Jag tycker att gamla rynkiga människor är lite äckliga. Jag förstår att de måste få finnas till men kan de inte vara lite diskreta? Ok, om de vill gå på cafe ibland – men då kan de väl sätta sig lite avskilt? Det är inte så att jag inte tycker att de inte ska få finnas – men de kan väl visa lite respekt? Ta på sig huckle eller keps för att skyla sig, inte exponera sina rynkor helt ohämmat. Speciellt inte när andra sitter och äter! Ibland känns det som gamlingar typ går omkring och flashar sig bara för att! Här kommer lilla rynkiga jag, titta vad långsamt jag går och vad mycket rynkor jag har. Nu tänker jag sätta mig här bland alla er andra och liksom bara vara så där gammal att ni tappar aptiten. 

Byt ut ”gamla människor” mot ”ammande mammor” i exemplet ovan så har ni en beskrivning av hur det kan låta när folk diskuterar amning i offentligheten. Jag har flera gången trott att amningsdebatten var över och förbi, men bara här om veckan skrev Blondinbella att det var äckligt med mammor som ammade offentligt, och hela debatten drogs upp igen.

Det är så intressant att människor faktiskt tror att de har rätt till en åsikt i frågan.  Och att de är snälla som erbjuder kvinnor att amma i offentligheten, bara de fixar det diskret. I den här frågan finns en enda korrekt uppfattning som inte är direkt fascistiskt och det är denna:  Små barn får inta sin föda på offentliga ställen precis som alla andra. Att begränsa barns möjligheter att äta är att förvisa kvinnor till hemmet. De flesta kvinnor ammar diskret. Men alla kan inte amma diskret. Och vad som är nog diskret är inte upp till andra att avgöra. Byt ut en ”ammande mamma” mot en gamling, en handikappad eller för all del – en människa med utländskt påbrå och förstå hur sjuk den sortens argumentationen är.

Ni som äcklas av ammande mammor. Till er vill jag bara säga att det är okej att ni rör er ute i samhället. Jag förstår att ni måste få gå på café ibland, och kanske också äta middag. Jag inser att ni har rätt att vara äckelmagade och existera. Men gör det diskret! Blir ni äcklade av något ni ser – sätt er förslagsvis på toaletten och ät er mat. Då blir det trevligare för alla!

I höstas undrade Naturskyddsföreningen om jag ville vara med i en undersökning. Den gick ut på att jag och andra kända bloggmammor skickade in damm från våra barnrum som Naturskyddsföreningen sedan skulle skicka på analys i ett laboratorium. Syftet var att visa hur många olika farliga kemikalier och gifter som återfinns i ett genomsnittligt barnrum. Just frågan om kemikalier brinner jag för och jag har tidigare bloggat om det här. Självklart ville jag skicka in mitt damm – även om det kändes ruskigt läskigt att få resultatet. Hur mycket gifter har Bertil egentligen i sin barnkammare? Den plats på jorden som ska vara hans tryggaste. Och vilken skuld har jag i det?

Varför är det då ett problem med kemikalier? Jo, för att de finns i våra hem och påverkar vår hälsa. I extra hög utsträckning kan de finnas i våra barnrum som ofta är fullproppade med plastleksaker och elektronik. De kemikalier min sons rum testades för var bland annat Ftalater som till exempel används som mjukgörare i plastleksaker och förpackningar. Trots att studier visar på att vissa Ftalater kan skada fortplantningsorganen, samt kopplas till ökad förekomst av fetma, allergier och astma. Förekomsten av Bisfenol A testades också och det återfinns förutom i leksaker också i konservburkar, plastflaskor, plastförpackningar och kvitton. Studier på Bisfenol A tyder på att det ger ökad risk för bröstcancer, störa fortplantningen, ökar risken för fetma och diabetes. Slutligen testades också förekomsten av Flamskyddsmedel. Bromerade Flamskyddsmedel kan förutom i leksaker också återfinnas i skumgummimadrasser, teknikprylar och i tyg på soffor och sängar. Detta trots att vissa av flamskyddsmedlen kan kopplas ihop med förekomst av cancer och – som forskare misstänker – till och med autism  Många forskare tror att de ökade antalet miljögifter vi exponeras för på sikt är ett hot mot människan.. Tillexempel finns det studier som visar att spermakvaliten har sjunkit med 50 procent på 50 år, samtidigt som förekomsten av testikelcancer ökat.

Det som gör mig mest upprörd är att dessa gifter får förekomma i vårt hem – i leksakerna vi ger våra barn. Barn som redan från början är extra känsliga och utsatta. Visserligen finns det gränsvärden för hur mycket gifter en enskild produkt får innehålla – men varje människa kommer ju i kontakt med tusentals produkter! Vad blir den sammantagna effekten av det?  Titta på den här bilden

På det här sättet resonerar man kring miljögifter idag och invaggar konsumenter i känslan av att det i själva verket inte är så farligt. Det läskiga är att användningen av miljögifter bara fortsätter att öka. De senaste 50 åren har de ökat från 10 till 400 miljoner ton om året. Idag återfinns miljögifter i varenda organism på hela jordklotet.

Vad hittade då kemisterna i mitt damm?  Jo de hittade en hel massa olika gifter. Hög förekomst av bromerade flamskyddsmedel bland annat. Och vad händer med cocktaileffekten när man slår ihop det med mina andra värden? Jag mådde fysiskt illa när jag hörde resultaten läsas upp. Ändå var mina resultat förhållandevis bra jämfört med de andra bloggmammorna. I mitt barnrum fanns två stycken olika flamskyddsmedel medan det i en annan mammas barnrum fanns 15 stycken olika.  Och testet visade också att jag har väldigt låga mängder Ftalater i mitt barnrum. Så ”låga” att kemisten undrade om jag plastbantat mitt hem.

Detta säger jag absolut inte för att slå mig för bröstet utan för att ingjuta lite mod och hopp i er som läser och precis som mig känner sig maktlös och orolig. Det testet visar är nämligen att den som upplyser sig och vidtar åtgärder kan förändra! Jag har nämligen plastbantat mitt barnrum och hem och det gav tydligt utslag i testet. Det går att påverka! Trots att lagstiftningen går långsamt kan man i alla fall göra det bästa av sin situation. Det finns många åtgärder jag och du kan vidta för att minska förekomsten av kemikalier i våra hem!

Jag kommer följa upp detta inlägg med ett till inlägg som visar vilka konkreta saker vi kan förändra och förbättra i vår vardag – för att drastiskt minska miljögifterna vi utsätter oss själva och våra barn för. Tips på vilka prylar man ska undvika och vilka man kan ersätta dem med. Under tiden vill jag tipsa om att ni gå in och gilla Kemikalieupproret på FB. För att visa makthavare och företag att det finns människor som faktiskt är oroliga och bryr sig om vilka gifter som finns i de produkter vi konsumerar. Och dela gärna detta inlägg på FB. Ni kan även hjälpa dem som dagligen arbetar för att hjälpa oss, genom att bli medlem i Naturskyddsföreningen. Det ska jag i alla fall bli!

Inför det inlägg jag skrev i förrgår som handlade om hjältinnor i tv-serier var det några som stod frågande. Så klart behandlade min text endast en liten del av problematiken. Men den är del i ett mycket större och mer upprörande problem: nämligen att mannen är normen i samhället och kvinnan undantaget. Nöjesindustrin är förstås inget undantag och för att riktigt få syn på hur skevt det är kan du göra Beschdel-testet nästa gång du ser en film. Det är ett väldigt enkelt test: När du ser en film – fråga dig om det finns:

1 Minst två kvinnliga (namngivna) rollfigurer…

2 …som pratar med varandra

3 …om något annat än män.

Det sorgligaste är att det är så fruktansvärt många filmer som inte klarar testet. (tex Sagan om Ringen, Slumdog Millionaire, Shrek, Wall-E, Oceans Eleven, Pirates of the Caribean, James Bond, Alien, osv i all oändlighet)  Titta bara på klippet ovan. När jag ser det känner jag mig lätt illamående över hur kvinnor (och män) övas på att sätta sig in i hur män fungerar. När tränar männen på det motsatta? När skildras kvinnors vardag och känsloliv annat än i chicflicks och enstaka gråtmilda draman som mest bara ses av kvinnor? Och som för övrigt nästan alltid har relationen till en man som det bärande temat. Dessutom betraktas en film med 90 procent män på duken som en film för alla (bara att se exemplen ovan) medan en film med 90 procent kvinnor på duken blir en tjejfilm.

Vad lever vi i för samhälle när ena halvan av befolkningen är norm och den andra halvan är undantaget? Det är dags att putsa genusglasögonen!

I helgen såg jag sista avsnittet av serien Bron. Den serien påminde mig om Homeland som i sin tur påminner mig om Stieg Larssons serie Män som hatar kvinnor. Tre tv-serier jag följt med intresse. Tre kritikerhyllade serier med kvinnor i huvudrollerna. Tre serier där kvinnorna är smartast, djärvast, de som räddar showen. Tre starka kvinnor.

Och svaga – väldigt svaga. För hjältinnor måste ha svagheter som på sätt och vis gör dem helt ofarliga.  FBI-agenten Carrie Mathison är bipolär och medicinerar kraftigt. Hon pendlar mellan genialitet och galenskap. Snabbtänkta polisen Saga Noren besitter egenskaper vissa med aspergers syndrom har. Detsamma gäller för Lisbet Salander.

Men dessa kvinnor delar många fler egenskaper med varandra än sin sjukdomsproblematik.  Ingen av dem har några egentliga väninnor. Alla är skitsnygga och sexuellt utlevande. De har sex ”som män” – alltså utan en massa känslomässigt tjafs. De är dåliga på att läsa sociala koder – så dåliga att deras genidrag närmast framstår som orealistiska. Fungerar de överhuvudtaget ute i samhället? De saknar familjeliv och söker sig istället till äldre män som blir fadersgestalter. Enda gången vi får se Saga gråta är när hennes manliga chef och mentor ska bli flytta till Göteborg. Lisbet Salanders hela liv rasar samman när hon förlorar den enda man hon litat på – Holger Palmgren. Och Carrie Mathison gör sig omöjlig bland alla på sitt jobb, den enda som kan hantera och förstå henne är den äldre och klokare Saul. Ganska snart blir det uppenbart att utan just dessa fadersgestalter skulle hjältinnorna bara vara knäppa misfits.

Budskapet tycks vara att en intelligent kvinna måste vara sjuk. Sjukdomen verkar vara själva anledningen till att en kvinna blir intelligent. En frisk kvinna kan aldrig vara lika djärv och snabbtänkt. Jämför det med manliga film- och seriehjältar som James Bond, Jason Bourne, Ethan Hunt från Mission Impossible, Jimmy McNulty från The Wire, Martin Bäck med fler. Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. I grunden utstrålar de alltid styrka och förmåga. Och man kan hoppa upp och sätta sig på att ingen av dem blivit hjältar tack vare någon modersgestalt i form av en rynkig tant.

Jag blir så trött när jag ser dessa mönster. 2010-talet är det tillfälle i historien när kvinnor för kanske första gången får vara intelligenta hjältinnor. Med det förbehållet att de har ett psykiskt handikapp. Helt friska kvinnor kan däremot inte lösa brott och tänka logiskt och rationellt. Deras hjärnor klarar inte av det. Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.

EDIT: Rätt ska vara rätt och precis som många kommenterat är Aspberger ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning.

När jag tog emot priset som Årets Secondhandprofil intervjuades jag av en några journalister. Jag berättade om mitt jobb och om alla roliga projekt jag gör, varpå en av journalisterna konstaterade -Du lever ett härjigt liv.

Hörde jag fel? Sa hon verkligen härjigt? Menade hon inte härligt? Nej, det var härjigt hon sa, med skeptisk stämma. Jag började nästan fnissa för att det lät så absurt. När jag tänker på folk med härjiga liv tänker jag på sprutnarkomaner som prostituerar sig för att ha råd med sitt missbruk. Jag tänker inte på småbarnsmammor på den västerbottniska landsbygden, som skriver böcker, odlar grönsaker, bloggar och drömmer om att skaffa höns. Men tydligen räcker det för att någon ska påstå att man lever härjigt.

Det är tyvärr inte första gången jag möts av påståenden som dessa. Tvärtom är det bara en i raden av många. Och jag noterar hur man porträtterar kvinnor som har framgångar i sitt yrkesliv. Oftast väljer journalisten problemvinkeln. – Men hur får du egentligen ihop moderskapet med karriären? Vad säger din man? Är det inte svårt att vara en kvinna med makt? Är det inte jobbigt att resa så mycket? Tickar inte din biologiska klocka? Stressar det dig att vara så framgångsrik? Är du inte nära bristningsgränsen? Tar du verkligen hand om dig?!

I en av de första intervjuer jag läste med Ebba von Sydow när hon precis slagit igenom som journalist fick hon bara svara på en massa frågor om sin bettskena. Jaha, du sover med bettskena? Ja du är förstås stressad och pressad av karriären? Kommer du verkligen palla trycket? Kommer det här att gå? Sätter du inte en massa press på andra unga kvinnor när du jobbar i det här höga tempot? Den underliggande budskapet var att framgången var ett problem som skulle hanteras. Inte en belöning för hårt arbete.

Det motsatta gäller för män. Här riktigt frossar man i hur många resdagar småbarnspappan Carl Bildt har varje år. Hur lite han sover varje natt (fyra timmar). Hur slitsamt men meningsfullt Andreas Carlssons arbete som producent är. Boende i en annan världsdel än sin son lyckas han ändå på något vis betraktas som en ”härlig farsa”. Leif GWs obefintliga föräldraskap skakar man på huvudet och ler lite åt. Ingen oroade sig över Fredrik Reinfeldts familjeliv, men många undrade över Filippas.

Jag tycker inte att det är fel att man frågar karriärsmässigt framgångsrika människor om baksidorna. Men det som blir är himla tröttsamt är att det bara är kvinnor som får frågan. Och varje gång någon ställer en fråga som utgår ifrån att något är ett problem, så blir det ett problem.

Jag har hört folk som säger att det inte är så frågorna är menade. De är inte tänkta att låta negativa. Men det är ju fruktansvärt naivt tänkt.  Vi kan ju  leka med tanken att vi skulle ta och byta ut ordet karriär i alla intervjufrågor som ställs till kvinnor mot något helt annat, typ stora fötter. Men oj Clara, vilka jättefötter! Hur funkar det i familjen ? Vad säger din man om det? Hur är det egentligen att resa så mycket när man ha så stora fötter? Tror du att din skostorlek hindrat dig från att hitta en livspartner? Är andra kvinnor avundsjuka på dina stora fötter? Är det inte svårt  att ha stå stora fötter som kvinna? Sätter du inte press på alla kvinnor som har mindre fötter? Om du skulle ge ett gott råd till någon annan kvinna med stora fötter – vad skulle du säga för tröstande då?  Och hade  jag inte hade ett problem med mina stora fötter innan intervjun skulle jag definitivt ha det efteråt.

Nog är det väl ändå själva fasen att det ser ut så här fast kalendern snart visar 2013?!

I senaste numret av Motdrag ryter jag ifrån (min snälla min till trots)  och visar mina biceps – eller kanske bristen på dem?  Att ta in vinterveden kommer dock att hjälpa mig lite med den biten tror jag!

Jag tycker att det är väldigt fånigt när man i bloggvärlden skyller på sitt alter ego. Som att jag skulle skylla på ”UnderbaraClara” när jag själv gjort något dumt. Det finns det ju dock otaliga bloggare som gör. Deras alter egot provocerar, säger taskiga saker om andra, hänger ut folk och så vidare. Sedan skyller bloggaren på alter egot som om det vore en ursäkt. Det är inte jag som står för det där – det är bara mitt alter ego. Sedan en dag, när man tröttnar på att vara avskydd – då kan man plocka bort sitt alter ego, sticka fram huvudet och säga tittut! Ni förstår väl att jag inte tyckte sådär på riktigt? Det sa jag ju bara för att provocera!

Jag fattar inte hur det skulle kunna vara en ursäkt? Tvärtom är det väl värre när alter egot gör något  än när personen bakom gör det? En idiotisk bloggare som verkligen på riktigt är så idiotisk som den framstår i bloggen – den är det ju synd om. Den kan jag känna empati för. Den som däremot är idiotisk med berått mod, för att få fler läsare, fast den egentligen vet bättre. Den är verkligen både beräknande och elak.

Jag minns inte var jag hittade den här briljanta bilden. Var det kanske hos lika briljanta Lady Dahmer? Jag tycker i alla fall att det är tröttsamt när män ska berätta för kvinnor att män minsann gillar naturliga tjejer. Att kvinnor är vackrast utan smink. Att kvinnor inte ska göra sig till. För de är mycket finare om de låter bli. Tycker männen som tydligen har vetorätt. Förlåt, jag tror att ni menar väl, men har vi bett om er åsikt? Vill vi ha ytterligare ideal att förhålla oss till?

Jag älskar smink och kläder. En vanlig hemmadag när jag inte ska träffa en skit kan jag ändå vilja sminka mig och klä mig fint. Inte för att få bekräftelse av en man. Utan för att jag tycker att det är roligt att vara kreativ och uttrycka mig. För att kläder skapar stämningar och förändrar hur jag betraktar mig själv. När jag gick i skolan kunde jag vakna tidigt och flyga ur sängen för att jag tänkt ut en särdeles lyckad outfit eller för att jag köpt en ny blå ögonskugga att sminka mig med. Den var en underbar känslan som bottnade i glädjen av att skapa någonting, kreera någonting som uttryckte vem jag var. Jag gjorde det inte för att tillfredställa killarna i skolan. Tvärtom blev jag istället hånad. Vafan, det ser ut som att du har en blåtira och vad är grejen med att bära kjol? Och de där stövlarna du har – det ser fan ut som strippstövlar.  Och när jag i sjuan färgade håret precis lika trendigt som jag sett en modell göra i Vogue stirrade de coola niorna på mig som om jag rymt från Beckomberga.

Nej, inte var det för killarnas skull jag ansträngde mig. Det var för min egen. Men jag gör mig inga illusioner – jag fattar ju att hur jag fixar mig ändå alltid är en frukt av samtiden. Vare sig jag väljer att följa trenden eller gå emot den. Men anledningen till att jag blir så otroligt trött på det där vacker utan spackel-tjatet är för att det bara är ytterligare ett ideal och krav för kvinnor att anpassa sig till. Ytterligare en sanning om hur kvinnor är och bör vara. Och för att det förutsätter att allt som kvinnor gör – gör de för att behaga män. Och vill jag en dag skita i smink och fina kläder så låt mig då göra det för min egen skull. Inte för att någon man avgjort att Clara är vackrast så.

Vi kvinnor får ju en hel del rekomendationer om hur vi ska betee oss för att minska riken att bli våldtagna. Jag har skrivit argt om det här. Hittade nu den här eminenta listan för vad män kan göra för att undvika att begå våldtäkter:

Det händer rätt ofta att folk här ska recensera mina kläder och komma med goda råd. ”Den där är för liten” ”Din rumpa ser stor ut i den där kjolmodellen” ”Dina kläder lägger väldigt mycket fokus på dina bröst, vilket ja tycker är väldigt tråkigt.” ”Vad tror du egentligen att din son tycker om alla dina tutt-bilder när han blir stor?” ”Tycker att det ser ut som om Clara glömt att ta på sig blusen. Inte klädsamt”. 

Jag ska säga vad som inte är klädsamt. Att gå omkring och kommentera hur andra klär sig i negativa ordalag. Det fick jag lära mig som liten. Men visst, vi kan leka den leken. Ta och skicka in lite helfigurbilder på er själva så ska jag se till att noggrant recensera dem på bloggen. Så kan mina läsare och jag i kommentarsfältet gemensamt bestämma om ni är för utmanande klädda. Om kjolmodellen smickrar er bakdel. Om ni inte egentligen är mycket snyggare i en annan hårfärg? Om ni inte klädde er bättre förr? Om det verkligen är passande att ha så kort kjol när man är mamma?

Det vore väl roligt! Så gör vi hädanefter.

Jag tror jag får ta det här en gång till eftersom jag uttryckte mig otydligt och väldigt många missförstått vad jag menar: Att blogga är att ha ett utbyte med människor som är likasinnade. Dela erfarenheter. Bli bekräftad i vad man är och gör. Bekräftelsen kan i sin tur generera ökat självförtroende. Att man vågar stå upp för sig själv. Att man kommer på vem man är och vad man gillar och inte. Att man gör bra saker.

Ibland kanske bloggen har samma tema som ens vanliga jobb. Ibland bloggar man om sin passion för mode fast man till yrket är lokalvårdare. Tack vare bloggen blir man uppmärksammad i tidningar, börjar skriva om mode. Kanske får man några stylingjobb. Kanske drömmer man om att kunna försörja sig på något som rör mode och kläder. Plötsligt börjar det kännas som någonting möjligt och rimligt istället för en utopi. Kanske startar man plötsligt ett företag där man jobbar med sitt drömyrke!

Eller så jobbar man kvar som lokalvårdare för att man trivs så förbenat bra och känner ”bara” mer glädje och livspepp över att ha en passion där man får så mycket bekräftelse på att man kan och har något att ge.

Själv har jag alltid tänkt att det bästa är att bli lärare. Det är ett tryggt och rekorderligt jobb – inget konstnärligt flum. Man gör nytta för andra och är en stöttepelare i samhället. Eller så borde jag bli sjuksökterska som min mamma var. En fantastisk sådan ska tilläggas. Trots att hon med sin kreativa begåvning lika gärna kunnat arbeta som formgivare eller inredare. Men den tanken fanns inte ens på kartan när hon var ung. Sådana drömmar var orealistiska och fåniga. Och har varit nästan lika orealistiska för mig. Vem är jag att tro att jag skulle kunna försörja mig på ett jobb jag själv skapat? På texterna jag skriver, på radioprogrammen och böckerna? På föreläsningarna jag gör? Vem är jag att tro att jag skulle kunna driva ett eget företag? Jag som inte ens känner någon sådan kvinna! Jag trodde det var omöjligt. Tills jag började blogga. Och nu försörjer jag hela min familj!

Min poäng är att bloggvärlden är ett forum av (huvudsakligen) kvinnor som skriver för andra kvinnor. Ett forum där människor peppar och bekräftar varandra. Och den självförtroendeboost som det ger skapar ringar på vattnet vare sig du bloggar för business eller för din egen skull. Och det kan få dig att ta steg i ditt liv du annars aldrig vågat ta. För att ingen förväntat sig att du ska våga eller ens vilja ta dem.

Jag hade ett samtal med en framgångsrik medelålders man för ett tag sedan. Han hade en ganska taskig attityd och rätt vad det var slängde han ur sin att det där med bloggande är ju ett jävla trams – det handlar bara om att få bekräftelse! Bloggare verkar ha ett abnormt stort behov av bekräftelse. 

- Ja, precis, sa jag med världens största leende. Så är det! Det är ju det som är så fantastiskt med bloggvärlden. Äntligen kan kvinnor få den bekräftelse de annars aldrig får. Kvinnor som kanske jobbat som sjuksköterskor eller förskolelärare har tack vare bloggandet blivit så bekräftade och modiga att de plötsligt vågar satsa på sina drömmar. Kanske att bli fotograf, stylist, skribent, eller formgivare. Via bloggen har de fått bekräftelse på att de gör något bra. Genom pepp från tusentals okända kvinnor vågar de slå sig fram på två väldigt mansdominerade områden – företagande och teknik.  Tyvärr tenderar ju vi kvinnor  att nöja oss med det andra tycker är lagom åt oss, istället för att sträcka oss så långt vi bara kan nå. Fast nu börjar ju det där att ändras…synd bara att det ska är så oerhört provocerande, lade jag till med en menande blick på honom. Han bleknade och mumlade något ohörbart till svar.

Jag är så glad att jag får vara ute och föreläsa om ämnen som dessa. Om maktförskjutningen i samhället, och om alla vrångbilder av vad bloggare är och gör.  Det behöver påtalas, för det är en revolution på gång.

EDIT: Eftersom flera verkar vilja missförstå mitt inlägg förtydligar jag här; det är förstås inget fel alls på att vara sjuksköterska eller förskolelärare. Poängen var inte att ställa dessa yrken emot yrken som fotograt eller skribent utan bara visa på vilka nya, oväntade vägar man kan våga ta när man får bekräftelse på att man är bra och kan något!  Min poäng är att man kan använda den bekräftelsen man får i sin blogg till att bli modigare i vilket sammanhang och yrke som helst. Överallt!

Innan jag blev kristen satt jag i kyrkan och störde mig på alla män som pratade. Kritiskt höll jag mig utanför trots att bästa sättet att påverka hade varit att gå med och förändra inifrån. Då hade jag kunnat bli det jag själv saknat. Men det var för jobbigt och för läskigt. Lättar och skönare då att stå utanför, med armarna i kors och vara kritisk. Tycka massa saker om hur andra borde engagera sig.

Gemensamt för människor som brinner för något är att det alltid står någon utanför med armarna i kors och tycker att de brinner fel. Engagerar man sig mot den sjuka köttindustrin säger någon att man borde prata om svältande barn istället. Pratar man om utsatta kvinnor i Sverige får man höra att man istället borde prata om dem i Afghanistan. Reser någon världen runt och föreläser om miljöförstöring kritiseras den för att den flyger. Ger någon pengar till välgörenhet får den höra att den bara försöker lätta sitt eget dåliga samvete.

Är det verkligen människors engagemang vi ska reagera mot? Är det inte bristen på engagemang? Måste man ställa viktiga frågor mot varandra? Måste vi rangordna allt elände på jorden och beta av dem i rätt ordning för att ha rätt att tycka något alls? Är inte allt lidande på jorden i själva verket ett enda stort pussel.  En bit behövs för att lägga en annan – tillsammans ger de hela bilden.

Människor som är engagerade i något snart blir engagerade i mycket. De som gjort långtgående feministiska analyser brukar också vara medvetna om andra orättvisor. Den som brinner för djur brinner i regel också för barn. Men när vi sätter så höga krav på varandra – att den som gör något måste göra allt – då är vi illa ute.

Vem ska våga engagera sig i något om engagemanget gör att man blir än mer ifrågasatt? Till på köpet av människor som själva gör väldigt lite om ens någonting alls. Det finns någonting djupt cyniskt och destruktivt i människor som konsekvent ställer sig utanför andras engagemang. Med armarna i kors och tycker att de som brinner brinner fel. Människor som ”inte skänker ett öre till välgörenhet – för det mesta kommer ju ändå inte fram”.  Nej, det är ju klart att inget kommer fram när man inte ger. Kritiker som kritiserar allt men själv inte gör något.

Det är enkelt att vara pessimist. Det är enkelt att vara kritisk. Det är inte alls svårt att förhålla sig cynisk till omvärlden. Det är till och med väldigt bekvämt. Men ”Cynicism isn`t smarter, it`s only safer. There`s nothing fluffy about optimism”  sa Jewel Kilcher. Jag är beredd att hålla med. Det är tryggast att vara kritisk för den som själv är bekväm.

Jag vet inte vad som har hänt, men sista tiden har det kommit så otroligt många otrevliga kommentarer. Om alltifrån barnuppfostran till hur jag ser ut och klär mig. Både kommentarer som är som små små nålstick, till rena knivhugg. Det finns en bitterhet bland många som kommenterar som fullständigt dränerar mig på energi. Jag förstår mig inte på det. Hur kan man vara så elak som människa? Aldrig att jag skulle skriva till någon det vissa av er skriver till mig. Hur lever ni med er själva?

Jag orkar i alla fall inte blogga under dessa premisser utan har beslutat att radera alla kommentarer som på ett eller annat vis är otrevliga eller gör mig ledsen. Nätet är en fri plats och gillar ni mig inte så är ni välkomna att uttrycka det – på Era Egna Bloggar. Aldrig i livet att jag tänker låta er använda det forum jag byggt upp till något vackert och fint – för att sprida er dynga. Det här är inget fritt demokratiskt forum. Det här är en plats där jag låter er titta in och se en liten liten del av mitt liv. Det är en ynnest, precis som jag tycker att det är en ynnest att titta in på andras bloggar. Ni som missbrukar det förtroendet ber jag högaktningsfullt dra åt helvete.

Så nu kan alla ni som nästan dagligen skriver och undrar lugna ner er.

Några andra kvinnor som är feta: 99 procent av världens alla kvinnor. Eftersom just så många av kvinnorna i världen har en bulle på magen när de har ätit, eller när de sitter ner, när de har tajta jeans, när de fött barn, när de föds, när de har mens, när det är en vanlig tisdag i januari. Vare sig bullen nu består av fett, lite hud som bildar veck, eller av gaser.

Ta och se er omkring. Ni kommer upptäcka att det stämmer. Den där sista procenten kvinnor som inte är ”feta” är de kvinnor som bara finns i er inbillning. Och varje gång en kvinna i offentligheten visar sig tillhöra de 99 procenten behöver ni inte genast dra slutsatsen att hon är gravid. Hon ser bara ut som ni själva gör. Ok?