Jackan med nyckelpigorna har han ärvt av mig, den stickade tröjan har hans gammor gjort åt honom. Huvan är blå och skjortan har han på lån. Så fint ihop alltsammans! Jag tycker nästan att det är roligare med hans kläder än mina egna nuförtiden. Är mina bara rena, fria från snor och flottfläckar och något sånär sköna så är jag nöjd.

Jämfotahopp är senaste grejen här hemma. Ta i och hoppa allt man kan. Inte blir det så högt (någon centimeter bara) men nog högt för att bilden ska bli suddig för fotografen.

Alternativt snurra runt sin egen axel och skråla högt samtidigt. Eller lägga morsans telefon på lådbilen och skjutsa runt den i hög (?) fart. Kul grej liksom! Här är vi inte knussliga med nöjen

Jag har i regel väldigt god nattsömn. Lite för god nattsömn. Jag är typ medvetslös och oväckbar nämligen. Dessutom somnar jag tre sekunder efter jag lagt huvudet på kudden och snarkar högljutt. Förra natten, precis när huvudet nuddade kudden kändes den lite hård. Inte som kudden brukar vara utan nästan knölig. Men innan jag hann undersöka detta närmre hade jag somnat. Sedan vaknade jag till då och då under natten, och tyckte att kudden var obekväm. Men jag lyckades inte vakna nog mycket för att fatta beslutet att undersöka den. På morgonen vaknade jag med en faslig nackspärr. Och kände plötsligt att kudden definitivt var konstig. När jag klämde lite till på den visade det sig att någon (?) tryckt ner en gosedjurshund och en rostig spade i örngottet. Som jag sovit på. En hel natt.

Nackspärren sitter kvar ännu. Men sömnkontot är fyllt till brädden i alla fall.

Tiotalet vänner och bekanta har fått barn eller ska få barn den här våren. Och så min syster förstås, vilket känns precis lika kul om det var jag själv som skulle få barn! Men jag minns också hur jag kände sista tiden innan förlossningen. Hur jag hade längtat och väntat och tyckt att dagarna segade sig fram nått alldeles fruktansvärt. Till jag plötsligt en dag insåg att jag snart skulle ha ett barn - och då fick jag iskalla fötter! Jag tänkte med fasa på att jag aldrig skulle vara ensam igen, att jag bundit upp mig för resten av livet och undrade hur i hela friden jag skulle orka med det?  Och det är ju ingen konstig farhåga med tanke på att man faktiskt blir tröttare och tröttare ju längre graviditeten går. Då kan tanken på att man snart dessutom ska ha ansvaret för en helt ny person, kännas något övermäktig.

Men till nästa barn får jag nog inte kalla fötter för nu vet jag ju hur roligt det är att vara förälder och att man orkar hur mycket som helst fast man inte tror det. Att få barn är ungefär som att få hundvalp, köpa sommarstuga, åka på solsemester, vinna på lotto och inleda sitt livs kärlekshistoria – på en och samma gång! Det finns inget att oroa sig för – även om det troligtvis också är det jobbigaste man upplevt kommer det vara värt det en miljon gånger om.  Det är ju ändå liksom världens roligaste grej. Och för VÄRLDENS ROLIGASTE GREJ kan man ju vara villig att uppoffra en del? Typ som sömn, fasta bröst, ett eget liv under några års tid…

Illustrationen ovan gjorde jag för flera år sedan – men nu sedan jag fick barn ser jag att det är mig själv jag ritat. Så här är livet med barn. Ett jäkla kaos av skit och grejer överallt. Om man skulle konstruera en maskin som skapar maximal oordning på minimal tid skulle den se ut precis som en tvååring. Snabba ben, två flaxande armar, klåfingriga händer och ett stort huvud med mycket litet förstånd. Det är som att tvååringar är konstruerade för att förstöra. Om han är på det humöret går han genom huset och formligen vräker ut saker överallt. Själva vräkandet, stökandet, rivandet är nöjet. Att se precis hur långt ett kastrullock kan flyga om man tar sats ordentligt. Att testa hur golvet känns när man hällt det fullt med havregryn. Och det är ingen idé att städa efter honom heller. Städa gör man när han somnat. Om man orkar. Men det gör man inte. Så då ser det ut så här.

Fantastiskt att en häst som gungar fram och tillbaka på stället kan roa så himla mycket. För det gör den. Jag hade själv en gunghäst som liten, som pappa hade byggt. Och när den blev tråkig bytte jag upp mig till en käpphäst – och som vi red på den. Byggde hinder, gjorde banor, red i skogen. Red och slogs jag och min syster – för vi hade ju bara en käpphäst på två barn och det var inte särskilt lyckat. När mamma och pappa tröttnat på bråken tillverkade de ytterligare en käpphäst. En brun i manchester med ljusa fläckar och förstås en lång och slängig man. Sedan slogs vi ett tag om vem som skulle få den nya hästen och när vi slagits färdigt fick Anna ha den och jag fick ha den gamla. Och sedan red vi benen av oss under en hel sommar. Nu när jag tänker på det är det nästan så att jag skulle vilja rida käpphäst igen. Tyvärr är jag allergisk mot riktiga hästar så jag får hålla till godo med dem som gungar och är gjorda av trä.

Efter föris igår hade vi målarverkstad här hemma. ”Måla påskkort gammelmormor” var det uttryckliga önskmålet. Ett stadigt staffli är bra för ändamålet.

Pappret var inte det enda som fick sig en omgång med färg – även händer fötter och kinder!

Sedan målade vi påskägg. Det är helt otroligt hur länge barn kan sysselsätta sig med målarfärger. Han satt knäpptyst i en timme försjunken i sitt måleri.

Pilligt värre för en tvååring att måla påskägg – men väldigt kul!

Min tvååring jobbar och står i hela dagarna och vet att utan honom skulle världen sluta snurra. Om han inte väcker oss på morgonen så kommer vi aldrig upp. Slänger någon en strumpa på golvet lägger han den i tvättkorgen. Glömmer jag att torka munnen efter jag ätit så kommer han med papper. Han säger tack med lycklig röst när jag bytt en blöja eller ger honom tandborsten eller räcker honom duploklossar med order om att städa upp. Och när jag kom hem igår kom han springade med öppna armar och ropade -Älskade barn! Vad vi än gör så har vi världens bästa hejarklack. Den här morgonen när jag var alldeles ovanligt seg och knappt orkade upp stod lillen på golvet och hoppade och ropade -blavo mammaaa, blavo! Vem kan vara trött då?

Fina barnkläder är något jag samlat på i många år. Blev så glad i helgen när jag fann dessa två klänningar. Den prickiga är någon slags nyare grej men den ljusblå är från 50/60-tal och supersuper fin! Femton kronor styck betalade jag! Pangpris minst sagt…

Middagsfriden som rådde när han var liten alltså. Ojoj. Glupande aptit och en förnöjsamhet som inte var av denna värld. Den här bilden togs för två somrar sedan, när han precis började kunna sitta i stolen. Denna sommar blir hans tredje. I sommar kan vi göra så mycket som han inte kunde förra sommaren. Ingen årstid är sig lik två gånger i rad med ett litet barn vid sin sida. Helt enkelt för att barnet hunnit bli en helt ny person sedan förra året. Så kul att få vara med på resan!

Egenföretagare som jag har inte stora möjligheter att vabba. När lillen var hängig och hemma från föris idag fanns det ingen som kunde gå in och täcka upp för mig. Å andra sidan kan jag ju göra många jobb med lillen bredvid mig, och bara det är ju en lyx.

Staffliet hans flyttade jag in i min ateljé och så fick han gå loss med kritor och målarfärg och han höll sig sysselsatt en lång lång stund. Ganska mysigt att ha en arbetskompis i miniformat bredvid sig. När jag gick dit och målade en hund fick jag stående ovationer, hopp och studs och ”blaaa mamma” som beröm. Det kan jag inte komma ihåg att jag nånsin fått på något annat kontor

Lillen vaknade och var krasslig idag så alla möten jag planerat fick ställas in. Istället är jag hemma och tar det lite lugnt. Vi tog en rejäl sparktur imorse och sedan satt vi länge på farstubron, med sol i ögonen och lyssnade på fågelsång och hackspettens karaktäristiska läte. Ganska mysig dag blev det ändå. När Jakob kommer hem från skolan ska jag nog ta mig en skidtur också. Skidåkning är bra när man sitter mycket vid datorn och blir stel och trött i armar och axlar. Bra för mig då, med andra ord.

Dagens frukost blev bland annat en drink på mjölk, banan och en massa björbär. Enkelt och gott och jag står mig förvånansvärt länge på den också. Ser ni solen förresten? Morgonsol i köket!!!

Jag blir så trött på alla som tvärsäkert yttrar sig om vad som är bäst för barn. Barn är individer. Precis som man inte kan generalisera om vuxna hur som helst så kan man inte göra det om barn.

Ta det här med sömnen. Antingen man förespråkar att barnen ska sova i sin egen säng eller med föräldrarna, så är det ofta hätska tongångar. Själv var jag helt på det klara med att Bertil skulle sova mellan oss i sängen. Så att han enkelt kunde ammas och känna sig trygg. Det funkade ganska bra i tre månader. Han sov gott om nätterna och när han vaknade gav jag honom bröstet. Men tillslut förvandlades jag bara till en enda stor napp. När jag vaknade på morgonen var jag så less på fysisk närhet att jag mådde dåligt av tanken på att behöva amma snart igen. Dessutom började nätterna bli allt oroligare. Jag sover alltid djupt (jag menar jättedjupt – typ medvetslös) vilket gjorde att jag inte riktigt hade koll på var lillen var i sängen. Ibland hittade jag Bertil helt intrasslad i mitt täcke, med ansiktet övertäckt så att han inte fick luft. Kokhet och röd som en kräfta. Jag började bli allt mer rädd att jag skulle skada honom när han låg bredvid mig. Och den oron fick mig att vakna flera gånger varje natt med skenande puls och skräck i kroppen. När min BVC sköterska klargjorde att barn oftast inte behöver nattammas efter tre månaders ålder bestämde vi oss för att lära honom att sova i sin egen säng. För hans säkerhet och för allas nattsömn.

Vi läste på Anna Wahlgrens (både hyllade och bespottade) sova hela natten-kur. Och sedan gjorde vi vår egen variant av den. Det var ett så otroligt bra beslut! Vid fyra månaders ålder sov han från 19-07 i egen säng i eget rum. Glad och trygg jollrade han sig till sömns. Han mådde gott av de nya rutinerna och vi mådde gott av att få sova. Sedan dess har vi kört på de invanda rutinerna. Han har kunnat läggas i princip varsomhelst hursomhelst. Han sover alltid i egen säng och har 99 gånger av 100 somnat utan problem. Men så i julas började han krångla och signalera att han inte villa vara instängd i sin spjälsäng. Så vi tog bort den. Efter några kvällar med en del spring från spjälsängen verkade nyhetens behag ha lagt sig. Nu sover han själv i sin säng – och är trygg och lugn där.  Men jag är inte fanatisk på något sätt. Tvärtom är jag rätt så lat och försöker göra det som är enklast. Kommer han över till oss vissa nätter så får han gärna göra det. Nu är han ju större och säger till (snarare slår till) mig om jag lägger mig på honom.

Jag tror att det viktigaste i baruppfostran är att förstå att det kan bli bra på många olika sätt. Det finns inte en sanning som stämmer för alla. Det viktigaste är att hela familjen mår bra och står ut. Gillar man att sova med sina barn så gör för all del det! Tids nog slutar dem. Jag vet inga artonåringar som vill ligga mellan mamma och pappa och tryna om nätterna. Men blir du störd och knäpp i huvudet av att ligga och trängas hela familjen? Se då för all del till att få bukt med det. Barn tar inte skada av att föräldrar sätter gränser. Det är liksom det föräldrar är till för. Och pigga, utsövda föräldrar är bra för sina barn! Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över.

Min vän Ericas mamma gav en himla söt bok till Bertil bara sådär apropå ingenting. Varför gör ingen så här fint illustrerade barnböcker längre? Alltså just med den här stilen på teckningarna som var så vanliga förr?

  Älskar mönstret på bokens insida. Så fint!

Illustrationerna är helt enkelt magiska! Jag undrar om det finns några nu aktiva illustratörer som jobbar i den här stilen? Svenska eller utländska? Jag har nog faktiskt inte sett någon. Har ni? Egentligen har jag lust att rama in varje sida i boken till ett helt litet väggcollage i lillens rum. De är som små tavlor ju!

Förra veckan, när jag stoppade lillen i säng kom det plötsligt över mig att jag ju faktiskt fixar det här! Jag är vuxen! Det är jag och Jakob som har bestämt att han ska sova vid sju. Jag har lärt honom sova i sin säng. Jag vet vad han behöver äta, om han behöver smörjas i armvecket. Jag vet hur jag ska göra för att lura ett gapskratt ur honom. Det är till mig han kommer gående, stelbent som en gammal gubbe, när han vaknat efter middagsluren. Jag lägger honom när han ska vila.

Och det gäller inte bara Bertil utan allting. Det är inte pappa som vet om räkningar ska betalas. Inte mormor, inte fröken. Ingen vet vad som ska skötas i mitt företag förutom jag. Jag har koll och jag fixar det. Jag driver företaget, sköter mitt hus och tar hand om mitt barn. Jag behöver inte vara så hård mot mig själv och känna mig som ett oerfaret barn. Den känslan kommer nämligen över mig ibland. Men det mesta går ju riktigt bra! För min son är jag trygghet och han kan lita på mig. Jag är vuxen. På riktigt. Inte bara som jag inbillar mig.