“Följer ni Alex Schulman på Twitter? Jag gör det, för jag tycker att det finns något oskyldigt underhållande i han sätt att meddela sig där. Han är skrytsam, på ett så naivt och oblygt sätt att jag alltid fnissar lite när jag läser inlägg där han säger att han får så mycket entreprenörsidéer att han inte vet vad han ska göra av dem, att han nog måste klona sig själv för att få det att fungera. Han är helt enkelt en väldigt självbelåten liten man. Men det finns andra sidor hos honom. Han kan också vara människoföraktande, fast på ett så overkligt sätt att man liksom knappt kan tro att det är sant.

Att följa hans liv på Twitter är hisnande. Han framstår som så oerhört osympatisk, så oerhört besatt i att beskriva sin egen framgång. Så totalt befriad från empati. Men han skadar ju ingen med det där, utom möjligen sig själv, och man läser en tweet och man underhålls på märkligt vis och sen går man vidare i livet/…/Jag blir äcklad när jag läser det. Det är så osympatiskt och empatilöst att jag blir alldeles nedstämd. Vilken osedvanligt ledsam person han är, denna Alex Schulman. Han måste vara skadad eller traumatiserad av något som förstört hans möjligheter att känna medkänsla.”

 

Visst var det lite elakt? Lite i hårdaste laget om Alex Schulman? Ja, det tycker jag nog. Det där förtjänade han faktiskt inte. Men så är det inte jag som har skrivit det heller. Utan Alex, i ett inlägg som handlar om Blondinbella. Jag har bara bytt Bellas namn mot Alex. Jag tycker nämligen att Alex rackande på unga kvinnor börjar bli lite tröttsamt. Framförallt är det slöseri med skrivkunnighet. Han har otvivelaktigt mycket begåvning. Så onödigt att ödsla bort den på misogyn smörja.