helt och fullt som det ska. Men den tiden lägger du säkert gärna, som arbetsgivare. Då kommer din nyasntällda och berättar att hon inom ett par månader ska gå på mammaledighet, kanske i 1,5 år. Kul? Nej. Kan t o m tolkas om illojalitet mot arbetsgivaren och lite oärligt att inte ha berättat detta vid anställningstillfället. Nu sitter arbetsgivaren där med alla kostnader för sin anställda, utan att kunna dra nytta av det jobb som denne ska utföra, eftersom hon faktiskt inte kommer utföra jobbet under ganska lång tid. Samt att kollegorna kommer forstätta vara pressade coh stressade, då den tänkta avlastningen faktiskt inte kommer finnas där.
Så sant! Jag håller på mammabonusen!
Du har en bra chef, låter det som. Jag behöver nog en jag också.
Jag håller med dig helt och fullt Clara! Men jag anställer inte mammor igen pga att jag inte kan! Sitter med en skuld på 80000 pga mina anställdas sjuka barn! Har tre barn själv och kan aldrig jobba pga vab. Man blir ruinerad när man anställer mammor!!! Och det är helt sjukt och vi småföretagare har ett hel…. När det gäller den biten. Jag vill inte disskriminera men hur ska jag göra?:)
Va har ni för system i Sverige riktigt? Här i Finland får vi ersättning av staten vid sjukdomsfall, oberoende om det är du själv eller dina barn. Upp till 70% av lönen får vi.
Det hade varit toppen om vi fått också. Är barnen sjuka så betalar försäkringskassan. Men grejen är den att efter att barnen varit sjuka så blir den stackars mamman sjuk! Och då är det en karensdag för henne sen betalar jag som arbetsgivare hennes lön i två veckor. Så då måste jag betala hennes och hennes ersättare lön i två veckor innan försäkringskassan tar över. Och det klarar man inte som småföretag. Jag hade två stycken mammor anställda och det gav mig denna skuld.. Det är mycket märkligt system. Så nu har jag gått från 20 anställda till 2…. Undrar vilket som hade gett Sverige mest pengar…… Urdumt…
Låter som att du inte har ett jätte lönsamt bolag. Snarare det som är problemet än mammorna!
Arbetsgivarnas sjuklöneansvar ÄR ett problem för småföretagare, räkna själv får du se. Det infördes främst för att sätta press på arbetsgivarna ifråga om arbetsmiljön – se till att ordna det bra, ergonomiskt och trivsamt så sjunker sjuktalen oh då blir det inte så dyrt. Men det resonemanget håller inte för småföretag och magsjukor.
Påhopp betackarjag mig för.. Jag klarar mig gott på min firma men nej jag har inte råd att anställa mammor med det systemetvi har i Sverige. Det är mer lönsamt att arbeta utan anställda. Vad har du själv för typ av ekonomililla vän?;-D
Men ge dig! Företag är inte alltid superlönsamma – jag skulle till och med kunna hävda att de flesta småföretag går runt och inte mycket mer än det (med okej lön till de som jobbar i det/äger det). Att då dessutom få problem med att behöva betala dubbla löner pga sjukdom hos arbetstagarna är ett reellt problem och inget som du ska försöka trycka till genom att säga att ägaren borde ha .. dunno, jobbat hårdare? Valt en annan branch?
Hon har iaf startat ett företag. Vad har DU gjort?
Precis cruella! Tack för dom orden:)
Tack Annika också:)
Väldigt stöttande och shysst sagt!:)
När jag läser det här blir jag (om möjligt) ännu mer för att mina barns pappa ska ta ut sin halva av föräldraledighet och vab.
Samma här! Hur tänker folk när det bara är mamman som är föräldraledig och vabbar? Det gör ju att käppar sätts i hjulen för ALLA kvinnor, kvinnor diskrimineras. Och jag tycker det blir tjatigt att snacka om ekonomi, för de allra flesta skulle klara det ekonomiskt att pappan var hemma om de bara ville.
Jag håller med, men det är en komplex fråga om varför man *egentligen* anställer så få mammor. Fackförbundet Naturvetarna skrev rätt nyligen i sin tidning att även om man är mammaledig, så ska ens lön höjas om de övriga anställdas också har gjort det – så det visar att regelverket inkluderar mammor i högsta grad; det är alltså verkligen mest fördomar som står i vägen när man ska anställa. Om jag tänkte som en fördomsfull chef, skulle jag komma på följande nackdelar: mamman lär vabba, vem ska då göra hennes uppgifter lika utmärkt, med kort varsel? Småbarnsfamiljer tenderar att bli sjuka samtidigt, sprids bakterien/viruset till arbetsplatsen? Men logiskt tänkt – samma funderingar borde ju ha kommit upp när man får reda på att en medarbetare är småbarnspappa.
Visst kan mammor multitaska men istället för att ”bara dra iväg till thailand” blir det många små vabb-dagar och har man ett barn ska man nog skaffa en till inom en snar framtid och därmed ha en mammaledig arbetare och behöva anställa ännu en person som bara får vikariera. En massa småhyttande. Se det från arbetsgivarens synvinkel också.
Visst är det så!
Dessutom är alla mammor olika, och många är inte alls så högpresterande:)
Haha, bra kommenterat
Undrar om chefer tänker likadant när de anställer pappor med småbarn, för tänk om han vill vara pappaledig och vara hemma, eller vabba?
Om en ska se det från en arbetsgivares synvinkel så vore det allra bästa vara att anställa personer utan barn, som inte vill ha barn, för dom kommer ju aldrig vara föräldrarlediga eller vabba. Men det här verkar ju enbart gälla mammor, inte pappor.
Det är en bra tanke, men i verkligheten är det mammorna som är hemma och vabbar:)
Nå, inte i alla familjer. Man har ett val öven om kvinnan tjänar lindre. Jobbet kan mycket väl vara viktigt för det. Det hänger också ihop med en ojämställd arbetsmarknad. Kvinnor jobbar oftare i yrken där man kan ersättas för en dag. Och ersätts man inte så är det ändå inget jobb som hopar sig, i t ex vården.
Vem säger att det blir fler barn? Återigen en idé om att man skall ha flera barn för ”så ska det vara”. Vem vet om det går, kanske har man kämpat i flera år för att bli gravid. Kanske vill man inte ha flera barn eller kanske vänta en längre period innan det är dags igen?!
Kan ibland vara en fördel som företagare att ha en anställd mamma som jobbar 80% tid och som inte har någon att lämna över arbetsuppgifter till. Man gör helt enkelt samma jobb på mindre tid och med mindre lön. Så var det för mig en period (men jag borde förstås sett till att det inte blev så. )
Det skulle göra stor skillnad på arbetsmarknaden i allmänhet om det inte gick att överlåta så många föräldradagar till den andre (vanligtvis ges ju många dagar från pappan till mamman).
Tanken är bra men på så sätt har man sett några småbarnsmammor springa in i väggen. Ännu större förlust både för företaget och de själva
Nej, tanken är inte bra.
Jag har inte barn själv men jag tror det ligger något i det du säger
Kram
Godt indlæg! Jeg har med vilje ikke forsøgt at skjule barselsorlov på mit CV. Som kompetencer ud for dette punkt har jeg direkte skrevet at det har gjort mig mere effektiv og ansvarsbevidst. Og det er så sandt. Tror bestemt jeg er en bedre medarbejder nu end før.
Jag har inte blivit ett dugg mer effektiv sen jag blev mamma. Snarare gör jag det mesta mycket långsammare. Hinner inte med nåt annat än att ta hand om mitt barn.
Jag tror inte på det där med att mammor skulle vara så vansinnigt effektiva. Däremot är de flesta småbarnsmammor jag känner väldigt trötta väldigt ofta. Och de vabbar ofta! Inget jag skulle anställa nån för om jag var chef.
Ja detta är tyvärr verkligheten.. Är likadan själv.. Ja jobbar mycket och får mycket gjort med både barn och firma men hur hälsosam är jag?
tror att det beror på att det är fysisk omöjligt för människan att i verklighet multitaska, vi säger att vi gör det men i slutändan innebär det att vi gör flera saker som lider av varandra. Därför är tycket jag det är viktigt att aldrig sluta kämpa för att delat ansvar i hemmet, för barnen!
Jag förstår vad Clara vill säga med inlägget och kan till viss del hålla med, för det är viktigt att en blivande mor inte ska missa chans till arbete för att hon just väntar barn eller för den delen har barn. Men jag skulle inte säga att bara för att man har barn så är man en ansvarsfullare människa, det är fortfarande från individ till individ.
Jag känner mig inte heller mer effektiv, och tror inte att jag är mer effektiv på jobbet heller. Visst, jag har kanske blivit lite bättre på att inte skjuta upp saker, men jag tror inte att jag är mer effektiv när jag utför min arbetsuppgift. Jag är dödstrött, kommer kanske för sent till jobbet för att det var svårt att lämna på dagis, är kanske själv ledsen över att det varit en stressig morgon, måste skynda mig för att hinna hämta på dagis, och måste ofta vabba. Och har väldigt, väldigt lite tid för återhämtning. På vilket sätt skulle det göra mig mer effektiv? Jag har alltid trott att det där är en myt, väl underhållen av mammor som sliter för att få vardagen att gå ihop. Och nu har det bekräftats i en studie – mammor är inte alls bättre på att multitaska. Mammor MÅSTE ofta göra flera saker på en gång, men det betyder inte att det blir bra gjort. Tvärtom blir mn mindre effektiv när man försöker göra flera saker på en gång och aldrig får koncentrera sig på en sak, visade denna studie.
Japp, samma forskning har jag också hört och som trebarnsmor håller jag med – man ”tvingas” göra massa saker samtidigt men i slutänden blir allt bara halvdant gjort samtidigt som man själv mår sämre av att vara så splittrad. Jag förstår också vad Clara vill framföra o med första barnet fick jag också gjort mängder med fler saker på kortare tid…nu är jag mest bara trött och arbetar för att ta bättre hand om mig själv innan jag bränner ut mig. Synd och jag hoppas Clara tar hand om sig själv och pausar emellanåt!
Här är det ju som vanligt intressanta diskussioner i gång.
Men Clara, du resonerar ju utifrån en situation då du är i hemmet. Det är ju därför du kan ”trösta ledset barn med ena handen och steka köttbullar med andra”. Och, stopp!, jodå – jag förstår att du tar ett exempel bara för att säga något. Men faktum är att den där praktiska omständigheten, var du jobbar, har stor betydelse. Det är inte lika lätt att till exempel sitta på sena kvällssammanträden med ett litet barn som faktiskt borde ligga hemma i sin säng för att orka upp på dagis dagen därpå. En sådan situation får både förälder och barn att må dåligt.
Hanna här ovanför tar ju upp något väldigt smart: det här hänger absolut ihop med hur föräldraförsäkringen fungerar. Jag har skrivit det förr (bland annat här hos dig Clara, tror jag): dela föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna (i de fall man är två, förstås) med hjälp av lagstöd. Det måste till tuffare tongångar från våra politiker för att arbetslivet ska börja fungara för småbarnsmammor.
Håller helt med. Föräldraförsäkringen är A och O för ett mera jämställt samhälle!
Det förutsätter att samhället ändrar sig samtidigt med lagen vilket knappast är troligt, vår familj skulle gå under om min man skulle ta halva ledigheten, detta till trots att vi lever sparsamt. Förstår att det krävs krafttag mot arbetsmarknaden men jag vill inte offra mina barn. Jag önskar att det vore annorlunda för barnen och pappor förtjänar att få vara hemma med varandra.
Mammabonus vore att föredra!
Jag måste säga att jag börjar tröttna på undanflykter om att ”vi inte klarar det ekonomiskt om pappan är hemma eftersom jag tjänar mer än mig”. Jag är själv mammaledig och tjänar dubbelt så mycket som min man, det är väldigt tufft ekonomiskt men jag skulle aldrig använda ekonomin som en anledning att inte vara hemma. Med det resonemanget skulle ju jag inte vara ledig alls, vilket nog skulle leda till betydligt fler höjda ögonbryn och upprörda kommentarer om att man minsann inte kan priortera bort barnen för ekonomins skull än vad det skulle för en man i motsvarande situation. Nej, jag tror också att lagändring är den enda vägen att gå för att få fler pappor att vara hemma! Min man byter snart av mig och längtar massor efter att få vara henma!
Man kan tänka sig att om en tjänar så mycket mer att det är omöjligt att vara barnledig/vabba, då kan man faktiskt spara undan pengar till ledigheten på förhand. Ett barn dimper inte ned från en dag till nästa, och barnledig kan man vara ända tills barnet är 8… Det handlar väldigt ofta om prioriteringar. Vi ”förlorade” 5000 i månaden på att min man var hemma, men det var aldrig något snack. Det hjälpte förstås att vi inte hade dragit på oss lån, skulder och en livsstil som krävde ett jämnt inflöde av makens lön varje månad.
Min man som programmerar i egen regi skulle inte kunna vara föräldraledig eftersom det då inte skulle finnas ett företag att återvända till efteråt. Dessutom förändras programvaran så mycket hela tiden att man måste hålla sig ajour om man vill kunna arbeta med det man gör. Om lagen sa att han måste ta halva föräldraledigheten skulle han antingen bli av med sitt drömjobb, jag skulle behöva vara ”föräldraledig” utan ersättning eller så skulle halva föräldraledigheten brinna inne. Allt som passar en själv eller ens de flesta passar inte alla. Det måste finnas utrymme för individer att ta egna beslut, vi är inte en flock får. Eller?
Man kan ju vara ledig på halvtid också, dela dagar etc. Det finns många modeller. Jag var också egen företagare under småbarnsåren och var i ungefär samma sits som din man, en bransch med snabb teknisk utveckling och många hungriga konkurrenter. Det funkade att hålla sig ajour på ett rimligt sätt genom att jag höll kontakt med uppdragsgivare, tog en del uppdrag, jobbade på nätter och kvällar, heltid vissa dagar och så vidare. Vi får aldrig system som täcker inte varje människas enskilda behov, men jag vidhåller att man kommer en bit genom att tänka lite friare än vi ofta gör.
Men om manvänder på det; Det finns ju många kvinnor somär i samma situation somdin man. Jag har förståelse för att det är svårt för egna småföretagare att varahemma. Men det gäller ju oavsett kön.Minerfarenhet är tyvärr att det är ingen somreagerarsärskilt överatt en pappa inte är hemma för att han är egenföretagare. Men skulle en mamma inte varamammaledig på samma grunder så är de flesta helt plötsligtinte lika förstående. Då har hon ”fel prioriteringar”, ”borde inte skaffat barn om hon inte har möjligheter att ta hand om det”ellerär självisk. Det är helt plötsligtinte ok att tillämpasamma grunder somär ok för en man. Jag säger nte att du anser det varaså utan baraatt jag stött på de konstiga värderingarna frånmånga håll.
Jag tjänar 180 kr om dagen, det är vår verklighet!
Jag kan inte arbeta pga sjukdom. Jag är en av många som faller genom maskorna i välfärdsnätet. Många vet inte hur svårt det är att vara fattig i Sverige, vi har som tur är inga lån eller skulder. Många har aldrig satt sin fot i fattiga förorten eller har en romantisk syn av den. Det var lättare att fly brinnande krig en att komma ifrån förorten, fördomar och fattigdom. Vi har inget val! Jag måste vara hemma det är enkel matematik och knappast en undanflykt, man kan ju diskutera familjeplanering om man vill men jag blev sjuk och avskedad innan barnet kom.
Hade kvinnliga chefer varit i majoritet hade barnafödande aldrig varit ett problem. Eller snarare, hade män som vi ju vet sitter i en majoritet av alla ledarpositioner, varit barnafödande hade det aldrig blivit något problem. Det hade de sätt till att komma runt på något sätt, eftersom de sitter på makten i samhället att bestämma vad som är rätt och fel. En kvinnlig chef är i minoritet och har lärt sig spela spelets regler, därför har hon likt många chefer svårt att anställa en kvinna som är i den åldern då man ofta föder barn eller som har små barn. Å andra sidan, var det kanske just barnafödande som gjorde att samhällsstrukturen ser ut som den gör, eftersom det är det enda som skiljer män och kvinnor åt (så länge vi alla är införstådda med att feminina och maskulina identiteter inte existerade innan människan kom på dem) och frågan är hur vi någonsin ska kunna ändra på hur samhället är strukturerat så länge vi fortsätter föda barn och så länge chefer ser barnafödande som en nackdel för företaget.
It´s ends up with the money. Tyvärr. Arbetsgivarna betalar för att man ska jobba, inte för att vara hemma för vård av barn. Det är så man resonerar. Att vi vet att man är the Queen of Multitasking spelar inte ett dugg roll. Det kostar att ha anställda. Punkt.
Håller med dig helt och fullt. Visst är det konstigt att en man med barn räknas som en tillgång, men en kvinna är en belastning?? (Inte på alla företag såklart). Sorgligt.
Oj! Jag tror aldrig jag sett så mycket fina ”nu jävlar ska jag trycka ner mina medsystrar”-inlägg som i dessa kommentarer. Riktigt fina exempel på det där med att vi kvinnor är bättre på att hugga varandra i ryggen än på att lyfta fram varandra. Exempel på sånt jag hoppats var en myt.
Hur menar du? Jag ser bara högst relevanta invändningar.
Håller med dig. Att presentera verklighet kan omöjligt vara det samma som att hugga någon i ryggen??
Bra sagt.. tänkte precis samma sak.
Jag anställdes när jag min son var 6 månader. Förvisso en deltidstjänst men chefen (man med fyra egna barn) letade efter just en kvinna som var mammaledig men som ville jobba lite extra (30% bara men ändå). Han ansåg att det inte fanns några som var så effektiva och sugna på att få avsluta saker som mammor. Det hade han ju väldigt rätt i. Jag älskade att kunna åka till jobbet och få göra klart saker, hemma blev allt liggande och jag ”skulle bara” göra något innan jag slutförde projekt.
Min deltid växte med tiden och hade jag inte startat eget hade jag kunnat gå upp på heltid på det företaget.
kanske ska säga att det var när min andra son var 6 månader som jag anställdes. Jag hade en nybliven 2 åring hemma också.
Jag hörde igår på radion att bara 1/3 av alla svenska kvinnor jobbar heltid. Kanske har något att göra med det du skriver?
Allt jag ser på facebook är ”VAB igeeeeen!”. Vem tusan vill anställa en sådan? Seriöst? Jag har själv två barn och har skaffat dem med öppna ögon. Jag vet att jag är mindre attraktiv på arbetsmaknaden och inser att detta förmodligen inte kommer att förändras under min livstid. Tyvärr för mig, men ganska självklart om man är arbetsgivare. Det är idag skitsvårt att ha anställda, det är omöjligt att bli av med anställda som missköter sig och blir de alkoholister måste man betala rehabilitering. Inte konstigt om man satsar på anställda man tror kommer att vara där mer än hemma med sjuka barn. Dessutom- de mammor jag känner verkar mer frånvarande på jobbet. Inte lika hungriga och karriärlystna. Vilket antagligen är sundare men sämre för arbetsgivaren.
Mmm också en bra poäng. Många mammor flexar oftare för att kunna hämta barnen tidigare, de går ner i arbetstid från 100% till 75% vilket jag förstår, men hur enkelt är det för arbetsgivaren att hitta ex. en IT-konsult som vill jobba 25%?
Mammorna (såklart en del pappor också) skriker högre när det ska läggas semesterschema, de ska alltid ha förtur eftersom de har familj, vi utan barn ska helt enkelt inte ha samma valmöjligheter.
Det blir en del halvdagar då barnen plötsligt måste hem från dagis/skola av olika orsaker osv osv.
Så nej, karriärlystna mammor är nog lika vanliga som karriärlystna barnlösa.
om man diskar för hand så slippar man magsjuka! en vab-anledning mindre.
kram på er alla vackra bloggbirds out there ♥
Jag är allergisk mot sådana uttryck som går ut på att mammor per automatik blir så himla mycket mer effektiva, som att det skulle röra sig om någon form av under… Det handlar ju om att man sliter hårdare, helt enkelt! Ingenting magiskt i det, hur mycket du än vill tro det.
Och när de sliter hårdare går en del in i väggen…vet inte hur många duktiga kvinnor jag mött under åren som håller alla bollar i luften hemma och på jobbet.
Så sitter de där på akuten med vad de tror är en hjärtinfarkt dagarna innan julafton som kom när de slog in alla miljoner paket i vackert papper och rullade 3000 hemgjorda köttbullar och kokade julskinkan efter att ha jobbat in allt på jobbet extra effektivt då de ska vara lediga med familjen en vecka och hinna ordna släktkalas, byta paket på rean och hinna vara en söt fru och en glad mamma.
De brukar oftast inte vara en infarkt utan ren och skär utmattningsångest…..
/ Hon som jobbat på akuten en massa år och mött dem.
Jag vet, har suttit där!
Vad är det för fel på att vara hemmafru??:-S…..
Det är väl inget fel i att vara hemmafru om man vill det och tar ansvar för sin ekonomiska bit i samhället ändå.
Tänker på pension och se till att man kan klara sig själv om man behöver det i framtiden.
Jag sökte ett chefsjobb en gång och uppgav mina 3 barn som erfarenhet av att vara att vara arbetsledare. Och jag vidhåller att detta är viktig erfarenhet i mitt ledarskap i min roll som chef.
Jag ser att många uppger vab som ett argument till att man inte ska anställa föräldrar – att barnen är sjuka är ju trots allt ett undantag, de allra flesta barn är oftast friska och tillför sina föräldrar effektivitet, livsglädje, kunskap i att effektivisera och en ny dimension i livet som gynnar arbetsgivaren både på kort och lång sikt.
Så här är det. Det är inte kvinnans effektivitet det handlar om. Det handlar om att kvinnan fortfarande är den som är hämtar tidigt på dagis, den som VABar när barnet är sjukt och den som är ledig längst i samband med fler barnafödslar. DÄRFÖR tvekar man att anställa en ung mamma. Inte för att hon skulle vara trött i mössan när hon är på plats, utan för all den tid hon INTE är på plats.
Läste du mitt inlägg? Det är ju exakt vad jag skrev!
Tror inte att Mysan kritiserade dig, Clara. Bara påminde om alla andra om vad diskussionen utgick ifrån (d.v.s. ditt inlägg).
Och jag trodde heller inte att Mysan kritiserade mig! Hon har helt rätt och jag menade att förstärka det. Men jag ser nu att det låter precis tvärtom. Jag tänka på det till en annan gång!!!
Clara, trist att du så ofta bemöter kritik genom att ifrågasätta om man läst ditt inlägg!
Varför är det tråkigt? Jag vet av erfarenhet att många slarvläser blogginlägg och missar viktiga formuleringar och jagar upp sig i onödan. Om man läser en gång till kan det hända att man ser att vi menar precis samma sak, som i det här fallet till exempel. Det har otaliga gånger hänt att folk helt inte läser hela inlägget innan de skriver kritiken och sedan blir det en himla massa kommenterande fast man tycker samma sak.
Det är trist när du så ofta bemöter kritik genom att utgå ifrån att dina läsare fattar trögt…
Jag uppfattar det inte som att du och Mysan ”tycker samma sak”. Du betonar mammors effektivitet. Mysan skriver om hur frånvarande mammor är… Du förstod ej varför chefer ens tvekade över att anställa mammor. Mysan förklarde en mycket trolig anledning (tyvärr!).
Jag tycker precis som Mysan att det är ett stort problem att det mest är kvinnor som är frånvarande från jobbet och vabbar, vilket de gör eftersom de tjänar minst. Vilket de gör för att de föder barn och vabbar. Det är ett moment 22. Det jag försöker påvisa är att TROTS att många kvinnor vabbar och tar huvudansvaret för barn är de betydligt mer effektiva sedan de fått barn än innan. Därför att man måste!
Det handlar nog mer om en accepterad attityd. Det är nästan okej att inte anställa någon just för att de är föräldraledig. Så hemskt! Har själv råkat ut för det och självklart är det inget som sägs rakt ut men känslan man får går inte att ta miste på
Höj taket för föräldrapeng och VAB så ska ni se att fler pappor kommer att vara hemma… både med sjuka barn och föräldraledig när barnen är små… Svårt att motivera en barnfamilj att välja att den som tjänar mest ska vabba när man förlorar 1000-lappar varje dag jämfört med om den som tjänar minst är hemma… som nån sa… på sista raden handlar det ändå om pengar…
Bra sagt Clara även om jag inte tror alla kvinnor blir mer effektiva när de får barn. Dock håller jag med de kommentatorer som påpekar att ett jämställt uttag av föräldraledighet och vabb gör det lättare för kvinnor att faktiskt visa de positiva egenskaper förvärvat av att bli förälder. Vi väntar barn och vi har bestämt att vi ska dela. Ekonomiskt sätt skulle vi tjäna på att jag började jobba väldigt tidigt men jag vägrar vilket fler fäder borde göra i vårt samhälle istället för att ta ett extra övertidspass. Jag värderar min föräldraledighet så högt att jag har valt att offra en del av de pengar jag sparat just till att finansiera tiden hemma. När jag går tillbaka till jobbet så är det min sambos tur att vara hemma och vi kan åter bygga upp den del av vårt sparkapital vi förlorat men vi kan aldrig få igen den tiden med vårt barn. När ledigheten är slut så får vi ser hur det blir med vabben men jobbar vi bägge två då så delar vi men är någon av oss tex arbetslös får denna förstås ta vabben.
Detta var inte ett svar på inlägget ovan, det var menat som ett allmänt inlägg men jag klantade mig.
Mammor är inte ett eget släkte. Man blir mor, inte en ny art. Mammor är lika olika som alla människor.
Jag har inga barn för jag kan inte få barn och har varit effektiv och ansvarstagande i hela mitt liv. Har alltid tagit mitt arbete på stort allvar och inte stuckit iväg på några spontana resor. Känner många som jag. Har egentligen bara ett par vänner som har barn. (Jag och mina vänner är mellan 30-40 år.) Så som vanligt ska man akta sig för att dra slutsatser om tillvaron baserat på sin egen lilla bubbla, vilket man lätt gör.
Precis min tankegång…
Ja, precis så där tänker jag ofta! Bara för att man blivit mamma är det som att man ska förstå och tycka lika som alla andra mammor, även om det enda som förenar en (i de allra flesta fall) är den enorma kärleken och omsorgen till ens barn. Annars är vi ju lika olika som vi var förut. En del gillar att göra upp scheman och tycker att det funkar bra, andra (som jag själv) blir bara trött i tanken av alla metoder som hör småbarnslivet till och gör på annat sätt. Bara för att vi har funnit en lösning behöver det ju inte vara lösningen för alla, men så upplever jag oftare att det är sedan jag fick barn.
Detta är rent allmänt hållet och har egentligen inget med Claras inlägg att göra (förutom det att alla småbarnsmammor inte behöver vara supereffektiva).
Heja dig Clara!
Jag tycker att alla anställda mammor i UnderbaraClara AB borde få bonus på så sätt får du bonus två gånger och det vore ju inte helt fel
Jag tycker jag var väldigt effektiv innan barn men är numer ännu mer effektiv. Trodde knappt det var möjligt
Jag kan till viss del se att det beror på vilken bransch man är i. Har man ett jobb som ex Clara är det liksom enklare att jobba hemma och ta med ett barn eller två.
Något som är omöjligt i en del andra branscher.
Eftersom vi fortfarande har långt kvar till att familjer delar föräldrapenningen och i samma mönster följer sedan vab, så ser jag absolut att man som arbetsgivare hellre anställer en man om det är samma lika med övriga kvalifikationer.
Absolut inte rätt men så ser mönstret ut; kvinnor tar mer fp och således sen mer vab.
Vad göra då, för mig är det en självklarhet att införa kvotering på föräldrapenningen. Börja med 3/3 som man har på Island så kommer vi se positiva effekter även i arbetslivet och alla mossiga chefer kommer veta att även de unga männen kommer vara hemma med små barn och sedan vabba!
Håller med. Jag har ett kreativt jobb och har jobbat hemma till och från sedan mitt första barn var några månader. Har fått det bästa av två världar – jobba när jag blir trött på kladdet, gosa när jag blir trött på deadlines. Men ytterst få jag känner kan jobba så, de har en arbetsplats som väntar på dem och som inte ser fram emot sjukdagar, restider, lämningar osv.
Visst multitaskar jag men på hemmaplan mestadels. Hur multi jag skulle känna mig om jag var tvungen att resa, flänga och flaxa varje dag vet jag inte. Visserligen minns jag många supereffektiva mammor från tidigare arbetsplatser, men så nära hjärtinfarkt som de var det nog inga som var. Stress, sstress jämt.
Svårlöst nöt att knäcka, i synnerhet inte ensamstående mammor, som är de verkliga hjältarna.
Precis. Det jobb jag har nu kan jag multitaska hur mycket jag vill. Är barnen sjuka så spelar det ingen roll hur effektiv jag är, jag är borta från jobbet och hemma och vabbar.
Jag håller med om att det borde bli ett annat ”tänk” på cheferna när det gäller mammor, MEN jag ser det som en fantastiskt möjlighet att få vara hemma med mina barn när de är sjuka eller ta föräldraledigt då och då för att få umgås med mina barn! De växer snart upp och man får ALDRIG tillbaka den här tiden! (jag har en 11 åring och tvillingar på snart 3)
Jag tjänar mer än min man i månaden men jag har mycket lättare att vara hemma på kort varsel så den smällen tar vi gärna och får väl dra in på något annat de värsta månaderna…
Många idag är så ”vana” vid sina pengar som kommer in varje månad, men synar man vad sina pengar går till så tror jag de flesta kan vara utan lite av det och i gengäld få mer tid med sina barn..!
Fint sagt! Jag tycker om att du tänker ur barnens perspektiv och utifrån föräldrarnas kärlek till sina barn och inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv.
Gillar detta jag med! Det är därför jag har en egen firma så att jag kan vara hemma med mina barn när dom behöver mig.
JA! Heja!
Ja min kvinnliga chef är själv mamma och ändå valde hon att inte ge mig fast tjänst nu när mitt kontrakt skulle gå ut. Orsaken är solklar även om det hette att ”de ville ha någon med mer erfarenhet” – även om jag inte fått någon negativ feedback under tiden jag varit där. Så värdelöst och sjukt!
Min sambos chef är kvinna med fyra barn, trots det blev en av papporna på företaget utanför och anklagad efter att ha varit föräldraledig i 6 månader. Det här ledde till att många av papporna på företaget drog sig för att ta ut sin föräldraledighet. Lite paradoxalt kan jag tycka när chefen inte bryr sig om ifall någon av mammorna är lediga under lika lång tid. Visst är det såklart bra att man, som kvinna på ett mansdominerat företag, ska kunna vara föräldraledig och vaba utan att få en kniv i ryggen, men borde inte detsamma gälla för männen då? Annars är det ju ändå inte jämställt.
Vi behöver fler underbaraclara chefer på våra arbetsplatser. Det skulle underlätta för dessa duktiga mammor att få ett arbete.
Bra sagt Clara! Men för att återgå till det där med att kvinnor tar största bördan för barnen, som vore det helt självklart, varför hamnade du själv där? Minns vad du skrev i ett tidigare inlägg, Jag tog fan i båten och rodde honom iland. Där berättar du om din tuffa höst och högen av utmaningar och jobb du antagit. Startat aktiebolag, skrivit en bok, gjort helt nya säsonger av Pikant i P4 och Husmorsskolan i P1. Medverkat i Gokväll regelbundet, skött bloggen, skrivit krönikor för diverse tidningar mm. Jag blir så inspirerad. Och glad! Men du skriver också att du haft huvudansvaret för ert barn. Så då frågar jag mig hur det kommer sig att du själv hamnade där? För en utbildning (likt den din man pluggar till) som man hänger sig till 100% kan inte – kan ALDRIG – motsvara mängden du jobbat och lasset du dragit. Så hur hamnade du själv där? Varför fick du eller tog du huvudansvaret?
Vi bor så långt bort att min man är borta från sju på morgonen till sex på kvällen de dagar han går i skolan även om han ”bara” pluggar heltid. Det är så dåliga bussförbindelser. Framtiden kommer dock att se helt annorlunda ut då Jakob kommer vara hemma med lillen igen och ta huvudansvaret för hemmet. Växelverkan kan man kalla det.
Fast visst kommer han väl att jobba sen efter föräldraledigheten? Om han har skaffat sig en utbildning menar jag. Då är det ju samma sits igen med hämta-lämna-vabba. Du får skynda dig att skaffa en utbildning Clara så du inte måste göra allt sen enligt ditt resonemang ovan.
Nej, för plugga kan man inte göra i sitt eget tempo. De flesta utbildningar är 100 procent och det är inte valfritt. Men när man jobbar kan man välja att jobba deltid.
Det här är en intressant diskussion. Visst finns det brister i vårt system, men se er om kring i världen och till och med Europa så ser man att vi har det ganska bra i Sverige. Trots ojämnställdhet.
Så himla bra inlägg!!!
Visst är det så att mammor presterar. Men samtidigt är många småbarnsmammor ”duktiga flickor” som stoppar in bettskenan på kvällen och knyter näven i fickan på morgonen när hon går hemifrån. Hon jobbar livet ur sig på dagarna och stressar vidare hem för att styra upp livet på kvällarna.
Det är inte alltid lätt.
Förr jobbade mammor hemma. Nu har vi plötsligt två ”jobb” men inte fler timmar på dygnet för det. Svenska pappor är väldigt jämställda, men väldigt många har fortfarande ett jobb – det på dagtid – att ägna all sin kraft åt.
Problemet som jag ser det är att det är så superkomplicerat att anställa folk. Visst är arbetsrätten viktig men den får inte gå så långt att arbetsgivarna är livrädda att anställa eftersom det är så svårt att bli av med folk som inte sköter sig. Detta borde vanliga, hårt arbetande människor stödja, eftersom de inte ligger i riskzonen att få gå. Sköter man sig får man nog oftast behålla jobbet. I och med att vi har den lagstiftning vi har på området vill arbetsgivarna förmodligen i alltför hög utsträckning satsa på tvärsäkra kort (typ barnhatande singelkillar) snarare än att prova på en fembarnsmamma. Sedan måste man ju också försöka se på saken ur arbetsgivarens synvinkel. Har man byggt upp ett företag vill man inte anställa någon som ska vara borta titt som tätt och betala sjukpenning för den när den får alla dagissjukor.
Jag har ett boktips: ”I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard diskuteras detta och väldigt mycket mer matnyttigt. Läs den!
BRA bok!
Vad menas med folk som inte sköter sig? Uteblir från jobbet, vägrar arbetsuppgifter eller vad? För gör anställda det är det faktiskt superenkelt att säga upp!
Intressant tanke för den delen, att bara kvinnor smittas av dagissjukor…
Vad jag skulle vilja att verkligheten såg annorlunda ut! Att man verkligen kunde lita på att alla gör sitt bästa. Atta alla tar sitt ansvar mot både familj och arbetsgivare.
Så är ju faktiskt inte fallet! Det inträffar att både mammor och pappor VABar för att göra saker?!? Jodå, har haft arbetskamrater som ringt och sagt att barnen är så sjuka för att sedan facebooka från IKEA…Vill även minnas att det finns någon statestik på att fler män vabbar när det det är stora idrottsevenemang(hoppas det är en råttan i pizzan historia för bevis har jag inga…) Tur att dessa är en minoritet!
Som arbetsgivare idag skulle jag nog helst anställa en kvinna 50+. Varför? Uppfattar kvinnor i den åldern som otroligt plikttrogna, sällan sjuka, oftas erfarenhet från barn (vilket meriterar dom som fredsförhandlare i världsklass samt simultanförmåga som en flygledare) och prestigelösa.
Med detta inte sagt att småbarnsföräldrar är ett värdelöst släkte, dom är bra men dyra i driften som skrutt när man är småföretagare
Japp! Håller helt med:) säger jag som tre-barnsmamma;)..
Jo, så är det säkert för många. De blir supereffektiva och jättebra på att multitaska, men för många är det nog säkert precis tvärtom. De blir trötta och gör inte alls bra ifrån sej på jobbet. Kanske handlar det om vad man har för arbete? Trivs man med det man gör är det lätt att lägga in en extra växel och ha tusen järn i elden, men trivs man inte på jobbet är det lätt att hamna i en tröttspiral med småbarn hemma. Oavsett hur mycket man delar med sin eventuella partner.
När jag hade småbarn var jag sjukt effektiv. Arbetsbördan då var säkert 50 gånger högre än nu när jag både jobbar och pluggar heltid. Man fick ju aldrig vara ifred.
Personlig skulle jag anställda kvinnor med barn som blivit kring 10 år. eller varför inte kvinnor vars barn flyttat hemifrån och de äntligen har fått lite eget syre. och är otroligt jobbsugna. Jag menar nu inte vad jag tycker man borde men om jag ser det krasst arbetsgivarmässigt.
Det jag inte skulle anställa är en curlad 20 åring. jisses vi hade några sådana på en tidning jag jobbade på och det var ett enda mörker. jag är inte förvånad att arbetsgivarna väljer bort unga.
och så håller jag helt med kommentaren om bettskenan och den högpresterande mamman som inte är närvarande någonstans. Då har jag verkligen stött på. Framförallt när vi bodde i storstan. En granne tog ut bettskenan, gjorde iordning frukost till tre små söner och man och åkte till jobbet vid femtiden för att stressa hem vid tre och börja sitt andra heltidsjobb. det kallar jag kvinnofälla.
Vad är det jag hör? Att barn tröttar ut dig, gör dig sjuk och fattig? Är det så ni ser på era barn? Varför är ni inte fortfarande barnfria då?
Att ha barn kräver vissa uppoffringar och det fungerar olika i alla fall, eftersom både barn och föräldrar är individer. För Clara är det uppebarligen ett under av effektivitet medan för andra blir det ständig trötthet och sjukdom. Anställ inte en mamma – anställ en individ. Och om du som individ förvärvat dig kunskaper i och med föräldraskapet så framhäv det i din ansökan. Tro bara inte att alla är lika.
Bra sagt!! Alla är olika och påverkas även olika av att få barn!
Mina barn gör mig verkligen supertrött och de kostar massa pengar. Men jag hade aldrig någonsin valt bort dem, eller valt att inte skaffa dem. Att ha barn kan vara fruktansvärt jobbigt och svårt ibland, men det är alltid värt det. Det du hör är mammor som öppet talar det som kan vara tufft med att ha barn, som inte romantiserar det hela, som vågar erkänna att det kan vara jobbigt. Och det får man inte prata om? I allafall inte utan att ifrågasatt. Varför är ni inte barnfria då?
Jag tror inte en mammabonus är lösningen. Men när vi kvinnor tjänar lika som män, så kommer det vara lika många män som kvinnor som vabbar och går ner i tid. Det är nog enda lösningen. De flesta småbarnsföräldrar är så beroende av pengar, och att veta att om pappan är hemma och vabbar en vecka så förlorar dom x antal tusen jämfört med mamman.
Själv har jag inte det dilemmat när min man jobbar med människor och tjänar lika som jag. Så vi delar på föräldraledigheten och kommer att gå ner lika mycket i procent när båda barnen ska vara på dagis
D’r håller jag inte med dig, utifrån vad jag har upplevt så spelar det ingen roll om chefen är man eller kvinna, chefer vill inte anställa mammor eftersom det är de som fortfarande vabbar mest, så det som behöver hända är att vabbningen blir mera jämlik.
Kirsi Piha, en tidigare finsk riksdagsledamot och EU-parlamentariker skrev en bok om ämnet för några år sen. Boken heter (min fri översättning) ”Mammaledare” eller ”Mammachef” och handlar om just det du skrev nu, alla de positiva chefsegenskaper som man får genom sitt föräldraskap. Tror dock att boken bara finns på finska…
Kan bara hålla med! Jag är så tusan mer effektiv och jag har inte ens fått ut ungen än. Men Bara vetskapen att jag snart kommer vara mamma har gjort att jag nu gör uppgifter på halva tiden. Motivation kanske det heter. Det där med att man blir gravidglömsk tror jag inte ett dugg på.
Trodde inte jag heller tills jag stod där och aldrig kom ihåg varför jag gått upp för trappen! hahaha. Det gick över fort…
Jag är (kvinna) och tog ut större delen av föräldraledigheten, min man var hemma också men mycket kortare, jag vabbar även oftast. Och det vill jag! Jag vill vara med barnen, det vill min man såklart också, men han tycker det är helt ok att jag är hemma mest med dem. Och Gud, så ojämnställt det är, tänker många då. Men vi har inte tänkt på jämnställhet i den här frågan. Vi har skitit fullständigt i det och bara sett oss som två individer, två föräldrar, som resonerat och pratat och önskat och bestämt något vi båda tyckte var bra. Och eftersom jag är mamma, är det dåligt av mig att vilja ta mer föräldraledighet och vabba oftast. Hade jag varit pappan hade jag fått applåder. Det tycker jag är ojämställt.
Sen jag blev mamma har jag tyckt jobbet blivit tråkigare. Jag är inte intresserad av karriär, egenföretagande eller få till karriär av min hobby, studera osv. Det är också väldigt fult och ojämnställt att inte vara det. Men jag är trött. Tycker om att vara med familjen och vännerna, slappna av, promenera runt och leva lugnt.
Ja, och det är helt okej att välja så. Men jämställt är det inte och det får i förlängningen effekter på din pension, på din ekonomiska situation efter en eventuell skilsmässa, på din mans situation visavi barnen vid en eventuell separation och så vidare. Det är INTE att måla fan på väggen, bara att lägga alla kort på borden och syna dem ordentligt. Man kan tycka att man väljer okej ändå och så tar man trubblet när och om det kommer MEN det är många som upplever detta som en kvinnofälla, i värsta fall för sent.
Ja, jag är medveten om det. Vi har en plan (som jag såklart inte kan garantera att den följs vid eventuell skilsmässa) som är jämnställd och rättvis för oss båda. Jag har tänkt igenom mitt beslut och känner (iallafall just nu) att det är värt det. Jag vill leva såhär nu.
När/om jag blir ensamstående pensionär så ångrar jag hellre att jag jobbade för lite än att jag var med mina barn för lite när de var små. Så känns det nu och den känslan går jag på.
Ja, vet man vad man gör och tar konsekvenserna av det så.
Konduktörerna ja, jag är villig att ta dem nu. Men det är egentligen där problemet ligger. Där ojämnstälheten är, att den förälder som väljer att var hemma mest med barnen ska fp konekvenser av det. Där kommerClaras ide om mammabonus in, fast det borde vara en föräldrabonus, att den förälder som valt barn före arbete borde få ett stöd, en föräldrabonus i sin pension.Fast så som samhälle och politik fungeraridag, är det svårt att se något sådant bli aktuellt.
Hej.
Är helt med i ditt tänk Jessica. Maken och jag gick med i organisationen Haro som arbetar för familjers tid tillsammans och valfrihet i fråga om barnsomsorg. Läs gärna Jonas Himmelstrands bok ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige” så finner du säkert en hel del tankar du kan känna dig hemma i.
Jämställdhetsbonus finns ju att få från FK from i år. Så belöning för att vara hemma med bvrn, oavsett om man är man eller kvinna, finns faktiskt.
du är så klok och så bra!!!! Vad skulle vi ta oss till utan dig, UnderbaraClara?!
Det jag ville säga med min ovanstående kommentar var, att jag var inte oansvarig innan jag blev förälder. Jag var vuxen och mer ansvarsfull då. Jag drog inte till Thailand hux flux. Jag jobbade alltid, ställde upp, jobbade extra, hade möten kvällstid osv. När jag fick barn, blev jag ”oansvarig”. Jag har något i mitt liv som går före jobb. Jag är den som jobbar deltid, tjatar om schematider, långsemestear, tar ledigt extra
dagar vid jul osv, tar halvdagar, vabbar osv. Jag är verkligen inte en dröm för en arbetsgivare. Men SJÄLVKLART tycker jag inte att jag ska diskrimineras. Men både jag och min chef (även om jag vore min chef) måste såklart diskutera och komma överdels om en anställning som passar oss båda!
Ja, fast det där att mammor är stabila medans andra drar till Thailand bara för att de känner för det är väl en överdrift?
Precis som att barnlösa kvinnor eller men inte kan vara ansvarstagande för det. Det är ju inte där som skon klämmer-
Problemet existerar väl först och främst i systemet som belönar män bättre än kvinnor och även i parförhållandet om kvinnan alltid är den som måste prioritera familjen .
Precis vad jag ville säga. Jag har inte barn, men jag hoppar väl inte iväg till Thailand för att jag känner för det då jag har ett jobb heller…
Det finns chefer som diskriminerar kvinnor för att de är just kvinnor trots att chefen själv är kvinna. Har jobbat hos en sådan och hon var mycket närgången I barnlängtans frågan redan på anställningsintervjun! Och man sjönk I värde när förhållandet blev seriöst! Nu var ju hon psykopat men att chefernas syn är skev I samma förhållande som samhället I stort gör att det är en svårlöst situation hur man än vrider och vänder på det.
Bara att gratulera Clara och er andra som jobbar på bra ställen!
Hur ska vi tänka och resonera runt småföretagare som vill anställa småbarnsföräldrar men inte har råd med vikarier? Är seriöst intresserad av era åsikter, kanske kan ni hjälpa mig med en lösning? Kom inte och påstå att det måste bero på att företaget går dåligt för det gör det inte men marginalera är små… som för så många andra gäller det inte att bli rik utan att kunna garantera ekonomisk trygghet för alla parter. Är det rimligt att förvänta sig att företagaren kanske inte kan ta ut en lön till sig själv när den anställde blir sjuk? Är det konstigt att känna oro över frånvaro som påverkar alla anställda?Tror ni inte att många vill anställa småbarnsföräldrar men har svårt att våga om man tex är nyetablerad?
Tack! Bra skrivet. Det här är verkligheten! Vad gör man?
Förr i tiden, alltså sent i förra århundradet var det alltid FK som betalade ersättning vid sjukdom – och den var på 90 % eller mer, minns inte exakt. Tyvärr har det försämrats i takt med att folk röstar för annat.
Jag blev befordrad till en högre chefsposition när jag kom tillbaka från min mammaledighet, det var dessutom i en starkt mansdominerad bransch. Jag tjänade också betydligt mer än min man som trots det var hemma halva tiden. Vi delade sen helt lika på vabbandet också. Det var allmänt känt att jag levde jämställt och delade lika med min man och det var säkert en faktor i beslutet att befordra mig! Precis som någon sa så vet man ju också om 8 mån innan att bebis är på väg och kan spara för att utjämna om det behövs! Det går om man vill!
Har inte orkat läsa igenom alla 100 tidigare kommentarer men jag tror att en stor del av diskussionen handlar om att det är vi kvinnor som FÖDER barn. Det blir naturligtvis krångligt för arbetsplatsen att hitta ytterligare en kompetent person att anställa under tiden som kvinnan är föräldraledig, det kommer man inte ifrån… Jag är själv 30+ med en kille på 2 år hemma, när jag söker jobb vet jag ju att jag kan sorteras ut eftersom det antas att jag kommer att skaffa fler barn inom en snar framtid. That´s life…
Grymt bra skriver, synd att alla inte tänker som du. Härligt med bonus
:)
Bloggen fembarnsmamman, läste om hennes lilla dotter som gått på förskola men som inte trivdes. Bla stökit, bråkit bland barnen och det höjer naturligtvis ljudnivån ”men också arga skrikande fröknar” som i sin tur hjälper till att höja ljudnivån. Den lilla flickan säger att vid lunch vaktar fröknarna att man tar grönsaker på tallriken fast hon inte vill ha, ”men tvingas att ta” och att det ska ätas upp. Detta gör mej så upprörd kränkande och respektlös behandling som görs mot barn. Såna här pedagoger borde anmälas.
Jag är inte intresserad av karriär och har aldrig varit, inget som ändrades när jag blev mamma, det ligger helt enkelt inte i min personlighet. Min pension kommer säkert inte bli något vidare ( för övrigt ser jag i mitt jobb varje dag många som inte hinner bli pensionärer,eller alls kan njuta av sin pension) och känner mest att det är nu som är viktigt. Jag har tre barn under fem år och är inte speciellt effektiv eller men har insett vad det går ut på. Sitta på trappen i solen med barn som äter glass och är glada, tillsammans med deras pappa såklart. Ibland sitter bara den ena föräldern där men ändå, någon är där, väldigt ofta. Det är en investering i min pension om något.
Får väl då erkänna att jag känner inte igen mig alls i inlägget. Har själv varit en chef bland andra chefer på en stor arbetsplats i tolv år. Här finns inga funderingar vid anställningen om någon är mamma eller inte. Har du bäst kriterier så anställs du.
Och här vabbar papporna lika mycket som mammorna så det har jag aldrig ens funderat på heller.
Problemet som jag ser det är att tjejer är väldigt dåliga på att sälja sig själva, både vid anställningsintervjuer och lönesamtal. Många verkar ha någon slags inställning att saker och ting ska fixas av någon annan. Facket eller jag vet inte av vem. Jag försöker peppa kvinnor som jobbar hos mig att de måste kunna tala för sig själva, men så länge kvinnor inte gör det kommer det att vara svårare för dem än för män på arbetsmarknaden. Jag tycker det är ett större problem än att kvinnor är mammor.
En liten solskenshistoria: Jag är ensamstående med ett litet barn på 100% och en dag frågade jag på jobbet hur det kom sig att de valde just mig när de rekryterade till tjänsten. Det hade funnits flera som sökt och flera som kom på intervju, alla med liknande erfarenhet och utbildning. Svaret blev då att de hade resonerat som så att om jag är själv med ett litet barn så är det en merit och ett mått på hur driftig jag är och alltså en tillgång för arbetet och därför handplockade de just mig.
Jag har inga barn. Inga planer på att skaffa några inom den närmsta tiden. Jag har erfarenhet från flera olika yrken både inom min bransch och från andra håll. Dessutom har jag utlandserfarenhet, goda referenser och om ett par veckor en teknisk kandidatexamen. Men ändå har jag så himla svårt att få jobb. Varför? Kan det möjligen ha något att göra med att jag är snart 29 och gift? Tidigare har jag inte riktigt velat tro på hur utbredd diskrimineringen är men nu känns det verkligen som om jag har en stämpel i pannan där det står ¨Kvinna i barnafödande ålder¨. Och efter att i månader försökt hålla modet uppe vill jag nu helst av allt bara lägga mig ner och gråta.
Ett tips är. Fundera på hur du framställer dig själv. Kan du sälja dig själv bättre. Många kvinnor säger tex ”jag är ganska bra på engelska” när en man skulle sagt ”jag pratar flytande engelska”. Framhäv dina kunskaper och din erfarenhet mera. Se över din CV. Tänk över ditt personliga brev. Ditt personliga brev ska helst inte vara på mer än en sida. Men på den sidan ska du se till att presentera dig själv så lockande att den som läser det vill läsa vidare. Be kanske någon annan läsa ditt personliga brev.
Du kanske redan gjort allt det här, men tänk ändå en gång till på hur du framställer dig själv. Och jobba på ditt personliga brev. Det ska fånga arbetsgivarens intresse.
På min arbetsplats är det ett himla vabbande. Och när en person vabbar = extra jobb för övrig personal. Även om vikarier hoppar in blir det ändå mer för oss andra att göra. Dessutom är det ofta som mammorna måste gå tidigare för att hämta barnen, eller vara lediga i tid och otid för att barnen har skollov.
Inför bonus till oss som inte är mammor istället, är det några som är flexibla så är det vi som får trixa och fixa när mammorna är hemma med snoriga ungar.
Kanske är det något vi helt enkelt får acceptera? Alternativet vore ju annars att vi skulle sluta föda barn. Vill vi att det ska födas barn i Sverige? Vill vi att män och kvinnor ska kunna jobba trots att de har barn? Ja-och det är till och med helt avgörande för vår ekonomi att vi gör det. Ja, då vår vi acceptera att det blir vabbande. Precis som vi får acceptera en rad andra samhällsekonomiskt ”dumma” saker helt enkelt för att det inte finns bättre alternativ.
Anna, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har upplevt en fruktansvärd stress över att jobba med olika vikarier när kollegorna vabbar. Jag skäms för att säga det men jag har nästan känt mig arg på mina kollegor (trots att de självklart inte kan hjälpa att deras barn är sjuka) för att jag gått på knäna när de är hemma. Men den man borde bli arg på är kanske chefen, det är väl hen som borde se till att alla har en dräglig arbetssituation?
Jag håller inte med om att alla mammor är högpresterande. Men det som diskuterats här ang. huruvida det är legitimt att välja bort att anställa mammor med småbarn vill jag kommentera såhär: det är arbetslinjen som är problemet som jag ser det. Dvs att ALLA ska jobba och helst heltid, mamma som pappa eller båda föräldrarna i samkönade relationer. Vem som ska ta hand om barnen är lite oklart. Innan kvinnor kom ut på arbetsmarknaden på det sätt vi är och förväntas vara idag var det de/vi som tog hand om barnen, medan mannen arbetade utanför hemmet. Men iom arbetslinjen ska alltså ALLA jobba- och vem som ska ta hand om barnen, ja- förskolan då. Men det funkar ju inte när barnen blir sjuka. Jag tycker det är märkligt att småbarnsföräldrar ens försöker sträva efter att hålla samma tempo i arbetslivet som innan de fick barn. När jag får barn kommer jag vilja spendera tid med dem. Så vitt jag vet är det också lagtstiftat att man som småbarnsföräldrer har rätt att gå ned i arbetstid och så vill jag och min karl göra. Arbetslivet är fortfarande baserat på hur samhället såg ut tidigare, dvs att mannen arbetade utanför hemmet och kvinnan hemma med skötsel av barn etc. När sedan kvinnor tagit sig in på arbetsmarknaden ska de arbeta på traditionellt manliga villkor. Det funkar inte, som synes, eftersom vi föder barnen som är de framtida vuxna som ska fortsätta att driva samhället framåt och arbeta. Men de flesta chefer (och vissa här också) verkar inte tänka längre än näsan räcker. Om DINA föräldrar inte fått dig hade du inte funnits och inte kunnat bidra till BNP. Och så är det ju ofta barnen som får lida i lutändan, de offras för arbetslinjens och marknadsekonomins skull. Det finns mer i livet än att jobba. Som till exempel att spendera tid med de barn man satt till världen. Det tycker jag under ett antal år kan få vara viktigare än att göra karriär och arbeta heltid, för män OCH för kvinnor. Jag arbetar själv med forskning som berör just dett ämne och det ska bli väldigt intressant att se vad respondenterna svarar i de här frågorna. Ha en fin dag alla fina människor och våga tänka utan för boxen (eller kukarna kanske), det blir så mycket bättre då!
Så där känner jag, att jobb är oviktigt för mig (just nu). Min man tycker också jobbet känns mindre viktigt, men har ett behov av att jobba. Det fungerar fint för oss, barnen och LIVET är viktigast, jobbet är en nödvändighet. Vi jobbar mindre nu, speciellt jag, för jag vill slappna av, njuta av min familj och mitt liv.
Och just för att jag är kvinna känns det extra fult att tycka så. Alla ska vilja ha karriär! Jag hann jobba och vara vuxen och ansvarstagande i många år innan jag fick barn. Jag hade väldigt mycket tid att ge till mitt arbete. Nu vill jag inte ge arbetet mer tid än det behövs för att vår familj ska må bra och gå runt ekonomiskt. Skitskönt är det! Tycker jag!
Heja dig!:)
Ofelia, när tror du att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden? Det fanns en mycket kort period av ”hemmafruande” på 1950- och -60talet, men för övrigt har kvinnor alltid varit ute på arbetsmarknaden. Som pigor, tvätterskor, bryggerskor, you name it. det var bara det att mannen/fadern tog hand om lönen.
Visst har kvinnor arbetat i de yrken du nämner. Men jag pratar om den traditionellt manliga arbetsmarknanden som baserats på en arbetsdelning mellan könen där kvinnan skötte hemmet, så att mannen bara kunde arbeta på sitt avlönade jobb. För pigorna, tvätterskorkna, bryggerskorna skötte nog fortfarande hemmet- också.
Nu förstår jag ingenting alls. ”När kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden” blir alltså plötsligt när ”kvinnorna inte längre behövde sköta hemmet”. När hände det?
Ja det är ju det som är frågan när det hände, precis. Statistik visar ju att kvinnor fortfarande drar ett tyngre lass där tyvärr. Vad gäller arbetsmarknaden menar jag att denna med 8 timmars arbetsdag för män och kvinnor har inte riktigt tagit i beaktande att annat kan ta tid i livet- såsom att sköta barn, hem etc. För att förtydliga så är jag inte för att kvinnor skulle stanna i hemmet och männen arbeta utan snarare för 6 timmars arbetsdag och en inställning överlag samhällspolitiskt att det finns mer i livet än att jobba- som att sätta nya människor till världen och spendera tid med dem. Till exempel. Men det kan bli svårt med tonfallet och att nå fram såhär.
Clara – det finns ett stycke om dethar att mammor ar supereffektiva i en bok jag precis last fardigt, How To Be a Woman av Caitlin Moran. Den kommer pa svenska i juli tror jag, och jag tanker att du skulle alska den. Ibland blir man lite generad for hon skriver sa rakt pa sak, men det ar smallar man maste ta. Hon skriver om feminism och kropp och knopp och barn eller inte och jobb och intressen pa ett fint, nytt, rattfram satt. Las den!
visst är den bra!!! Läste den för ett tag sedan och tyckte att den funkade lite som bränsle på elden. Man blev liksom mer taggad som feminist. för i mitt fall har jag alltid haft svårt att definiera sexism men boken satte ord på det man redan tänkt! Håller med dig. Man bör läsa den!
Du talar från ditt perspektiv, jag talar från mitt. Och jag tror jag förstår vad du vill säga med ditt inlägg (mycket välskrivet, som alltid), men en mammabonus?! Ursäkta mig, men som ambitiös och ansvarsfull kvinna utan barnambitioner eller dito längtan skulle jag ta en sådan sak väldigt personligt. Precis som många mammor naturligtvis tar sådan diskriminering i arbetslivet, som du beskriver, personligt. Som många redan har kommenterat så är människor olika, och det är lika fel att förutsätta att alla kvinnor som har barn är fantastiska anställda enbart för att de har barn, som det är att förutsätta att alla kvinnor som har barn är värdelösa anställda enbart därför. Det är fel att förutsätta att barnalstrande per automatik innebär att man är en hyperansvarig fantastisk människa. Och bara för att man inte har barn betyder det inte att man är oansvarig och ”drar till Thailand” när man känner för det.
Så, nu har jag säkert upprepat ungefär hälften av kommentarerna ovan. Tack för ordet, och en härlig blogg!
Nu har jag ifs bara haft fyra olika arbetsgivare, men barn har inte varit problem vare sig om man är man eller kvinna. Förutom de ställen där jag faktiskt jobbat, har jag sökt jobb på ett flertal andra ställen genom årens lopp och jag lovar att barn har inte varit anledningen i de fall jag blivit ratad av en potentiell arbetsgivare.
Jag skulle vilja se statistik på detta påstående, om detta verkligen är utbrett problem eller helt enkelt bara taget ur luften.
Jag minns en intervju som jag läste med ett föräldrapar (minns inte vilket, men har för mig att det var några halvkända) men de hade ordnat det så här: Pappan hade VAB-ansvar måndag och onsdag, mamman hade VAB-ansvar tisdag och torsdag, och sen rullande fredagar. Typ. Så om mamman planerade ett ”det här mötet får absolut inte ställas in”-möte så gjorde hon det till måndag eller onsdag. De saker som inte var deadlinestyrda på samma sätt planerades till tisdag och torsdag. Dessutom var deras arbetsgivare medvetna om upplägget, så de kunde också försöka styra åt rätt håll. Det verkade vara ett bra system!
Å, vad du är rolig!
Jag kan inte förstå att 147 personer har kommenterat det här inlägget, och de flesta kommentarer är negativa?? Låt Clara vara! Fine om ni har olika osikter men måste ni vara så himla elaka?
Jag har vart med om att kvinnliga chefer som själva har flera barn säger: Ja men vad bra att du inte har några barn så att vi slipper Vabbande och att du går hem tidigt. Och jo det är det väl men å andra sidan är det som du säger att de som är föräldrar är tre tusen gånger mer effektiva än vad jag är, och det erkänner jag. Jag tycker det är synd att barn ses som en belastning. Det gör att många, däribland jag, tvekar inför att skaffa barn för att karriären skulle stanna av.
Låter fantastiskt med utopin att Alla mammor var ”ansvarstagande nog att ha barn”!!
Åh, mitt in prick Clara! Jag håller med dig fullständigt. Jag är så mkt mer effektiv sedan jag blev mamma! Jag jobbar snabbt, koncentrerat och högkvalitativt. Ändå får jag kritik för att jag inte jobbar över från min chef. Hallå?! Jag ser ju till att få gjort det jag ska när jag ska göra det för då kan jag sedan åka hem och hänga med min familj och med mina barn. Jag är ju ingen smitare, jag väljer dock att jobba och inte lalla på kontorstid så att jag kan hinna njuta av barnen sen. Stor kram till dig, du kloka kvinna
Du skriver exakt som det är Clara!! Borde publiceras i någon tidning så alla människor i Sverige får läsa det!!!!