Känner mig helt euforisk. I kväll lunkade jag en dryg halvmil med min kompis Charlotte och så avslutade vi kalaset med att slänga oss i plurret från den här bryggan. Detta är helt otroligt för mig – jag som alltid hatat att jogga och tyckt att jag är så dålig på det. Jag njöt på riktigt i kväll. Hann tänka att det nyklippta gräset luktade gott, att björkarna slagit ut så fint, och att världen är väldigt vacker. Inte dö dö dö dööö som jag förut alltid tänkt när jag joggar. Är detta runners high som folk pratar om? Detta ska jag göra om många många gånger i sommar! Känner mig levande i varenda cell i kroppen!

Ibland kan jag känna mig så frustrerad och inlåst på min egen blogg. Som att jag inte kan skriva någonting längre. De som följt mig sedan jag började blogga för sju år sedan har sett mig växa upp och förändras. Följare som bara kanske varit med något år har inte upplevt det och verkar heller inte vilja det. De verkar tro att jag är en statisk karaktär, likt en person i en såpopera. Oförmögen att uttrycka mer än en sak åt gången. Men min blogg är i ständig förändring.

Jag har inte någon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad där jag får utvecklas och testa mina tankegångar. Jag har sällan tänkt ”nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klänningar, feminism, recept, träning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjärna. Inte orkat krysta fram inlägg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. När jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriär och jobbfrågor. Och nu när jag kommit igång med träningen så handlar det mycket om träning. Varenda gång min blogg får en ny ton, ytteligare en färg på paletten, så finns det dem som beklagar sig. Du är inte som förut. Du håller på att bli någon annan.

Nej jag håller inte på att bli någon annan. Jag är fortfarande Clara. Och precis som du som läser är jag en människa i ständig förändring. Att inte vara det vore ju fruktansvärt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa år främst för mig själv och inte för mina läsare. Att ni sedan är några hundratusen som läser gör mig jätteglad och stolt och tacksam. Men jag kan ändå inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den föreställning vissa av er gjort om vem Underbaraclara är. Jag kan inte bli den karaktären. Och om ni tröttnar, blir arga på mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förändrats – läs då en annan blogg som bättre passar in på er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lättad.

Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det är dagen bloggen dör.

Idag och tre dagar framåt har vi en inspelning på gång här hemma. Det blir fullt jobb från gryning till sen kväll och jag bara hoppas att vi inte ska stöta på några hinder eller missöden under dagarna. Lite trött är jag allt, och liksom fransig i kanterna. Men nu är det bara att köra!

Nästa vecka väntar äntligen lugnare schema och lite nedtrappning inför semestern. I princip varje kväll senaste veckorna har jag fått jobba extra med saker jag inte hunnit med under dagarna eftersom Jakob varit borta till sena eftermiddagen på praktik. Det HATAR jag! Jag hatar att inte kunna leva efter mina ideal och med de vanor jag vet behövs för att göra mig glad och balanserad. Ska bli skönt att återställa balansen, få lediga kvällar igen och inte minst tid att hänga med min man, min släkt och mina vänner. (Plus höns och gris. Men mer om det senare!)

Bloggkommentatorerna skrev ett intressant inlägg som ifrågasatte varför det aldrig är några ”normala” människor som skriver bästsäljande träningsböcker. Personer som ska inspirera vanligt folk att träna är alltid superdeffade och i helt fenomenalt grym form. De efterlyste tränade personer som för den skull inte var hårddeffade. Precis så känner jag också. Och i brist på sådana har jag tagit min mormor som träningsideal. Hon var sjukt stark. I 25års åldern var hon i bättre fysisk form än de allra flesta av dessa träningsgurus – på grund av allt arbete med att sköta ett hem utan några som helst bekvämligheter! Min mormor var smärt förstås – men hade nog ingen stenhård platt mage. På den tiden var det ingen som hade kommit på något så ologiskt som att en kvinnorsmage skulle vara helt platt. Mormor använde bara sin kropp som den är menad att bli använd och blev sjukt stark och hälsosam av det.

Jag kan tycka att det är roligt att läsa träningsbloggar skrivna av duktiga PTs och fitnesstjejer. Men det som verkligen inspirerar mig är personer som gör samma resa som jag. Som försöker komma tillbaks efter en graviditet eller flera. Jag blir inspirerad av att läsa om hur Ebba höll igång och tränade under sin graviditet, om hur Leila kämpar för att tappa sina mammakilon, hur Lotta efter att ha varit totalt otränad nu ska springa tjejmilen, och hur min vän Malin, efter tre graviditeter försöker komma iform igen och påbörjat en viktresa där fyrtio kilo ska bort! Jag blir peppad av de kompisar som samtidigt som mig valt att starta en rörelse mot ett lite mer hälsosamt liv. Sådant inspirerar mig till tusen! Jag blir inte träningspeppad av skitsmala fitnesstjejer som posar i tajts och sportbh utan av helt vanliga kvinnor som försöker leva lite mer hälsosamt. Som inte jobbar med träning utan jobbar för att få in träningen bland allt annat som ska rymmas i livet! Som kanske går från att aldrig röra sig till att orka lunka fram en kilometer. Det gör mig peppad och glad och övertygad om att ifall de kan och orkar så kan och orkar jag!

Resultatet av min träning behöver inte bli en platt mage eller cellulit-fria lår. Det är oklart om jag ens behöver få något resultat. Alltså nå fram till ett specifikt mål. För vad ska jag göra när jag når det? Jag vill träna för livet, få bättre hälsa, få kroppen att känna sig lika stark som innan jag fick barn.  Men framförallt behöver jag glädjen och energin som träningen ger mig. Fristaden i vardagen som motionen utgör och euforin som kommer efter ett ordentligt träningspass.

Ibland får jag frågan om jag jobbar heltid med mitt företag och jag vet aldrig vad jag ska svara. Jo, mitt jobb tar upp otroligt mycket tankeverksamhet och energi – men jobbar heltid, det vill säga åtta timmar om dagen – det gör jag inte. Min genomsnittliga arbetsdag är kanske fyra till fem timmar. Men då jobbar jag sjukt fokuserat och tar bara minutkorta raster. Likt många småbarnsföräldrar som har möjligheten komprimerar jag mina dagar för att kunna hämta tidigt från förskolan.

Visst skulle jag kunna jobba åtta timmar om dagen men jag skulle inte få mer gjort. Jag gör faktiskt samma jobb på fem timmar som jag innan jag blev mamma ägnade åtta timmar åt! Och hade jag väl åtta arbetstimmar till förfogande skulle jag ändå inte orka vara effektiv hela denna tid utan tvingas skapa en massa pauser i arbetet. Faktum är att det finns forskning som visar att väldigt få orkar med dessa långa arbetsdagar. Vi har i princip aldrig tidigare jobbat så långa dagar som vi gör idag. Ändå har många dötid på jobbet som de bara ”sitter av”. Det finns de som menar att vi skulle kunna korta våra arbetsdagar till fyra timmar utan att vi skulle få mindre gjort. Fyra timmar är ungefär den tid vi orkar prestera på topp under en åtta timmars arbetsdag. Så på dessa timmar skulle vi orka lika mycket som vi i vanliga fall gör på åtta – och ha mer tid för familjer, vänner, fritidsintressen efter jobbet. För visst gör vi mer än bara jobbar på jobbet…en undersökning  på irländska företag visar att en arbetstimme per dag och person går åt till intriger på jobbet(!)

Det bästa med mitt jobb är att jag kan komprimera och bestämma mina arbetstider. Jobba korta dagar men hinna väldigt mycket. Noll pendlingsavstånd (bara ta trappan upp till arbetsrummet) och noll ställtid mellan olika saker. På de flesta arbetsplatser finns inte möjligheten att jobba kortare men mer intensiva dagar även om det skulle vara praktiskt genomförbart! Det anser jag är slöseri med både tid och resurser. Jag önskar att fler politiska partier förstod att systemet med åtta timmars arbetsdag är något lika omodernt som ångmaskinen. Det är dags att leta nya sätt att bygga arbetslivet på.

(Läs den här vettiga artikeln i ämnet. Man blir peppad på något radikalt och nästan samhällsomstörtande vad gäller arbetstid!).

Underbart med barmark och värme i luften! Att ta kvällspromenaden i tunna träningsbyxor och gympaskor istället för termobyxor och icebugs. Kunna köra lite styrkeövningar på gräsmattan efteråt, inte skynda sig in från isblåsten för att försöka tina de sönderfrusna kinderna. Det slår mig också hur fokus skiftat sista veckorna! Jag har haft en superkaotisk dag här hemma – och förut hade jag tänkt att jag med gott samvete kunnat unna mig att slippa motionera. Men istället har jag hela dagen gått och längtat efter att få träna ordentligt – för att det är bästa sättet att ladda om på. Det blev visserligen ingen gympa ikväll som jag hade tänkt då sviterna av min förkylning satte stopp – däremot gick jag en halvmil med bra musik i lurarna. Irritationen jag kände över den här kaosiga dagen är nu som bortblåst!

Ibland när jag håller på med många olika projekt samtidigt kan det kännas lite övermäktigt. Och då svär jag och bannar mig själv för att jag inte kan göra en sak i taget ordentligt utan envisas med att spreta på med tusen olika grejer samtidigt och riskerar att bli hemskt ineffektiv.

När det är så där svettigt många projekt och grejer på gång samtidigt brukar jag tänka att jag är som en border collie som valllar en fårflock. Varje projekt jag har på gång är ett får. Vissa får följer gärna med flocken och springer precis som jag önskar, andra är bångstyriga, springer före eller hamnar efter. Mitt jobb som vallhund är att hålla ihop flocken och driva den framåt och in i hagen. Ibland känns det nästan hopplöst för fåren bara springer huller om buller. Och så fort jag har koll på ett får löper ett annat amok. Det kan kännas fruktansvärt ineffektivt och stressande att försöka valla denna enorma fårskock framåt. Men då tänker jag på alternativet – att driva ett får åt gången, från ena hagen till den andra. Att bara göra ett projekt åt gången – hur kul vore det? Och skulle det verkligen gå snabbare? Och är snabbhet verkligen ett mått på hur bra någonting är?

Dessutom tycker jag att de vitt skilda projekten i mitt liv paradoxalt nog hjälper mig att hålla aktivitetsnivån uppe. Jag orkar inte koncentrera mig på en sak hur länge som helst. Jag blir rastlös och uttråkad. Och då kan jag ju byta till en annan uppgift några timmar eller dagar. Och vips aktiveras en ny del av hjärnan och jag kan fortsätta vara i flödet och slippa stanna upp på grund av att jag kört fast i en specifik grej.

Ja, lite så går tankebanorna när jag har för många bollar i luften och inte vet hur jag ska kunna jonglera dem alla. Hellre ett gäng bångstyriga fårskallar än ett enda litet skötsamt lamm – hur frestande tanken på ett skötsamt lamm än är vissa stunder.

Fyndens tid är inte förbi! Fann den här ljuvliga blå kockumkannan på loppisen i stan – för 30 kronor! Nu står den på en hylla i köket och gör mig glad. Ska nog ha den som blomstervas i sommar. På hyllan bredvid den kan man ana våra vigselringar i en trave. Mina två dyra och så Jakobs enkla billiga. Jag har nästan aldrig på mig mina ringar (i-landsproblem, jag river mig på diamanterna) så jag glömmer dem än här än där – ibland är de borta några månader i sträck innan jag hittar dem i en smulig jackficka. Jakob däremot han har alltid på sig sin ring förutom nu när han har patienter. Men eftersom han fick den billigaste (det var allt vi hade råd med efter att jag valt min) så är den helt sliten och deformerad och ser mer ut som öglan till en nyckelring än något annat.

Jaja, vad ska man veta när man är ung och dum och gillar spetsiga stenar som sticker ut och tycker att killen kan klara sig med lite metallskrot kring fingret? Vet att vissa byter ut sina vigselringar senare i livet, när de får bättre ekonomi. Men det skulle jag aldrig göra! Jag tycker att det är lite fint att ringen är en manifestation av var man befann sig när man förlovade sig med varandra. Dvs, i djup äktenskaplig ojämlikhet.

I drygt två månader har jag nu motionerat regelbundet. Åkt skidor, tagit raska promenader, gått på gympa och till och med gett mig på det jag hatar mest av allt -att jogga. Visst har jag alltid rört på mig tidigare men inte på det här sättet. Så här regelbundet och under så lustfyllda former. För det är kul nu! Att röra på mig och motionera har blivit livlinan, speciellt när Jakob haft det så intensivt. Jag längtar efter mina morgonpromenader med hunden och efter mina gympapass. Det skänker mig glädje och tar bort en massa kroppnojor som annars visar sitt tryne med jämna mellanrum. Genom att lägga ungefär en timme om dagen (ibland mer och ibland mindre) på att på olika sätt röra på mig, känna energin i min kropp och livsglädjen ändå från tårna till hårbotten, har jag köpt mig fritid. För jag jobbar effektivare nu än förut. Och så sparar jag in massor av grubblingstid för att jag hittar svar och lösningar på problem när jag motionerar. Och så all den där tiden jag gått omkring och nojat över olika saker med min kropp. Den tiden har i princip frigjorts helt.

Det känns så skönt att veta att jag tar hand om mig själv, är snäll mot mig själv, tycker om mig själv. Och inte lever destruktivt varken i tankar eller beteende. Jag känner att jag håller på att bli en sån där hurtig typ som min mamma (och även pappa var) under min uppväxt och det gör mig så himla glad och stolt.

Efter en skidtur på morgonen och en stadig frukost (smoothie på färsk ananas och banan, finn crisp och lufttorkade skinka, Pauluns choklad och hallongranola och en stor kopp kaffe) är det dags att hugga in på jobb. Har så mycket att göra den här veckan. Det är det jobbiga med att vara frilans – vissa veckor kör det ihop sig totalt – oavsett hur mycket man planerat. Detta är en sådan vecka då jag inte kan titta upp och fram utan bara rakt ner och försöka nöta mig igenom det här berget av arbete.

Det dumma är att när jag har en sådan här vecka så glömmer jag ofta bort att träna, eller väljer bort det för att jag tror att det ska spara mig tid. Det gör det aldrig. Det blir bara värre. Av den där halvtimmes skidturen innan frukost idag fick jag massa ny energi och kunde kanalisera ilskan som byggts upp, på grund av stressen.

Det händer ganska ofta att folk (speciellt kristna) ska kommentera att de är så oerhört besvikna på mig för att jag svär trots att jag kallar mig kristen. Jag tror att det är extra vanligt bland kristna att vilja sätta andra på pidestal. Inte medvetet, eftersom man på ett medvetet plan som kristen också tror att människan kan begå synder. Men omedvetet. Jag gör det själv.

Oj som jag satt pastorer, vänner, predikanter på piedestal. Som en ställföreträdande Jesus. Sedan blir jag så besviken varje gång jag måste plocka ner dem därifrån. Besviken och sur på personerna. När jag egentligen bara borde bli sur på mig själv som har så orimliga förväntningar.

Varje gång jag får en kommentar från någon som är så oerhört besviken på mitt språkbruk tänker jag att jag ska sluta. Att jag ska ändra mig. Och jag gör det ibland, censurerar mig. Men det är fånigt för jag gör det ju bara på bloggen för att verka lite bättre än jag är. Men egentligen tycker jag att det är rätt skönt att svordomarna står kvar. För då kan folk direkt bli besvikna och plocka ner mig från den piedestal de är i färd med att placera mig på. Jag vill inte sitta där!

Jag svär inte bara när jag är förbannad, utan som förstärkning till det jag säger. Inte för att jag har ett dåligt ordförråd, utan för att jag tycker att många svordomar ligger så härligt i munnen. Det liksom sjuuunger när man drämmer till med en svordom. Och så svär jag av gammal vana också. Och jag förknippar det inte alls med onda makter eller demoner eller något sådant. Jag har massor av känslor som är både onda och fula (och mänskliga) men de kommer inte till uttryck när jag svär. De kommer till uttryck när jag missunnar någon annan glädje, när jag inte förmår känna medkänsla, när jag snackar skit om någon eller när jag går förbi en människa i nöd utan att orka bry mig.

Den här jakten på detaljer som finns bland många religiösa människor. Viljan att påpeka vad andra människor borde ändra på, istället för att ändra på sig själv. Den jakten gör mer ont än gott tror jag. Som Magnus Betner sa i kyrkan: Tiotusentals barn svälter varenda jävla dag och det största problemet med det är att ni reagerar mer på svordomen än på faktan.

Hela mitt dygn har förskjutits så konstigt sedan vi ställde om till sommartid. Jag är osynkad med solen och tycker att alla klockslag är totalt bak och fram. Många fredagar i vinter har vi ätit middag med våra grannar. Alltid kolsvart ute, snöigt och kallt. Och så bara pang bom sitter vi och äter fredagsmiddag fast det känns som en lunch, eftersom köket badar i solsken. Plötsligt ser ungarna något när de tittar ut genom fönstret – inte bara en svart vinternatt.

Ibland tycker jag att vårljuset nästan känns jobbigt när det återvänder för det gör mig så rastlös och tvingar mig ifrån soffan jag så gärna ligger och trycker i på kvällarna. Men i år är ljuset bara välkomet och efterlängtat, snurrigheten till trots. Hoppas bara min inre klocka synkar med världens snart.

Vårkväll, när det är ljust fast klockan är åtta och det plötsligt knackar på dörren. Några snoriga ungar står på bron och skrapar med fötterna och frågar om de kan få komma in och se på Bertil? Om det inte går vill de se på hunden. I sista hand vill de titta på mig. Och så får de komma in och titta på allt de vill, utom Bertil som redan sover. När det fått titta sig mätta och ska gå stannar en av dem i dörren och säger -Är inte du kär i någon? Jag är ju kär i min man säger jag, men vem är du kär i då? Då skrapas det med foten igen och snörvlas med näsan. -Det är så svårt att veta vem man ska vara kär i säger han. Men ni kanske är kära i varann försöker jag. -Nej nej…fnittrar de och ser på varann. Studsar ner för bron, gör hoppsasteg efter grusgången. Säger inte hej då men däremot -Vi kommer snart tillbaks igen! Ja, gör gärna det svarar jag och blir stående i dörren, och ser efter dem.

Morgonen har förvandlats från min terrorstund på dagen (pgav trötthet, irritation och dålig matlust) till värsta guldstunden. Senaste veckorna har jag börjat morgnarna med att åka några kilometer i skidspåret så snabbt jag bara orkar. Det går inte så värst snabbt för jag är ganska dålig på att åka längdskidor. Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är hur ansträngande det är och det är hur ansträngande som helst. På ett bra sätt. När jag kommer in är jag helt slut fysiskt men pigg i hjärnan. En perfekt kombination för mig som sedan är ska vila kroppen hela dagen men arbeta med hjärnan. Till och med frukosten slinker ner utan bekymmer, den som annars känns så motbjudande.

Min man (som också är personlig tränare och blivande sjukgymnast) suckar ofta över hur könsrollerna slår igenom även när det gäller träning. Män som vill förbättra sin hälsa blir aktiva medan kvinnor blir passiva. Män som vill komma i form börjar ofta träna. Kvinnor slutar ofta äta. Den som tränar får lyckokänslor, förbättrar sin fysik massor, känner sig starkare och hälsosammare och blir därigenom också mer motiverad att äta nyttigt.Medan den som bara slutar äta, petar i en sallad och tar bort kalorier istället för att lägga till motion troligtvis blir både hungrig, sur och väldigt sugen på snabba kalorier. Och inte ett dugg starkare. Allting i ens liv handlar snart om mat. Trots att det man kanske mest längtar efter är ett liv där man inte alls behöver fundera så mycket på mat. Jag har själv gått i den fällan många gånger. Men sedan jag verkligen fått rutin på träningen tänker jag knappt på vad jag äter – jag bara rör på mig och längtar efter lyckokicken som kommer av motion. Ibland tänker jag att folk är överdrivet rädda för att träning skapar en osund fixering vid kroppen. För mig är det nämligen precis tvärtom – jag är aldrig så nöjd, så obekymrad om mitt utseende och ångestfri som när jag är i rörelse och känner mig stark och levande.

Tänk vad några dagars ledighet kan göra! Jag känner mig alldeles varm och snäll och len inuti. Inte sådär vass som man blir när man haft för mycket att göra och sovit för lite och inte orkar vara generös och bjuda till. Jag vill köpa hem stora fång med färska blommor. Jag vill plocka ner gardinerna i köket och sätta upp nya. Jag vill ta fram alla målarfärger jag har och och täcka hela bordet med papper och bara sitta och skapa. Jag vill sätta ut en kruka med narscisser på bron och skriva ett brev till mormor och laga punkan på min cykel och vira in mig i en filt och läsa Allt om trädgård i solen. Jag vill fantisera om mitt hönshus och om grisarna vi kanske skaffar till sommaren. Jag vill putsa fönster, grädda våfflor, sy ett lapptäcke till lillen och leta fram trehjulingen från pappas vind. Livslusten pirrar i hela kroppen – jag måste bara sätta igång med något! Pyssla, fixa, påta – vad som helst!