Ibland kan jag känna mig så frustrerad och inlåst på min egen blogg. Som att jag inte kan skriva någonting längre. De som följt mig sedan jag började blogga för sju år sedan har sett mig växa upp och förändras. Följare som bara kanske varit med något år har inte upplevt det och verkar heller inte vilja det. De verkar tro att jag är en statisk karaktär, likt en person i en såpopera. Oförmögen att uttrycka mer än en sak åt gången. Men min blogg är i ständig förändring.

Jag har inte någon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad där jag får utvecklas och testa mina tankegångar. Jag har sällan tänkt ”nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klänningar, feminism, recept, träning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjärna. Inte orkat krysta fram inlägg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. När jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriär och jobbfrågor. Och nu när jag kommit igång med träningen så handlar det mycket om träning. Varenda gång min blogg får en ny ton, ytteligare en färg på paletten, så finns det dem som beklagar sig. Du är inte som förut. Du håller på att bli någon annan.

Nej jag håller inte på att bli någon annan. Jag är fortfarande Clara. Och precis som du som läser är jag en människa i ständig förändring. Att inte vara det vore ju fruktansvärt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa år främst för mig själv och inte för mina läsare. Att ni sedan är några hundratusen som läser gör mig jätteglad och stolt och tacksam. Men jag kan ändå inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den föreställning vissa av er gjort om vem Underbaraclara är. Jag kan inte bli den karaktären. Och om ni tröttnar, blir arga på mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förändrats – läs då en annan blogg som bättre passar in på er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lättad.

Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det är dagen bloggen dör.

Idag och tre dagar framåt har vi en inspelning på gång här hemma. Det blir fullt jobb från gryning till sen kväll och jag bara hoppas att vi inte ska stöta på några hinder eller missöden under dagarna. Lite trött är jag allt, och liksom fransig i kanterna. Men nu är det bara att köra!

Nästa vecka väntar äntligen lugnare schema och lite nedtrappning inför semestern. I princip varje kväll senaste veckorna har jag fått jobba extra med saker jag inte hunnit med under dagarna eftersom Jakob varit borta till sena eftermiddagen på praktik. Det HATAR jag! Jag hatar att inte kunna leva efter mina ideal och med de vanor jag vet behövs för att göra mig glad och balanserad. Ska bli skönt att återställa balansen, få lediga kvällar igen och inte minst tid att hänga med min man, min släkt och mina vänner. (Plus höns och gris. Men mer om det senare!)

Bloggkommentatorerna skrev ett intressant inlägg som ifrågasatte varför det aldrig är några ”normala” människor som skriver bästsäljande träningsböcker. Personer som ska inspirera vanligt folk att träna är alltid superdeffade och i helt fenomenalt grym form. De efterlyste tränade personer som för den skull inte var hårddeffade. Precis så känner jag också. Och i brist på sådana har jag tagit min mormor som träningsideal. Hon var sjukt stark. I 25års åldern var hon i bättre fysisk form än de allra flesta av dessa träningsgurus – på grund av allt arbete med att sköta ett hem utan några som helst bekvämligheter! Min mormor var smärt förstås – men hade nog ingen stenhård platt mage. På den tiden var det ingen som hade kommit på något så ologiskt som att en kvinnorsmage skulle vara helt platt. Mormor använde bara sin kropp som den är menad att bli använd och blev sjukt stark och hälsosam av det.

Jag kan tycka att det är roligt att läsa träningsbloggar skrivna av duktiga PTs och fitnesstjejer. Men det som verkligen inspirerar mig är personer som gör samma resa som jag. Som försöker komma tillbaks efter en graviditet eller flera. Jag blir inspirerad av att läsa om hur Ebba höll igång och tränade under sin graviditet, om hur Leila kämpar för att tappa sina mammakilon, hur Lotta efter att ha varit totalt otränad nu ska springa tjejmilen, och hur min vän Malin, efter tre graviditeter försöker komma iform igen och påbörjat en viktresa där fyrtio kilo ska bort! Jag blir peppad av de kompisar som samtidigt som mig valt att starta en rörelse mot ett lite mer hälsosamt liv. Sådant inspirerar mig till tusen! Jag blir inte träningspeppad av skitsmala fitnesstjejer som posar i tajts och sportbh utan av helt vanliga kvinnor som försöker leva lite mer hälsosamt. Som inte jobbar med träning utan jobbar för att få in träningen bland allt annat som ska rymmas i livet! Som kanske går från att aldrig röra sig till att orka lunka fram en kilometer. Det gör mig peppad och glad och övertygad om att ifall de kan och orkar så kan och orkar jag!

Resultatet av min träning behöver inte bli en platt mage eller cellulit-fria lår. Det är oklart om jag ens behöver få något resultat. Alltså nå fram till ett specifikt mål. För vad ska jag göra när jag når det? Jag vill träna för livet, få bättre hälsa, få kroppen att känna sig lika stark som innan jag fick barn.  Men framförallt behöver jag glädjen och energin som träningen ger mig. Fristaden i vardagen som motionen utgör och euforin som kommer efter ett ordentligt träningspass.

Ibland får jag frågan om jag jobbar heltid med mitt företag och jag vet aldrig vad jag ska svara. Jo, mitt jobb tar upp otroligt mycket tankeverksamhet och energi – men jobbar heltid, det vill säga åtta timmar om dagen – det gör jag inte. Min genomsnittliga arbetsdag är kanske fyra till fem timmar. Men då jobbar jag sjukt fokuserat och tar bara minutkorta raster. Likt många småbarnsföräldrar som har möjligheten komprimerar jag mina dagar för att kunna hämta tidigt från förskolan.

Visst skulle jag kunna jobba åtta timmar om dagen men jag skulle inte få mer gjort. Jag gör faktiskt samma jobb på fem timmar som jag innan jag blev mamma ägnade åtta timmar åt! Och hade jag väl åtta arbetstimmar till förfogande skulle jag ändå inte orka vara effektiv hela denna tid utan tvingas skapa en massa pauser i arbetet. Faktum är att det finns forskning som visar att väldigt få orkar med dessa långa arbetsdagar. Vi har i princip aldrig tidigare jobbat så långa dagar som vi gör idag. Ändå har många dötid på jobbet som de bara ”sitter av”. Det finns de som menar att vi skulle kunna korta våra arbetsdagar till fyra timmar utan att vi skulle få mindre gjort. Fyra timmar är ungefär den tid vi orkar prestera på topp under en åtta timmars arbetsdag. Så på dessa timmar skulle vi orka lika mycket som vi i vanliga fall gör på åtta – och ha mer tid för familjer, vänner, fritidsintressen efter jobbet. För visst gör vi mer än bara jobbar på jobbet…en undersökning  på irländska företag visar att en arbetstimme per dag och person går åt till intriger på jobbet(!)

Det bästa med mitt jobb är att jag kan komprimera och bestämma mina arbetstider. Jobba korta dagar men hinna väldigt mycket. Noll pendlingsavstånd (bara ta trappan upp till arbetsrummet) och noll ställtid mellan olika saker. På de flesta arbetsplatser finns inte möjligheten att jobba kortare men mer intensiva dagar även om det skulle vara praktiskt genomförbart! Det anser jag är slöseri med både tid och resurser. Jag önskar att fler politiska partier förstod att systemet med åtta timmars arbetsdag är något lika omodernt som ångmaskinen. Det är dags att leta nya sätt att bygga arbetslivet på.

(Läs den här vettiga artikeln i ämnet. Man blir peppad på något radikalt och nästan samhällsomstörtande vad gäller arbetstid!).