När jag förlorade mamma i cancer blev det inte längre en sak som kan hända utan någonting som händer. Punkt. En av mina föräldrar dog i cancer. Så är livet beskaffat att nu när jag själv är förälder så måste någon av oss också dö i cancer. För mig är det 50 procents risk att jag ska bli sjuk. Att någon av mina vänner ska få cancer. Att någon av mina vänners föräldrar ska få cancer. Det är liksom den statistik jag har i huvudet. Trots att jag vet att det inte är riktigt så illa.
Men när man har upplevt det där, när statistiken i ens eget liv satt sig i huvudet, så tror man att den gäller för allting. Överallt ser jag tecken som tycks bekräfta det jag befarar. Bland mina barndomskompisar är det åtta stycken som förlorat en mamma i bröstcancer. Jag har tre vänner vars föräldrar just nu slåss mot cancer. En liten pojke i grannbyn har fått en elakartad hjärntumör och allt är bara ännu ett kryss i rutan. En punkt jag bockar av som ytterligare ett bevis på att min oro är befogad.
Får jag ett sms där det står ”ring mig” tror jag att någon precis fått ett cancerbesked. Säger någon att hen har ont i huvudet far det genom mitt huvud att det säkert är en hjärntumör. Jag vet att det inte är rationellt. Men det är den första tanke som slår mig. För det är någonting som har gått sönder i mig som inte går att reparera. En slags förtröstan på livet som är borta.
Jag har svårt att föreställa mig att jag ska bli äldre än 50 år, för det var ju i den åldern mamma dog. Och är det inte jag som dör kommer det vara mitt barn, eller min syster eller min man. Min empiriska erfarenheten säger att man måste offra några av de som man älskar mest till cancern.
Den inställningen är den sjuka jag själv fick när min mamma blev sjuk i cancer.
Jag tror det lätt blir så, att tar och gör fakta av sina egna erfarenheter. Själv jobbar jag inom vården på en avdelningen som möter många gravt handikappade, min verklighet är då att dessa handikapp drabbar väldig många. När jag sen ser faktiska siffror på hur många som omfattas av detta i Sverige kan jag inte riktigt ta det till mig.
jag jobbar också med svårt handikappade barn och undrar ibland vilket handikapp mina barn kommer få.
Åh, jag som trodde jag var ensam.. Tänker ofta tanken att ”tur att vi bor på bottenplan så enrullstol skulle fungera bra här” osv…
Jag vet precis vad du menar. Min älskade mamma dog i hjärntumör för 10 år sedan, och sen dess har jag också varit förföljd av dessa sjuka tankar. Det var verkligen något som gick sönder i mig när mamma blev sjuk och dog, en grundläggande trygghet togs ifrån mig och det går aldrig att reparera. Men det har också lärt mig att aldrig ta något eller någon för givet, jag har blivit bättre på att leva här och nu och att uppskatta livets små glädjeämnen. Jag är så tacksam för allt fint och bra som faktiskt finns i mitt liv!
Visst, det kanske är så att man måste offra några man älskar till cancern. Men kanske är det så att det bara är någon man måste offra. Minns då att du redan betalat priset för cancerns hemska framfart. Du behöver kanske inte vara med om det hemska igen.
Gud är med genom allt. ”och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er” 1 Pet 5:7
Visst är det hemskt? Jag har själv förlorat min mamma till cancern för 2 år sedan och sedan dess är jag hypersensibiliserad vad denna sjukdom beträffar. Men det allra värsta är ju att var tredje person drabbas någon gång i livet vilket ju är statistik som talar sitt alldeles för tydliga språk. Vi kommer alla – förr eller senare – att komma i beröring med detta, direkt eller indirekt, och det enda vi kan göra är att leva våra liv till fullo och njuta av vänner och familj, för vi vet inte hur länge vi har varandra…
Å, det låter tungt!
Jag har haft en hel del konstiga tankar själv då jag har en mamma och en kusin som tagit livet av sig. Trots att jag förstår att det är något jag kan välja så har det ändå känts som att jag kommer att dö av det också. Lite bättre blev det faktiskt sen jag fyllde 21 och insåg att jag inte dog då som min kusin. För mig hjälpte det lite när jag läste i böcker om att vi är inställda på att minnas det farliga för att överleva. Hela hjärnan fokuserar på att känna igen det och komma ihåg det farliga för att vi ska överleva. Jättefunktionellt när det gäller farliga svampar, men inte idag. Trots det var det var när jag läste det där sista som jag blev så lättad, det är ju för att jag ska LEVA som det som varit läskigt tar så stor plats. Då var det som om jag fick kraft att sätta mig över tanken och åtminstone ibland våga prova att byta ut den.
Jag är tacksam att du skrev det här inlägget, har inte delat det här statistiktänket med någon förut.
Det där verkar vara det oket vi får dras med hela livet. Jag miste min mamma när jag var 10år i bröstcancer. Nu med två egna barn har jag förstått och spårat många av mina vanliga handlingar, som tex blogga, spara dagböcker, göra fotoalbum, fotoböcker etc som en försäkran om vårat liv tillsammans att det ska finnas mycket att se tillbaka och minnas även när jag inte finns där att berätta för dem.
Eller som den enorma panik jag fick när jag överväldigades av kärleken til vårt första barn, hur ska det här gå, den här rädslan kan jag aldrig leva med?! Men ja det går ju, allt går. Det bara svider till lite ibland. Trots att det nu gått snart 18 år och tack och lov har de medicinska framstegen varit många. Och framtiden är ju egentligen för oss alla oviss.
Får jag leva till 50 strecket och hinna få se mina barn ta studenten och lämna hemmet så är jag fullt nöjd!
Så otroligt tungt att bära!
Jag är också rädd, men av motsatt anledning – jag har förlorat få i omgivningen till cancer så den måste ju slå hårt mot just mig eller mina närmsta ganska snart. Det är en otroligt svår tanke som bara blivit värre sedan jag blev förälder själv.
Jag förstår hur du menar, jag förlorade min pappa när jag var 18 år, dock inte i cancer utan stroke. Men det är någon slags grundläggande trygghet som tas ifrån en. Än idag kan jag bli helt hispig om min man får huvudvärk eller liknande, jag är livrädd att förlora någon igen, för det är någonting som faktiskt kan hända…
Jag förstår precis känslan, jag har en variant av den också. Jag är bara 25 år men har redan förlorat onormalt många jämnåriga vänner under mitt liv. Många fantastiska människor som dött på tok för långt före sin tid, och alla i plötsliga olyckor. Därför tror jag att det kommer att fortsätta så, människor jag känner kommer att fortsätta dö hela tiden. Jag är livrädd när folk ringer på udda tider, eller när folk jag inte pratat med på ett tag ringer lite oväntat – jag är inställd på att jag ska få ännu ett dödsbesked. Jag blir också väldigt orolig när jag inte får tag på vänner och familj, då tror jag direkt att det hänt något.
Det är på pricken, Clara. Vår pappa blev sjuk i cancer när vi var barn och dog en tid senare. Jag tänker precis som du – det är liksom bara en tidsfråga innan någon älskad drabbas. Tack för att du beskrev det så bra!
Så är det för mig också. Ständigt med katastrofpejlen på. Vill vara redo när det händer igen. Försöker vända det till nåt positivt genom att träna på att leva i nuet och att vara glad för alla dagar. Till och med sketna tisdagskvällar.
Cancer är något fruktansvärt, alla drabbas. Lyckligtvis har jag och min familj/släkt klarat sig så jag kan egentligen inte alls föreställa mig vad ni andra känner och går igenom.
Många beskriver dock att känslan av ”odödlighet” är borta. Och det är något man får lära sig att leva med. Hemskt.
Min pappa gick bort plötsligt när jag var 17. Än idag, fem år senare, är jag hela tiden inställd på katastrof. När man inte får tag på någon – personen är död. När telefonen ringer oväntat – dödsbesked. När mamma ringer och låter trött – hon/någon annan är allvarligt sjuk. Man blir så trött av att ständigt vara redo för katastrof. I mitt fall tror jag det är ett kontrollbehov också, att inte låta mig bli lika chockad som den dagen jag fick reda på att pappa dött. Vill inte vara med om den känslan igen, och är jag alltid beredd på att något hemskt har hänt så kan jag inte bli överraskad. Men det är skönt att läsa att du, och andra i kommentarerna, känner på ett liknande sätt. Har försökt förklara känslan för familj och vänner, men det är svårt att förstå när man inte varit med om något liknande själv.
Min mormor dog i cancer när hon var 56 år. Då var jag 14. Nu börjar min mamma närma sig 50-strecket och jag själv 30. Även om jag inte tänker på cancer dagligen följer det efter mig i mitt undermedvetna. Som om vi alla väntar på att någon mörk makt ska komma och ta oss. Sedan vänder jag på det. Jag tänker, vi är döende. Det låter hemskt. Men så är det. Vi är alla döende, somliga lite fortare än andra. Och tiden vi fått här är till låns.
Man kan inte runt och vara världens gladaste och nöjdaste varje dag. Man får vara sur ibland, kanske lite långsynt. Det hjälper dock mig att ha det här till grund. Att vi alla dör. Och att jag mår bäst av att ta tillvara på tiden och mina nära. Att inte gny över småsaker. Se det fantastiska i varje dag vi får mötas. Det underbara i att vi kom hem trygga och säkra idag, också. Att vi får äta mat tillsammans, busa lite grann, genomleva livet. Då jagas mina mörka tankar på cancer sin väg.
Sedan tänker jag, att får jag cancer ska jag fan ta mig slå den. Jag tänker leva hela mitt liv, tills jag är 80 och redo att gå över!
som camilla här ovan säger är det nåt slags grundläggande trygghet som försvinner när man upplever det hemska på riktigt. för mig är cancer nåt abstrakt och obegripligt. min farmor dog i sjukdomen innan jag föddes, men det är bara en del av sagan om pappas liv. att jag eller nån närstående skulle få cancer är omöjligt. att nån skulle skadas/dö i en bilolycka är min fruktan.
förra sommaren blev jag påkörd av en bil. som av ett under skadades jag knappt, men hela min inställning till biltrafik och särskilt övergångsställen förändrades. förut har jag obrytt gått över vägar utan rädsla, övertygad om att bilförare ska se och stanna för mig. att en bil kan köra på och skada en människa var en för abstrakt tanke.
numera är jag förvånad över hur jag bara blivit påkörd en enda gång. tänker ofta på hur märkligt det är att mina närmaste aldrig varit med om nån större olycka. jag oroar mig när jag vet att vänner/familj är ute i trafiken, ex när nån hälsat på och ska åka bil hem. ”varför ringer de inte och säger att de kommit fram?”
Skönt att se att någon annan delar samma hjärnspöken. Jag sportar även en mycket ångestframkallande sömnmetod som går ut på att jag ”förbereder mig” inför min familjs död. Var och en dör på olika sätt i mitt huvud. Det ger mig kontroll att förbereda mig för vad som komma skall när de väl dör, i förtid såklart. Även om jag av erfarenhet vet att det inte går att förbereda sig (min bror hade en dödlig sjukdom hela min uppväxt och dog vid 14 års ålder, och även min mormor som cancern tog alldeles för ung). Min sömnmetod lät mycket mindre galet i min hjärna än i skrift upptäckte jag nu.
Jag gör också så. Förbereder i huvudet hur det skulle vara. Tror nog att det är rätt vanligt.
Känner igen, gått igenom sådana scenarion, det handlar för mig oftare om olika katastrofer, men på nåt vis så räddar jag dem alltid i de tankarna. Dock panisk sista minuten räddning av mig och mannen, med egentligen minimal chans att lyckas, gråtandes, hjärtsnörpandes… usch… Kommer alltid i samband med sömnbrist… Så jag vet ju varför
Tack för att du beskriver det så bra! Din text träffade mig verkligen. Jag är mitt uppe i att hitta en plats mitt bland alla tankar som kom efter jag förlorade min älskade, bästa pappa som efter arton månaders kamp gick bort i ALS för ganska precis ett år sedan. Det är en grundläggande trygghet som tas ifrån en och en överväldigande stor del som försvinner i från ens liv. Jag är livrädd att förlora någon i min närhet såhär igen, för det är någonting som faktiskt händer… Mitt i allt det här känner jag en sådan tacksamhet för dem som finns här och som får mig att vilja ta vara på allt det som är kvar, livet.
Jag har varit med om detsamma; min mamma gick bort i cancer när jag väntade vårt första barn. Du beskriver det så bra med att ”någonting gick sönder inom mig”, precis så är det. Den känslan lever i mig sedan 22 år. Tack för kloka tankar. Annica
Jag är dessutom hypokondriker.. Livet är hårt och inte alltid rättvist.. Kram
Vei Clara!
Jeg har ikke mistet noen i kreft, men likevel tenker jeg ofte som du! Sykdom er grusomt! Man blir liksom klar over hvor sårbart livet er. Jeg tror at man må sette pris på hver dag og glede seg over hverandre:)
Skickar en varm KRAM <3
Jag förstår hur du tänker. Det hände en grej i mitt liv när jag sju år och den ändrade allt. för alltid. litar inte på någon på riktigt men med åren har väl den värsta paniken lagt sig. och du skulle inte kunna tro det om mig heller. Så social och skoj och så välanpassad. och spännande, jobb och man och massa barn. och hund också.
Usch, jag förstår känslan. Min pappa dog i hjärtinfarkt när jag var 21, men han var sjuk hela min uppväxt så jag har alltid levt i skuggan av katastrofen.
Själv fick jag en cancerdiagnos i våras, och min känsla var mest ”jaha, det är min tur nu. Och varför skulle inte jag drabbas?” Jag hoppas att jag överlever men jag ser ju hur hela min familj går sönder lite oxh det gör oerhört ont att vara den som orsakar detta.
Min mamma dog också i cancer. Det var för lite mer än två år sedan. Jag var 20 och min lillasyster 18. Mamma skulle fyllt 50 i år.
Efter detta har jag blivit otroligt nojig och livrädd för att någon ska dö. Jag ringer personer i min släkt med jämna mellanrum, egentligen bara för att se om dom lever fortfarande. Jag blir sjukligt orolig när min sambo inte svarar i telefon eller kommer för sent 10 minuter. Jag blir så orolig så klumpen jag hade i magen när mamma var sjuk kommer tillbaka.
Det allra jobbigaste tiden efteråt, var när telefonen ringde. Jag trodde varje gång att det var någon som ringde för att berätta att det hänt något. Fortfarande 2 år senare fladdrar det ibland till i magen av oro innan jag hör om personen i telefonen låter normal, glad eller ledsen.
Jag saknar min mamma fruktansvärt mycket och jag är väldigt ledsen och rädd över att inte ha min mamma med när jag får barn, tar examen, får mitt första riktiga jobb, köper hus och gör andra viktiga saker i mitt liv. Min syster fick inte ha sin mamma med på sin student.
Jag tänker likadant. Min pappa dog i cancer för 5 år sen, 52 år gammal.
Tack Clara! Jag förlorade min mamma för 17 år sedan och min pappa för snart ett år sen, precis när vi fått barn. Båda dog i cancer. Jag har blivit helhypokondrisk o rädd för döden sedan. Har estämt att jag måste hitta en tro som hjälper mig hantera döden, men det är svårt. Det verkar så skönt att ha en visshet i tron. Dödenblir så outhärdlig annars.
Åh, jag kan ana vad du menar. Far min drabbad av cancer, släkt och vänner likaså. Hemska, avskyvärda cancer.
Så märkligt. Allra första gången jag går in här (ja… pga det perfekta livet på tv
) och det allra första inlägget jag får läsa skulle kunna vara mina egna ord, nästan. Fastän det handlar om min pappa istället för mamma, så har hans död i en elakartad, extremt ovanlig cancer som kom från ingenstans helt ofrivilligt förändrat min syn på hälsa. Pappa gjorde allting ”rätt” och drabbades hårt ändå, och efter det ser jag inte längre hälsoinvesteringar som en försäkran, och jag kan inte vila i det faktum att jag eller mina närstående för närvarande känner oss friska. För det kan bevisligen slå till precis när som helst, man ser obehaglig statistik, ser skrämmande exempel i sin vardag och undrar väl inte längre ”om” utan snarare ”när” man kommer drabbas själv. Och när kommer nästa diagnos, nästa fight, nästa sorg? Det enda positiva med det, om man nu vill leta sådant, är kanske att man tvekar lite mindre inför att göra sådant man njuter av, spendera pengar på minnesvärda upplevelser, visa hur mycket man uppskattar dem man älskar och att man då och då snubblar över ett inlägg som detta som berättar att man över huvud taget inte är ensam.
Min mormor dog i cancer när hon var 54 år och min mamma var då 20 år sen fick hon mig vid 35 år ålder. Varje år har mammas födelsedag kantats med bävan. När hon fyllde 54 var jag 20. Hela det året var ett konstigt år men efter det när hon fyllde 55 så blev mamma lycklig. Nu är hon 62. Och för varje år så är det som hon blir lyckligare. Jag tror det är en kombination av att hon vågar uppskatta livet, hon blev äldre än sin mamma och samtidigt så för varje år som går så får vi ett år till . Rädslan är något som borrar sig in genom förnuftet och spelar på våra känslor. På gott och ont. Tack för du delar med dig.
Känner igen mig. Min mamma dog i cancer när jag var 9. Och jag lever med känslan av att jag bara väntar på att det ska drabba mig också. Och det känns helt naturligt, men väldigt tråkigt.
Min pappa dog när han var 50 av en hjärnblödning, och varje gång jag har spänningshuvudvärk i mer än två dagar tror jag att det bara är 4 veckor kvar att leva, om ens det. Att jag när som kommer kollapsa på gatan, eller i hemmet när ingen är hemma. Dessa tankar förföljer mig och kommer nog alltid göra det, att det han dog av inte heller berodde på missbruket av droger eller alkoholen gör inte min oro mindre.
Fan.
Jag förstår vad du menar. Orkar inte just nu berätta varför.
Har liknande känslor som du beskriver. Jag är så in i 17 trött på alla dessa sjukdomar som finns runt omkring mig och mina kära!
Min pappa har just påbörjat en cellgiftsbehandling. Jag har svårt att ta in det och jag hoppas och ber att det ska gå bra. Mer kan jag inte göra nu. En strimma av hopp i cancermörkret är detta (ja jag är med och det är jag förbannat stolt och glad över, speciellt nu) http://www.glod.nu
Så jobbigt det låter !
Men hur ska man få någon att tänka i andra banor?
Men livet är väl det som förutsättningslöst pågår just nu?
För min del kan jag inte för mitt liv få in en gudstro i detta; funnes Gud så varför låta ”mig” bära denna börda?
Jag undrar- och har alltid( sen jag började undra)och funderat över vad det är för hemlighet som skiljer de som tror från restren.Och dessutom; varför är de troende inte mer tillfredställda,mer lyckliga?
Men… oftast är det de troende som behöver någon form av tröst; de övriga finner trösten i sitt hjärta ( och blir bara irriterade av de troendes olika tyckanden. Eller hur? Tron lurar folk att tro de mår bra! Att inte ha nån tro -men va? Behövs ju inte på nåt sätt OM man mår bra (annars är det skönt med sagor såklaart)
Clara beskriver så väl hur erfarenhet av sjukdom och död ger känslan av förlorad tilltro/ trygghet. Vi kan ju inte alltid ”frikoppla oss” från svåra erfarenheter utan de sätter sina spår. Förnuftet säger att vi kan tänka annorlunda- men som människor brottas vi med existenstiella frågor. De kan ge ett djup och mening åt livet och kanske få oss att uppskatta det vi har här och nu. De svåra frågorna kommer vi inte undan oavsett om vi är troende eller inte. För mig bär gudstron genom hela livet och i tankar på döden. Tron är en relation där alla livets sidor finns med. Som kristen ser jag inte Gud som en ”snuttefilt” eller att det går att förskonas från det som är svårt i livet. På din fråga hur tro hänger ihop med hälsa/ lycka har forskning visat att troende ofta mår bättre på flera plan, vilket verkar hänga samman med att man finner mening med livet. Se artikel som referar en avhandling om det:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=741453
God Jul-kram!
Vilken igenkänningsfaktor i detta inlägget!! Jag håller med i allt du säger. Min mamma är enda kvinnan i min släkt som drabbats av bröstcancer och dog av spridd sådan. För mig är det precis som du säger, det är något som händer och punkt liksom. Jag gick på min första mammografi i augusti i år pga min starka oro för att själva, redan som 28 åring, bära på några förändringar eller ren cancer i brösten. Jag mådde så fruktansvärt dåligt innan undersökningen, hade svårt att kunna se hur i hela friden jag skulle kunna vara frisk. Jag är ju dotter, nära anhörig, jag måste ju liksom ha skiten i mig. Undersökningen visade ingenting. Jag var helt stum av förvåning. Och visst, jag kommer ju gå på flera ….men denna undersökningen var bra ur det perspektiv att jag slog hål på min fasta föreställning om att mammografi och ultraljud var lika med att hitta cancer. Jag hade hela tiden föreställningen om att man prompt skulle hitta något, bara man gjorde mammografi etc. Det var ju så det uppdagats hos mamma. Jag kan också känna att jag antagligen bara kommer leva till jag blir 50 men samtidigt försöker jag ta in andra perspektiv…men det är svårt. Otroligt svårt. Cancer är bland det värsta som kan drabba en, tror jag bestämt. Men man måste leva NU, man måste verkligen insupa den här faktan om att man faktiskt är frisk NU.
Lycka till Clara och jag känner med dig! Våra historier med våra mammor är otäckt lika och det är så orättvist att vi skulle förlora dem sådär!
Jag läser vad du skriver och undrar om du vill få kommentarer på detta eller bara få det ur dig. Jag har som många andra som kommenterat här liknande erfarenheter. Men jag skriver inte mer angående här eftersom de kanske ännu mer spär på din rädsla. Vill du så kan du läsa i min blogg.
Varm kram från Helena
ni får så gärna kommentera. Att fler upplever samma sak är en slags tröst ändå, hur motsägelsefullt det än är. Kram Helena!
Hej Clara,
läser här inne dagligen sedan år tillbaks, men kommenterar väldigt sällan. Nu var jag dock bara tvungen! Gillar det du skriver och känner ofta igen mig. Idag var igenkänningsfaktorn högre än någonsin tidigare – jag känner precis igen mig i din beskrivning av anhörigsjukan! Jag förlorade min älskade far i lungcancer för lite mer än ett år sedan. Jag blev mamma ett par månader efter det, och risken att förlora min son (eller att han ska förlora mig) adderades till livskrisen. De två händelserna tillsammans har skapat en stor dommedagsklocka innuti mig som klämtar för jämnan och varnar för allt hemskt som kommer att hända vilken sekund som helst. För jag vet ju att det kan hända, och det kommer att hända, och när det väl händer finns det absolut ingenting att sätta emot. Jag har också en mental lista där alla hemskheter som drabbar nära, kära och bekanta prickas av och bekräftar regeln.
Jag försöker döva dommedagsklockan med mycket gos, gull och umgänge med min underbare son och med make, vänner och familj. Jag kramar mamma extra ofta, och försöker att låta bli att lyssna när hjärnan vill skrika ”cancer” vid minsta förkylning.
Tack för ett väldig bra inlägg, tack för att jag vet nu att jag inte är ensam, tack för att du delar med dig.
God jul!
Vältajmat inlägg så här första gången jag besöker din blogg… Idag var det min pappas begravning (hudcancer) och min bästa vän fick leukemi för några månader sedan. Mycket cancer nu
Vilken tröst det är att läsa alla kommentarer här. Det är inte bara jag som är rädd. Att vara anhörig är att vara sjuk men utan att kunna känna eller förstå vad som händer. Och många gånger står man där och ska vara stark för den andre när man bara vill skrika och gråta och bli ett barn som behöver få tröst igen. Tack Clara för att du sätter ord på känslor ingen av oss vill prata om.
Tänk att du skriver det här just nu. Jag vill inte skriva så mycket om det — jag tror att min mamma kommer att bli frisk, men rädslan är ett MONSTER som jag inte kan hantera. Ligger vaken och tror att jag själv har cancer, har sån ångest över hur det ska bli för barnen om jag dör (när jag dör!) Ibland gör jag mig en mental bild där jag liksom blåser bort cancerceller från folk — ja, det låter så otroligt stört, men jag vet inte hur jag ska hantera tankarna. Orkar inte höra cancerhistorier, men blev märkligt tröstad av det här inlägget och alla kommentarer; man kanske inte är helt galen ändå.
Förstår tanken. Förlorade min pappa, inte pga cancer utan pga en blödning i hjärnan. Tokont i huvudet och sen bam, var hans liv över. Även om jag själv röntgat huvudet och vet att det är Ok så är jag inne på samma spår som du. Jag kommer inte bli äldre än 45. Varför skulle jag bli det?
Jag förstår att du oroar dig, men det som tröstar mig i min oro att förlora någon nära är att det är inte hur länge man lever som spelar roll, det är hur man lever den tiden man har.
Cancer finns inte i min omedelbara närhet. Det är otroligt skönt. Förskonat. Osannolikt på sitt vis.
Jag börjar närma mig 40-årsstrecet o jag vet ju att det kan braka loss när som helst. Att det kommer att göra det. Föräldrar, syskon, vänner, deras föräldrar o syskon etc.
Frågan är bara när o vem. De dystra stunderna kan bli väldigt mörka när tankarna skenar. Det finns knappast nån som går genom livet utan att nån gång drabbas på ett eller annat sätt. Inte jag heller.
Många styrkekramar till alla er som fajtas just nu.
söta du ….och tänk så många tankar det där ordet sätter igång….KRAM
Hej Clara!
Jag har inte mist någon i cancer men har förlorat en mycket älskad farbror i en drunkningsolycka. Även om det var några år sedan nu så är döden ständigt närvarande, om en älskad inte svarar i telefon fruktar jag det värsta, hör jag om en olycka på radion tror jag alltid att det är någon som står mig nära. Det är som att alla jag älskar står och vippar mot döden och på ett sätt är det ju så. Ingen av oss vet hur länge vi ska leva, men jag känner mig trött över att vara rädd att människor jag älskar lever i en sekund och vara borta i nästa.
Därför är det skönt att veta att det är fler som går runt och är rädda. Jag tror inte att rädslan för att någon ska bli sjuk eller gå bort i en olycka är särskilt hälsosam. För mig är den ofta tärande. Men, den hjälper också, att älska mer och renare. Genom den vågar jag visa hur mycket människor betyder, istället för att bära det inombords. Och den hjälper mig att följa hjärtat, min egen livsväg, för det är det enda vi kan göra här i livet och vi får ju bara ett liv…
Min mormor fick bröstcancer när hon var i femtioårsåldern. Min mamma fyller 50 nästa månad. Min mormor överlevde men jag håller ändå på att förbereda mig för att min mamma snart kommer dö. Det är som att vi som älskar min mamma älskar henne så mycket, hon är så ung och så full av liv att det fattas bara att hon inte kommer att klara det. Det låter väl jättekonstigt, jag fattar det.
Gud, jag känner igen mig totalt. Dock har jag denna känsla genom att jag mist någon hastigt, och helt oförväntat. Varje gång jag ringer mina nära och ingen svarar i telefonen, tror jag att något otroligt hemskt har hänt. Det är inte heller rationellt, men det är så jag reagerar. Jag vill inte få dessa känslor, men jag kan inte styra över det själv..
Å Clara, vad modigt av dig att visa oss denna sida av dig!
Jag har aldrig själv varit i din situation, men jag har själv kämpat med mina känslor inför döden. Första gången var när jag var 22 och blev diagnosticerad men en sjukdom som många dog av förr i tiden. Jag blev isolerad ensam i min lägenhet, för att inte smitta någon. Det tog fyra dagar av ren dödsångest innan jag förstod vad läkarna sa till mig, att sjukdomen i de flesta fall går att bota. Så visade det sig vara mitt fall. Andra gången var strax efter att min son fötts och jag (till synes utan anledning) insåg att jag när som helst kan förlora både honom och min man.
När min farmor gick bort satt jag vid hennes sida. Hon ville inte dö och hade en otrolig dödsångest. Att få se hennes liv försvinna och med det ångesten, har hjälpt mig att gå in i känslan när den dyker upp hos mig, senast för en vecka sedan inför en operation, men också att ta mig ur den känslan.
Hur konstigt det än kan låta så hoppas jag att du kan bli ”vän” med känslan, så att du kan möta den men också snabbt säga ”tack och hej för den här gången”. Egentligen tror jag nog att du redan kan det, eftersom jag ser hur du omfamnar ditt liv.
Många kramar till dig Clara
Oj, så väl jag känner igen mig i det du skriver! Jag förlorade min älskade pappa i cancer för drygt tre år sedan. Och det har sannerligen påverkat min grundsyn på livet. Förtröstan som du skriver. Men även om min tillit till livet har berövats till viss del, så har jag också en annan inställning som blivit starkare och det är att försöka ta till vara på dagarna. Att inte skjuta upp drömmar man har för man vet inte vad som väntar imorgon. Det låter kanske mer klämkäckt än jag menar, för grunden är ju sorgen och rädslan att det viktiga i livet kan berövas en utan förvarning.
Ditt inlägg idag Clara och allas kommentarer berör verkligen. Sitter här med tårfyllda kinder. Kramar till er alla!
Jag tänker precis likadant. Båda mina föräldrar har försvunnit i cancer, med ett och ett halvt år emellan. Jag trodde inte att jag skulle bli 30, nu har jag precis klarat det, men ser det som otänkbart att jag blir gammal. Undrar också om jag har rätt att få barn, om jag skulle vilja det, om jag ändå försvinner när de är små. Eller halvstora.
Det låter ju verkligen pessimistiskt, men jag är inte rädd för döden eller går och tänker på den, jag är bara lite stressad över livet.
Skrev ett inlägg om det:
http://www.casaannika.blogspot.com.es/2012/11/jag-tror-inte-pa-att-livet-ar-langt.html
Känner verkligen igen mig i din historia. Tack för ett väldigt bra och viktigt inlägg!
Jag vet precis. Min syster dog i cancer när hon var 46. Känner ofta hur döden nosar mig i nacken. Även om mitt logiska jag kan tänka att det inte behöver vara så, så finns den där cancern som en skugga i medvetandet.
Bästa Clara
Så otroligt gripande och sanningsenligt. Jag har själv mist ett flertal nära och kära till cancern och jag känner så igen mig i rädslan.
Tack för att du satte ord på det.
Den enda tröst jag själv fine i det hela är att forskarvärlden kämpar vidare med gåtan, och aldrig kommer att ge sig.
Som barn oroade jag mig alltid för att någon i min närmaste familj skulle dö i någon cancersjukdom. Då hade jag ingen egentlig anledning till min oro och bekämpade den så gott jag kunde och det tog många år att bli någorlunda fri från detta. Nu som vuxen och mamma till små barn, fick min mamma en cancerdiagnos och dog till slut i sjukdomen. Sedan dess lever jag med samma slags tankar som du beskriver. Jag tror tyvärr att vi är allt för många som har det så.
du sätter ord på exakt samma känsla som jag har. miste också min kära mamma alldeles för tidigt. fint skrivet.
Åh, vad jag känner igen mig. Förlorade min mamma allt för tidigt pga. cancer. Hjärntumör. Det har gått ett år nu. Jag känner hur skört livet är och att man måste värna om det och sina nära och kära. Försöker fokusera på här och nu och inte tänka sjukdom. Inte helt lätt. Jobbar även som sjuksköterska och ser mer än jag vill ibland. Kram till dig!
Hej Clara!
Tack för att du delar med dig av dessa tankar. Jag läser och tänker att nu känner jag mig inte lika ensam längre. Och jag känner ett behov av att skriva något jag med. Jag delar inte din erfarenhet av att förlora en förälder i cancer, men jag har andra erfarenheter som gör att precis de där tankarna om död och sjukdom och irrationell statistik lever jag också med.
Min dotter föddes med ett stort hjärtfel och hon opererades inte förrän hon var ett halvår gammal (för att det var bättre förutsättningar att operera henne när hon var lite äldre). Under mitt första halvår som förälder ägnade jag därför mycket tid åt att göda min skräck inför döden. Det var hemskt. Men så kom oundvikligen operationsdagen och vår dotter opererades och blev hel i sitt hjärta. Det gick bra och hon får leva. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det goda beskedet för jag hade ju bara förberett mig på det värsta. Innan vår dotter kom till oss hade jag den där känslan av att ”det händer inte mig”. En ganska bekymmersfri tillvaro. Efter dessa erfarenheter kan jag inte tänka så längre. Jag kan inte se statistik på ett rationellt sätt. Om det finns en risk för något så finns den. Det kvittar hur liten den är. För de som blir drabbade av de mest ovanliga åkommor eller olyckor innebär det ändå 100 procent för just dem. Fy, vad det blir jobbigt när man går runt och tänker såhär. Jag kan se potentiell död och katastrof överallt. Och samtidigt är jag mer lycklig än någonsin.
Det var en omvälvande upplevelse för oss att få vår dotter. Många gånger har jag trott att min energi ska ta slut och att jag bara inte ska orka längre. Men så mycket mer jag orkade då! Den där oron får man kanske leva med. Det gäller bara att hitta ett sätt att hantera den. Fast man inte har en aning om hur så är det i alla fall skönt då att veta att man inte är ensam.
Jag vet precis vad du menar. Min mamma dog när hon var 41, och det kändes som om jag höll andan tills dagen jag fyllde 42. Jag hörde någon säja att ”cancer is the great satan of the world. We are all equal in its eyes and there is no rhyme or reason to who it puts its arms around or who escapes it’s clutches.”
Tack för att du skriver din fina blogg.
Så exakt du beskriver den känsla jag går och bär på!
Jag förbannar reklamen som säger att en av tre drabbas. Den har fått mig att djupstudera cancerstatistiken från SCB och jubelenkelt sammanfattat så drabbas ohyggligt få före 60-årsåldern jämfört med innan den åldern, vid 70 så smäller det till rejält.
Förringar inte på en fläck det onda i att drabbas vid 65 men jag tror att vi & våra nära är mycket bättre förberedda då, att vi inte lämnar efter oss barn som inte kan klara sig utan oss.
Min man går nu in på bevakning av sin cancer, och har vi tur som tokar så fortsätter det bara just så…
Kram till Dig!
Kram till er alla!
Hej!
. På Good News Magazine’s sida på Facebook tar jag del av många framsteg och goda härliga nyheter i världen. KBT- terapi är oerhört bra till att jobba med sin ångest, ångesten påverkar en så mycket. Jag har provat och den hjälper. Den hjälper en att tänka att jag inte är ett offer för statistiken eller att jag kan vända de negativa tankarna till något positivt.
Clara jag läser din blogg varje dag, tack för att du delar med dig. Jag miste min pappa när vi väntade vårt första barn för snart 10 år sedan, saknade finns där alltid. Min svägerska fick cancer när deras son bara var 5 veckor, men är nu friskförklarad. Ett år senare fick min lilla brors son en hjärntumör. Efter två svåra operationer är han nu en 5,5 år levnadsglad kille som sjuder av livsglädje!
Även om det kan vara svårt så tror jag att det kan hjälpa mycket att faktiskt fokusera på dem som faktiskt klarat sig, överlevt, kämpat. Läste igår om en ny effektiv metod mot bröstcancer, man fryser tumören med ett litet stick in och bröstet räddas, det är ju fantastiska nyheter
Det är tungt att leva med en väntan om att jag ska dö innan jag är 50. Var rädd om dig och de dina!
Kram
/sara
Åh Clara, styrkekram till dig. Så fint du sätter ord på något så svårt!
Som en som jobbar med cancer och som har fått ge ett tungt besked flera gånger vill jag uppmana alla här inne som verkar sitta med denna enorma ångest helt själva att ventilera den. Oro äter av din själ och det i sin tur kan göra dig fysiskt sjuk. Det finns många anhörigföreningar som har stödgrupper för dem som lämnats kvar. Era liv är för värdefulla för att få förlamas av skräck, man måste leva sitt liv och leva det lite extra för dem som inte fick vara kvar.
Min svärmor förlorade sin mamma när hon var i ungefär samma ålder som när det hände dig. Hennes mamma blev 49 och hon bävade för den dagen hon blev äldre än sin mamma, mest för att hon inte hade ngn referensram för hur man betedde sig när man var äldre än 49.
Men jag tror att vissa saker förföljer en och vissa saker ser man tydligare och hör om man för jag tror att man radarn för det på. Svårt att förklara men jag hoppas att set löser sig för dom runtomkring dig.
Kram!
Som jag minns det har jag alltid haft sådana där tankar. Jag har förstått att barn har flera perioder under sin uppväxt där de blir extra oroliga för sina föräldrar och är rädda för att bli lämnade. Har hört att det handlar om att bli självständig, kontrollbehov och insikten om att saker och ting inte varar för evigt. Jag tror inte riktigt jag kom ur den sista perioden, utan har fastnat och befinner mig där än idag. Jag hade oerhörd ångest under min uppväxt och var övertygad om att mina föräldrar skulle dö.
Så fick min mamma en knöl i bröstet när jag gick i gymnasiet. Det var en väldigt konstig period och vi pratade inte så mycket om det i familjen. Fast vi hade nog behövt. Med ena bröstet bortopererat konstaterades i alla fall att mamma inte behövde ytterligare behandling än hormoner. Men de hade upptäckt fler knölar vid operationen som de inte sett innan.
Min mamma mår bra idag, men med tanke på hur extremt känslig jag var redan innan har det där satt väldigt djupa spår i mig. Varje liten fläck på huden, ryggont och magont får mig att haja till. Jag skulle vilja testa mig och se om jag har den där genen, och har jag den så ryker tuttarna åt helvete direkt. Fast räddast är jag nog för tarmcancer. Det är min största skräck. Jag kan på riktigt tänka mig att gå på regelbundna kontroller med en sån där kamera upp i arslet bara för att vara säker, hur galen är man inte då?
Kort sagt: Du är inte ensam. Det som hjälper mig är att tänka att det är en sådan tur att jag HAR människor omkring mig som jag får oroa mig för. Att jag har så fina människor och relationer som jag bryr mig om. Tänk om man skulle leva livet utan att bry sig när nära och kära kolavippade?
(…och det har ju inte direkt blivit bättre av att jag själv fått barn. Denna. Oro!)
Fina Clara, känner igen mej i din berättelse!
Jag är nu 65 år, min älskade Mamma dog i cancer endast 49 år, (jag var då 18, mina bröder 6 och 12). Trodde precis som du att jag inte skulle bli äldre än 50.
Tänker fortfarande precis som du att nu är det nog cancer så fort jag eller någon mej närstående drabbas av något. Det är väl priset man får betala efter att ha gått igenom en sådan traumatisk händelse. Önskar dej och din familj många lyckliga år tillsammans. Julkramar i massor!
Pingback: Mer saknad « Ordvindens blogg
Min pappa fick diagnosen prostatacancer för ett år sedan. Nu efter strålbehandling är det lugn(are) Men jag oroar mig hela tiden. Läste på massor om cancer och hittade en svenska forskare (på just prostatacancer) som börjat hitta samband mellan insulin och celldelning. Han hade själv efter detta (20 års forskning) gått över till att sluta helt med kolhydrater (för de omvandlas till socker i kroppen- höjer blodsockret-ökar insulinet- som påskyndar celldelning)
Jag mailade massor av länkar och fler forskningsraporter till min far- att det kanske fanns ett sätt att inte ‘halka tillbaka’ i sjukdomen….Trodde att han skulle rensa skafferiet på allt vad kolhydrater hette- för att ta alla chanser att hålla sig frisk, leva längre OM nu dessa rapportet hade NÅN sanning i sig- så var det väl värt det! Jag menar, socker kan man väl leva utan om man får LEVA istället.
Men det gjorde han inte. Han sitter vid fikabordet fortfarande och mumsar bullar och tycker att det är ‘ju så gott’. Och sluta äta potatis är det ju inte tal om!
Detta för mig är fruktansvärt. Det känns som att han hellre äter socker och bröd, än lever längre med oss….
Så jag börjar stänga av helt enkelt… distansiera mig från honom bara för att kunna hantera situationen öht….
Blev så tagen av din kommentar för att jag känner igen mig i det du skriver. Lättare sagt än gjort kanske, men jag skulle råda att du pratar med honom om det. Om inte honom, så någon. Det blir inte bättre av att hålla allt inne.
Och så får man ju påminna sig om att det kommer nya forskningsrapporter hela tiden om vad som orsaker cancer… Man kan inte undvika allt som är cancerframkallande.
Jag förstår vad du menar. Jag har förlorat båda mina föräldrar i cancer (innan de fyllt 60) och nu står min närmsta vän på tur och han är 44 år. Det är så outhärdligt tungt. Cancern är vidrig och jag räknar med att praktiskt taget alla kommer att drabbas och även sorgligt nog dö av det. För så är det i min värld.
Jag är utbildad onkologsjukssköterska (cancersjuksköterska). Jag fick sluta jobba som det för jag tog så illa vid mig av alla nyförlösta mammor som kom in och hade obotlig cancer. Jag jobbade på en canceravdelning för gynekologisk cancer. Alla dom här mammorna hade struntat i sina cellprover och på efterkontrollen efter förlossningen fick dom diagnosen. Så gå på alla cellprover som ni blir kallade till. Dom räddar liv.
Min mormor fick alzheimer när hon var 55 år så jag tror att jag och alla andra i min närhet ska få alzheimer. Nu när min mamma är 65 så har det börjat gå över att jag tror att hon ska få det. men när hon var 55 så letade jag tecken hela tiden.
Ja det är otroligt viktigt. Även om man sexdebuterar sent, så kan cellförändringarna komma otroligt snabbt och sätta sig och gro. Mitt första cellprov visade cellförändringar av tredje graden. När jag var 23 år. Jag blev opererad två gånger och är nu, vid 35, friskförklarad. Hade jag hoppat över cellprovet kunde jag varit död idag! Detta är så viktigt och ändå inget som alla tjejer i 20årsåldern vet något om? Hur är det möjligt att det inte informeras mer om det?
Tack för att du sätter ord på det! Förlorade min mamma för några år sedan, sen dess har jag lidit av samma ”sjuka”.
Jag måste (inbillar jag mig) ha barn vid 25, annars kommer mina kommande barn vara för unga när jag dör i cancer vid 50. Pappa dog för 2 år sedan.
Statistiken ja…den säger oss på sitt sätt att vi inte är ensamma om våra olyckor, trots att det i stunden kan kännas så. Jag har lärt mig att finna en gnutta tröst i det. Här finns en som alltid hamnar på ”fel” sida statistiken, dvs som drabbas av ovanliga åkommor/händelser som de flesta tar för givet att slippa. Det gjorde även jag…för så sade statistiken. Att återkommande hamna i en statistik som visar att det endast finns under 5% risk att drabbas gör att precis ingenting längre kan förvåna…förutom det faktum att jag står här idag. Någon tro har jag aldrig funnit längs vägen, det har inte minst sorgen efter mina förstfödda döda barn sett till. Vilken Gud tillåter sådant? Jag är inte längre bitter över livets stundvisa grymheter men inte heller har jag funnit den där ”ödmjuka tacksamheten över livet-där man tar tillvara på varje dag som vore den en skatt-och gläds extra mycket för allt vackert omkring” som tycks infinna sig hos en del när de backat från ravinens kant. Livet, det ÄR. Spännande på gott och ont. Det både räcker och blir över när statistiken gjort sitt.
Allt gott till dig Clara!
Vad som hände för mig när min mamma dog i cancer var att jag inte längre kan tro på gud. Försöker och försöker man jag blir bara arg.
Jag har alltid varit rädd för nästan allt. Jag är rädd för att dö eller att någon av mina närstående ska dö. Det är inte förrän den senaste tiden som jag insett att det antagligen beror på att jag förlorade min mamma i cancer när jag var yngre. Jag ser döden i precis allting för jag vet att det kan hända vem som helst när som helst. Det är jobbigt att alltid vara rädd. Men vi kommer förhoppningsvis över det.
Jag kan inte sätta mig in i hur det känns då jag tillhör en av de lyckliga få som inte har en enda anhörig med cancer. Allt jag kan säga är att jag tänker på er alla som får leva i detta helvete varje dag. Styrkekramar till er alla.
Men borde det inte istället vara så att eftersom din mamma redan gått bort i cancer så kan det väl ändå inte vara så jävligt att du ska behöva vara med om det igen? Det måste väl ändå finnas någon slags gräns för hur mycket jobbigt som kan drabba en och samma person? Kanske kan man försöka tänka så iaf …?
Trust me, det finns ingen gräns. Läs mitt inlägg längre ner.
Om livet hade förmågan att pytsa ut hemskheter lite rättvist vore det enklare att tänka som Beatrice. Eller när man ännu inte drabbats av större sorger och kriser. Tyvärr är det som Sara säger att det finns ingen gräns. Och buntar man ihop statistiken för ex hur många som drabbas av infertilitet, missfall, cancer, stroke, olycksfall, förlorade barn, handikapp….är det egentligen mer sannolikt att drabbas flera gånger. Tråkigt men verkligt.
känner igen mig i det du skriver, jag har gått igenom detsamma och sånt sätter sina djupa sår.
Åh, det här vet du säkert och det späder ju egentligen bara på…
Cancer kommer att öka, mycket för att vi alla blir äldre och äldre. Och alla ämnen och andra partiklar som coctailblandas i vår kropp och…
Men min ”tröst” är att cancerdiagnoserna allt oftare blir kroniska, dvs man dör inte av dem i sådan utsträckning som förr om de upptäcks i tid, utan de behandlas och hålls i chack livet ut. Usch usch ändå. Tvi och Usch!!
Håller annars med en ovanstående här i tråden, min familj är alldeles för förskonad från detta så när kommer smällen” i vår generation, våra barns, barnbarn.. Obehagligt.
Sjuksköterska
Nu kanske några redan har skrivit detta, jag orkade inte läsa alla kommentarer idag, men det finns ju sätt att försöka förebygga skiten. Jag vet precis hur det är, min mamma dog i äggstockscancer, min moster dog i bröstcancer och min kusin drabbades i år av äggstockscancer och det skiljer bara två månader mellan oss. Risken är mao överhängande för mig då två av tre drabbades innan de fyllde 40.
Men jag och min kusin har tillsammans försökt kartlägga cancern ihop med Karolinska i Stockholm och vi väntar nu på svar om vi har den gen som ökar risken för ägstockscancer eller bröstcancer. Om jag eller hon eller båda har genen så finns det alternativ, som att operera bort de delar som har störst risk att bli sjuka, gå på extra undersökningar etc. Vad som helst eg för att slippa cancer.
Jag tycker att du och din syster kanske ska kolla upp det, det kan minska oron, stressen och obehaget. Ledsamheten över en förlorad mamma försvinner givetvis inte, men kanske kan rädslan för att själv drabbas minska och förenkla livet lite.
Kram
Du är inte ensam och du är inte ensam om att tänka så Clara.
Senaste året i mitt liv;
Min farbrors fru dog i långt gången tarmcancer i juli.
Min kusins man fick en hjärntumör i augusti- genomgår ff behandling.
Min sambos morbror dog september i metastasiserad njurcancer.
Min mamma fick lungcancer i november och lämnade oss i mars i år.
En vecka efter mammas besked fick hennes storasyster samma besked – genomgår ff behandling.
Min lillasyster överlevde cancer som barn.
Min mormor gick bort i cancer när mamma var 19.
Min syn på hela eländet har blivit ganska krass. Jag är inte rädd för det, jag har accepterat oddsen som en del av livet. Det spelar ingen roll att man går omkring och är rädd. Det jag har lärt mig är att leva mitt liv här och nu. I mars föds mitt första barn, cirka ett år exakt efter att mamma gick bort. Jag tar det som ett tecken.
Jag förstår dig helt, och känner ofta likadant, men inte bara när det gäller cancer utan allt möjligt som kan hända och händer som gör att dem vi älskar lämnar oss för tidigt. Särskilt känner jag igen det där med att inte föreställa sig sin egen ålderdom, jag kan inte se mig själv bli gammal, min far dog, precis som mina farbröder, moster och kusiner. Så jag tänker att oddsen för mig att för leva tills jag blir gammal är ganska små. Vilket kan vara en väldigt tung känsla att ha över sig, så jag fann ut att jag var tvungen att vända den. Använda mig av den. Nu tänker jag mest att jag vill göra allt jag drömt om NU inte vänta för vem vet hur gammal jag får bl? 25, 45, 95? även om jag dör imorgon vill jag kunna säga att jag var nöjd med det livet jag levde och att även om jag lämnar saker ogjorda (det kommer jag göra även om jag lever till 95) så gjorde jag ändå en hel del. Och det hjälper faktiskt och hur hjärtekrossande det än är att tänka att jag snart lev längre utan min far än med honom så är jag glad över den tiden jag fick. Vilket låter klyschigt så klart och vissa dagar fungerar det inte alls, men jag måste liksom tänka så för annars blir jag galen galen galen av hur sorgligt det fortfarande är och alltid kommer att vara. För det kommer det ju alltid att vara, tiden läker inte alla sår, viss sorg ska man inte förneka sig själv.
Jag vet precis hur du känner. Jag tänker likadant själv. Cancern följer de flesta av oss. Enda sättet att leva ett drägligt liv är att försöka att inte tänka på den, men det är också det svåraste av allt.
Vad jag kände igen mig i detta! Jag tror att jag får en hjärnblödning var och varannan dag pga att min mamma helt plötsligt från ingenstans gick bort i en när jag var 17. Jag har också svårt att föreställa mig som äldre än 50, min mormor gick nämligen bort i en bilolycka när hon var 40, det var på semester i Afrika. Så jag är också rädd för att dö utomlands utan min familj. Sen är jag också rädd för att bli knivhuggen av en drogmissbrukare för det ödet mötte min bror… Det är svårt att komma undan de här tankarna, trots att jag vet att det är irrationellt så finns de där långt inne i en. Tack för ett fint inlägg om detta, det var nyttigt för mig att höra om fler som har liknande tankar!
Ja, det är enkelt att förstå det du är rädd för. Har själv faktiskt svart på vitt att jag har 50% risk att ha ärvt min pappas sällsynta muskelsjukdom som är ett enda långt lidande i många år som slutar med att man antingen svälter ihjäl eller kvävs. Och det går inte att göra något som helst mot det! Jag har varit med de 20 åren som han har varit sjuk (han gick bort tidigare i år) och det var hemsk. Gissa om jag hypokondrisk är uppmärksam på minsta lilla symptom som skulle kunna betyda att jag börjar utveckla det…
Så det finns många hemska sjukdomar.
Min mamma däremot gick bort helt plötsligt i en hjärnblödning när jag var 23 och det var minst lika jobbigt. Att aldrig kunna säga hejdå.
Efter att ha upplevt båda varianterna kan jag inte säga vad som är värre. (Förutom den stora risken att ha ärvt en sjukdom som det inte finns medicin mot och där inte ens cellgifter har minsta effekt.)
Men just detta att förlora sin mamma tidigt, innan man blivit riktigt vuxen, är nog ett av de större trauman som kan utsättas för. Jag är 39 nu och har fortfarande svårt med det. Mitt hjärnspöke är alltså lite annorlunda än din men lika effektiv.
Så en stor kram från mig till dig. Det går aldrig över, man kan bara försöka att fylla livet med mycket annat som är roligare att tänka på.
Tack för dina ord Clara.
För ca en månad sen opererade jag bort en leverfläck som det var cancer i. Den har inte spridit sig och den är borta nu så allt ska vara ”frid och fröjd”, eller? Det var inte ens jag som observerade den där lilla fläcken. Det var min läkare som såg den när hon undersökte nått helt annat, typ ”jag skulle vilja kolla på den där fläcken också” och jag bara ”sure, kolla vad du vill”. Jag var där pga några eksem i nacken typ.
En rad av ”tänk-om” tankar har väckts i mig. ”Tänk om det var JAG som hade observerat den först om ett år?” ”Hade den spridit sig?” ”Tänk om jag aldrig hade gått på det där random-besöket?”
Även fast allt ska vara okej så tänker jag också ”hur har jag levt?”, ”vad har jag gjort?”, ”vad har jag INTE hunnit göra än?” , ”ska jag dö innan jag fyllt 25?” Alla blir inte 97 år.. Jag känner mig paranoid. Lite patetisk faktiskt. Allt är ju bra nu liksom?
En otrolig känsla for just genom min kropp, för jag förstod just att jag inte är ensam.
Jag går runt och tänker likadant hela tiden, men jag vågar inte säga det högt, då kommer det säkert hända. Jag har förberett mig på att min mamma kan gå bort från mig, när som helst, för hennes mamma blev bara 60 år (gick bort efter fyra fighter mot cancern). För 6 år sen fick min mamma diagnosen cancer och ända sen dess har jag gått och förberett mig på att få beskedet om en ny cancer, en cancer som inte kommer gå att övervinna.
Tack för att du delar med dig Clara, tack!
Jag tänker….precis likadant. Min pappa gick bort för två år och snart fyra månader sedan. Sedan han blev sjuk den där dagen för nästan 5år sedan har cancer blivit vardag. En mörk tanke som hela tiden gnager i huvudet, den onda som aldrig slutar göra sig påmind om sin närvaro.
Jag känner igen mig i en hel del av det du beskriver. Min pappa blev svårt sjuk och dog några dagar före julafton för snart fyra år sedan. Något som slagit mig i efterhand är att inte ta någon för givet. Jag har blivit så medveten om att jag har inga garantier för att min mamma kommer finnas hos mig, och att jag måste vara beredd på att hon kan tas ifrån mig så att säga. Hon har också varit sjuk men är nu frisk, men man kan aldrig veta. Jag har också flera nära vänner vars ena föräldern gått bort i cancer. När man varit med om liknande som du beskriver blir det till ens vardag som blir naturlig på något vis.
Tack för att du delar med dig av orden!
Jag har varit nära att förlora min lillebror två gånger i två olika sjukdomar varav en leukemi, min pappa har haft två olika cancersjukdomar varav den ena tog hans liv bara npgra månader innan jag fick mitt första barn. Jag tänker aldrig om någon i min närhet eller jag skall drabbas utan när. Men på något sätt försöker jag tänka att solen lyser starkare i dödsskuggans närhet. Känslan av att jag kan försvinna eller någon i min närhet när som helst får mig att älska livet lite extra, eller jag försöker i alla fall tänka så!
Jag förstår dig. Förlorade själv min pappa i bilolycka när jag var 11 år. Min mamma har också förlorat sin pappa i en bilolycka när hon var ung. Så för mig är det katastroftankar jag kämpar med ofta, att jag, min man, vårat barn eller hela våran underbara lilla familj en dag kommer dö i en bilolycka. Jag är livrädd när min man och barn åker bil utan mig. Vad händer nu mig när de dör tänker jag? Hur ska jag orka själv? Jag har länge tänkt göra en låda med minnen så mitt barn kan minnas mig när jag dör. Hemsk katastroftanke, det är just vad det är, en obehaglig katastroftanke och ingen rationell sådan. Ingen låda gjord ännu. Jag har annat roligt att fokusera på nu…
Hej finaste Clara!
Jag kan verkligen känna igen mig i det du beskriver, jag har inte riktigt reflekterat över vad det är jag har känt, men nu satte du ord på det. Denna ständiga rädsla för att förlora ännu en som står en nära, eller att jag själv ska drabbas, den ligger som alltid och pyr inom mig. Jag har under min uppväxt förlorat både morfar och farmor i cancer, men även min mormor och farfar har haft cancer, men blivit friskförklarade, tack och lov! Pappa har haft hudcancer, mamma har haft cellförändringar i livmodern och opererat bort den, så de är ju också pigga nu, tack gode Gud! Men det tar som aldrig slut…. oron finns där ständigt, jag väntar som bara på nästa nedslag. Jag brukar också fundera rent statistiskt vem mer i min närhet ska drabbas, nån av mina vänner, familj eller jag borde ju drabbas… Det är svårt att släppa taget om denna rädsla, men de blir ju aldrig bättre för att man oroar sig, men ibland kan man inte hjälpa det… när rädslan väl har kopplat greppet om en.
Stor kram till dig Clara<3 åsså får vi påminna oss om att Jesus är vid vår sida, å håller vår hand, så egentligen behöver vi inte oroa oss för morgondagen, men det är som sagt lätt att trilla dit!
Ha det så bra och Guds frid i juletid!
Jag är likadan, dock inte med canser utan med hjärnblödningar. En av mina bästa vänner dog av en sån jag var 18 och efter det så blir jag nojig så fort någon har huvudvärk.
Min vän hade i princip konstant huvudvärk i ett halvår – nio månader och gick till läkarna flertalet gånger men det var ingen som gjorde något, vilket i sin tur har gjort att jag har sjukt svårt att lita på sjukvården.
Hemskt när något sådant händer och jag önskar det verkligen inte till någon annan!
Det är exakt likadant för mig, Clara. Exakt så.
Jag måste nästan le när jag läste ”ring mig” betyder cancer. Likadant funkar jag. Och resten du skriver.
Ledsen att du också har det så, men samtidigt en lättnad att veta att fler fungerar likadant i huvudet…
Stor kram.
Clara, nu du lyckade sammanfatta massor av mina egna tankar i ett inlägg. Sådär är även min syn på det där med cancer. Skönt på ett konstigt sätt att se dessa tankar även utom mig själv.
Kram & tack för din blogg
Gud så skönt det var att läsa det där. Jag är precis likadan. Inte just för cancer, men döden och sjukdomar i allmänhet. Mamma hade cancer när jag var liten, och pappa tog sitt liv för ett par år sen. Det känns som att jag bara går omkring och väntar på nästa kris. Jag har också precis som du svårt att se mig själv och mina nära bli gamla. Det känns som en omöjlig dröm. Tack för din text, jag känner mig lite mindre ensam.
Måste bara säga att alla cancer betyder inte död längre många mer klara sig. Jag drabbades själv av cancer när jag var 19 år och klarade mig, men när jag blev gravid i år kom det tillbaka en liten tumör som dom tog bort och samtidigt var dom tvungna att plocka ut vårat barn tre månader för tidigt. Men idag mår både våran dotter Elly och jag bra.
Jag tycker det är helt normalt att känna så <3 Det gör jag också. Tyvärr är vi allt för många som har någon i vår närhet som råkat ut för cancer.
Efter att förlorat flera av mina nära så har det gjort att jag tar tillvara på mitt liv på ett annat sätt än jag gjorde innan. Uppskattar småsaker mer. Försöker leva mer i nuet
Kram
Finaste Clara. När jag läser dina tankar vill jag inget annat än ge dig en rejäl go kram. En nybyggd kopp kaffe med nystött kardemumma och några av mina himmagjorda praliner som ligger i frysen. Det gläder mig att du har fina människor omkring dig! Omger man sig med kärlek så klarar man allt! Stor julkram till dig och dina kära! <3
Kära Clara..
Livet tar och det ger….men på något vis måste vi leva för de levande..
Ta gärna ut glädje i förskott, då får du glädjas även om det aldrig inträffar och om det sker, får du vara glad två gånger.
men ta aldrig ut något elände i förskott, den energin behöver du om eländet verkligen inträffar.. ett gott råd Kram
jag är inte förskonad..mamma tog sitt liv jag hittade henne jag var 10år–
vi har haft sjukdom och elände i vår släkt..
men vi får inte glömma att leva…livet kan vara underbart..
Hej! Jag klickade in mig på din blogg för första gången igår. Och nu har jag suttit och skummat igenom xantal sidor. Jag måste säga att jag inte är personen som vanligtvis kommenterar bloggar och jag antar att du inte ens kommer att läsa den här kommentaren men jag chansar – vilken fantastisk kvinna du verkar vara! Även fast jag inte håller med om allt som du skriver och tycker så är de kul att läsa. Och just detta inlägg har jag nu läst om säkert 7 gånger. Jag förlorade min mamma i lungcancer för några månader sen. Hon hann inte fylla 50. Och jag är också cancerskadad. Jag är helt övertygad om att min bästakompis mamma kommer få cancer, att min pappa kommer få det. Alla som röker! Och alla andra också. Jag är även helt övertygad om att alla som får cancer kommer att dö. Inte en särskilt bra inställning. Jag vet. Det har gått så långt att jag tillochmed funderat över varför man ens försöker behandla cancer – man överlever ändå inte. Nu vet jag att så inte är fallet. Visst överlever människor cancer eller iallafall lever längre än vad min mamma gjorde med hjälp av medicin. Okej nu vart det långt! Förslåt. Summering: du verkar som en toppen människa (du påminner om min mamma lite
) jag trodde bara att det var jag som åt klimp och soppa och jag är glad över att veta att någon mer har denna cancerräddslan. Tack från mig!
Tack för din jättefint kommentar och välkommen hit
stor kram